Det är mycket nu. Jobbet tar det mesta av både tid och energi, det är just nu en hel del svårigheter och probem att lösa. Svårt men roligt. Roligt men svårt.

Samtidigt så får allt annat stå åt sidan, och mina dåliga samveten växer. Vis(?) av tidigare erfarenheter så försöker jag ändå så gott det går att inte låta det ta över, och koncentrerar mig på en sak i taget. Jag är inte mer än människa, och hur dumt det än är så får vi aldrig dom där extra timmarna per dygn eller extra dagarna per vecka vi ibland så väl skulle behöva.

Men för att lätta på trycket på ett område åtminstone, så hade jag bestämt mig för att ta hundarna ut i skogen och spåra en dag nu i helgen. Noggrant kollade jag väderprognosen i fredags kväll för att se vilken av dagarna som skulle bli den ultimata. När det nu blir så extremt sällan, så kan det ju få vara så njutbart som möjligt, eller hur? Det verkade som om söndagen var aningen mer solsäker, så Anders tog bilen till bygget igår morse. Varpå lördagen givetvis blev värsta vårdagen, med sol, vindstilla, en bra bit över tio grader och fågelsång. Idag är det grått och rått… Men det kunde varit värre, det är faktiskt bara februari och det är trots solfrånvaro klar vårkänsla ute.

Hursomhelst. Noggrann planering för att inte glömma något hemma lyckades nästan, kameran kom aldrig med… Så inga bilder idag heller, sorry. Men alla spårattiraljer kom iaf med. Jag började med att lägga två spår var åt hundarna. Runt trekvarts liggtid på de första, Monster först ut. Han spårade ju några gånger i höstas, som bebis, och visade klara talanger på området, men sen har det inte bivit mer. Så lite spännande var det allt. Han fick ett helt vanligt (men ganska enkelt) spår, inga nybörjarhjälper. Och han visade direkt att det behöver han då rakt inte. Han slänger sig iväg i spåret, och är både snabb och noggrann. För första gången låg det föremål i spåret, jag testade aldrig det i höstas så det var spännande att se om han skulle bry sig om dom. Och det gjorde han! Det syntes direkt på honom när han var nära den första leksaken, han saktade ner och sick-sackade lite, så hittade han leksaken och verkade lite konfunderad men när jag peppade honom lite tog han upp den och vi kunde leka en stund. En liten stund, sen ville han vidare… Även slutet var ett föremål, den mycket uppskattade snörbollen, och den tog han direkt och mallade sig med. Duktigt Monster!

Så bytte jag hund. Framme vid Carreys spår selade jag på, han hittade spåret omedebart, och det fantastiska inträffade: Carrey galopperade i spåret! Dom som sett honom spåra tidigare inser vilken grej det är. Jag hade fullt sjå med att hinna plocka ner mina snitslar och hann inte vara med och kontrollera och styra alls (som jag förmodligen mer eller mindre omedvetet gör i alltför hög grad annars), han hittade varenda pinne som han plockade upp och stolt sprang tillbaka till mig med, inkasserade en korvbit och så snabbt iväg igen… Jisses. Nu var det inte något särskilt svårt eller långt spår, det var ju så länge sen sist så jag tyckte det kunde räcka med lite enklare uppvärmning, men ändå.

Innan andra spåromgången tog vi lite nyttig passivitetsträning. Det gick ju sådär… Jag band upp hundarna vid varsitt träd och satte mig själv lagom provocerande med kaffetermos och äggmacka mitt emellan. Utom räckhåll givetvis. Kanske var det lite väl provocerande… Carrey klarar ju sådant galant, han bara lägger sig ner och så är det inte mer med det. Monster däremot inledde med att vetenskapligt undersöka vilket som skulle brista först: kopplet, trädet, eller möjligen hans egen hals. Efter en stund verkade han inse att ingetdera skulle brista i första taget och övergick till att ta reda på exakt hur långt han kunde nå i alla riktningar och i alla ställningar: om man står på bakbenen, sträcker sig fram på mage eller på sidan, liggande på rygg osv. Sen övergick han till sin vanliga frustrationsmetod när inget annat hjälper. Han skäller. När Monster skäller låter det riktigt, jäkligt illa. Gällt och vasst så det skär ända in i hjärnbarken.

Andra spåromgången gick lika bra den med. Monsters spår bjöd på en vinkel, vilket ställde till en del krångel. Han genade nämligen i vinkeln, men upptäckte tydligen att han inte hade spåret i näsan innan han var framme vid det andra benet, vände tillbaka och snurrade i högt tempo runt ett träd och två buskar i kringelikrokar så vi blev alldeles ihoptrasslade. När jag trasslat ut oss igen hade han fullt klart för sig vart han skulle och stod nästan och hoppade jämfota innan han kom iväg igen. Efter en ganska lång och händelselös raksträcka som inte var några svårigheter alls med, hittade han sin lunch under en gran. Det verkar helt klart vara lättare att få honom att avsluta spårandet med mat än med lek, så jag ska nog köra på det. Det behövs nog inte som motivationshöjare, men det är ju bra om han avslutar när han ska också.

Carreys andra spår var inte så långt det heller, men trixigt. Genom en stor och djup grop (antagligen en gammal rotvälta), där en apport låg precis på kanten där man kom upp ur gropen, genom ett tätt buskage, över en ridstig och sista biten på grus, på kanten av ett grustag. Och Carrey fixade precis alla konstigheterna! Jag är stolt över båda två, och över mig själv också, som äntligen kom iväg.

Så fick dom en stunds “fri lek” i skogen innan vi åkte hem. Hoppas på trötta hundar i kväll….