Igår visade Monster för första gången utomhus lite träningsvilja. Inomhus är det inte så mycket som distraherar ärthjärnan, men ute har han inte tyckt att det finns så stor anledning att ägna sig åt mig, där finns ju så oerhört mycket intressant man måste kolla upp. I koppel har det gått ok, berövad friheten att gå som han vill så har “gå fint vid sidan och sätta sig när man stannar” varit ett sätt att få godis då och då. Men är alternativet att åla in under en buske för att kanske hitta ett glasspapper sen i somras, då blir det en annan femma.

Men igår, som sagt. Då var det som om det plötsligt slog honom: Å fan, man kan lura av tanten köttbullar om man går sådär vid sidan och tittar upp på henne och larvar sig. Och hon går på det gång på gång! Ingen lång stund i taget, och han traskade helt enkelt iväg en sväng då och då när han ansåg att det var dags för paus, men ändå. Det var ett stort steg framåt.

Mycket nöjd över detta lilla framsteg gick jag hem, och vid datorn råkade jag sen läsa Lisas blogg, och blev alldeles deprimerad. Lille Lois framsteg och träningsvilja är liksom i en helt annan dimension. Och han är rätt mycket yngre… Och som för att bekräfta att Monsters framsteg var en ren tillfällighet, var han sedan under kvällen helt omöjlig. Bet och rev i allt, skällde och stal och var högt och lågt på samma gång. Och han som efter mycket om och men varit “nästan-rumsren” i några veckor nu med bara nån enstaka olycka ibland, kissade i vardagsrummet hela tre(!) gånger på bara nån dryg timme.

Idag la jag om taktiken lite. För en gångs skull tog jag ut båda samtidigt på dagen, jag har lagt ner det annars tills vidare, ingen av dom kan gå ens i närheten av ordentligt i koppel när dom blir två, och tillsammans börjar dom bli väl starka, och allt det ståhejet som detta medför inverkar troligen menligt på Monsters koppelträning som annars går rätt bra framåt. Tanken idag var att Carrey skulle få möjlighet att sätta Monster på mattan, ingen gör det så bra som han, och han gör det bäst utomhus. Inte förrän han hutat åt Monster både ganska hårdhänt och högljutt flera gånger, börjar han leka. Och då leker dom bra. Tanken var förstås också att “gratis” få rejäl fysisk aktivitet.

Senare, det hade redan blivt mörkt, tog jag Monster ensam ut för att träna. Och kom på att vårat vanliga ställe inte är upplyst, och jag tycker att det är en klar fördel om man ser hunden… Så det fick bli den öppna gräsmattan högst uppe vid vattentornet, med cykelvägar åt flera håll alldeles intill (och det blåste kallt nåt så in i bängen där!). Går det så går det, tänkte jag. Och tamejtusan, det gick! Det gick alldeles över förväntan dessutom. Bara ett par gånger ville Monster ta paus innan jag gjorde det, och traskade iväg en bit. Annars var han fokuserad och villig och brydde sig inte om förbipasserande. Vi tränade fritt följ, dvs mest position med vändningar och stegförflyttningar, positionen blir fel ibland, men kontakten är fin! Och så tränade vi läggande, från alla möjliga vinklar och på någon meters avstånd också. Och han blir snabbare och snabbare, även om det fortfarande är fasligt svårt att lägga sig direkt utan att mellanlanda i sitt. Ligga kvar finns dock inte på världskartan just nu, Monster har precis upptäckt det här med att man kan testa flera olika saker, så kommer inte belöningen tvärt provar han med sitt istället. Och får han belöningen direkt reser han sig upp för att kunna lägga sig igen. Smart tänkt. Fast fel. Men det ger sig väl så småningom. Just nu är jag glad för det här.

Det visade sig också (eller om det var en tillfällighet) att det här med att få en rejäl dos mental träning framåt kvällen var bra medicin för kvällsmonstret, tidigare har det mest blivit spridda smådoser under dagen. Ikväll var det ett trevligt Monster som gosade i soffan och bara testade sisådär en 10-15 gånger om man kanske inte kunde få tugga lite på mattes hand iaf. Eller på hennes tröja. Eller kanske om man bara tuggade löst…