Och plötsligt så ramlar allt möjligt på plats…

På lunchpromenaden med Monster nyss var han först ungefär som vanligt. Gick skapligt fint i kopplet för det mesta, väldigt fint emellanåt (när han inte hade nåt annat intressant på gång), och inte alls särskilt fint ibland (vid möte med en ekorre, en cykel, en tant med rollator). Men sen mötte vi storpudeln Watso som han så sent som igår fick busa ordentligt med, och Watso hade dessutom sällskap med två labradorer, varav den ena valp. Jag räknade inte alls med att det mötet skulle gå särskilt lungt, så jag stannade en bit innan där jag tog för givet att de skulle svänga. Fick Monsters uppmärksamhet, och tog några sitt och ligg och vändningar för att hålla honom fokuserad. L & co hade dock inte alls några planer på att svänga av, utan passerade precis intill mig, glatt flinande. Nu hör ju inte L till kategorin “hundägare man möter som inte fattar ett dugg”, han fattade mycket väl vad jag försökte åstadkomma och varken pratade mig eller släppte fram sin hund. *tacksam* Och döm om min förvåning, Monster släppte bara koncentrationen ett kort ögonblick, och fortsatte sedan tätt vid min sida.

Chockad över detta kände jag att jag nu bara måste testa ett kort lydnadspass också, så vi fortsatte upp till vattentornet. Vad i hela friden har hänt med jycken?  Har han fattat en massa saker redan för länge sen, men inte haft lust att visa upp det bara? För nu gick det som en dans, det vi provade. Han lägger sig snabbt på kommando, utan att sätta sig emellan, ett par meter ifrån mig utan vidare och en gång när han travade i riktning från mig! Och så kan han både sitta och ligga kvar plötsligt! Hur gick det till? Jag vågar givetvis inte fresta så mycket med varken tid eller avstånd, men jag kan belöna, backa ett par meter och gå fram och belöna igen. Både i sittande och liggande.

Jag fattar ingenting. Och det häftigaste är att han faktiskt ser ut att tycka att det är rätt kul.