Mår bra, dessutom. Men Sandra undrade i en kommentar om jag inte gör något annat än jobbar, och ska jag vara ärlig så… nej. Det gör jag inte.

Fast den här dagen fick ändå börja med annat, så jag kan väl passa på att blogga lite också då. Jag har inte kollat mail på några dagar. Det gör jag nämligen bara på A:s dator, eftersom jobbdatorn jag har bara är tillfällig och jag inte vill ta ner mail där och jag dessutom aldrig kommer överens med webbmailen. Och med ont om tid och dessutom för att inte skaffa mig några onödiga distraktioner (det är ju så lätt att ta en bloggrunda också t ex…) så har jag inte öht taget varit på A:s sida av skrivbordet. Jobbdatorn kopplar jag bara upp vid behov (nätverkskabeln måste flyttas, hur jobbigt som helst) och då besöker jag mycket disciplinerat enbart sidor som php.net och liknande. Men idag var jag ändå tvungen att kolla mailen, och de där “några dagarna” jag trodde hade gått visade sig vara över en vecka, och det väntade en hel del brådskande sask-side-grejer. Brådskande = skulle varit gjorda förra veckan. Så det var bara att ta sig tid till det nu, bättre sent än aldrig, typ. Antagligen har jag orsakat en del irritation under tiden, å andra sidan har jag funnits nära telefonen, denna gamla beprövade kommunikationsteknik, praktiskt taget hela tiden.

Hundarna är just nu typiska pain-in-the-ass-hundar, båda två. Monster förmodligen (och förhoppningsvis) med rätt av sin ålder, snart 8 månader. Carrey pga ett tydligen ganska stort antal löptikar i omgivningen. Han har lättare att klara att hålla sig i skinnet med en löptik på nära håll, en som han kan ha “under kontroll”, än alla dessa som han aldrig träffar, bara känner spåren av. Det resulterar i att han blir värsta porrkungen, och tycker att allting, oavsett kön eller djurslag bara det har fyra ben, duger att visa sin kärlek. Så nu ligger den tidigare inte särskilt uppskattade lillebrodern väldigt bra till. Monster fattar ingenting, han tycker bara det är jättelajbans att Carrey äntligen vill göra nåt med honom öht…

Monters träning verkar gå käpprätt åt något annat håll än det önskvärda. Skithunden har inte minsta lust att samarbeta. Jag skylle på åldern, men vet att jag inte kan skylla hur mycket som helst på den. Så jag känner mig rätt värdelös, det måste ju bero på mig, jag gör fel på ett eller annat (eller troligen flera) sätt. Men jag pratade i telefon med Chess-Player-Marie igår kväll, och fick ett tips som jag aldrig skulle kommit att tänka på själv, och som verkar smart och vettigt. Tipset är dock inte av det slag som kan provas under tre-minuters-pass i köket, och med nuvarande tidsbrist så dröjer det…

Vad gäller det mera vardagliga uppfostran av Monster, så känner jag trots att han är uppkäftig och testar gränser och säger emot hela tiden, att jag har läget mer under kontroll. Jag känner ingen oro över att han ska bli en problemhund bara för att jag inte klarar av honom, och det är väl gott så. En ständigt pågående träning är möten; med människor, cyklar, barnvagnar, mopeder, andra hundar osv. Det går bättre och bättre, ibland uppför han sig strålande, för det mesta okej, ibland ballar han hur. Förstås. När det gäller människomöten, det här med att han inte får kasta sig över alla han möter, har vi dock numera ett undantag: Jobbarkillar i reflexgula arbetskläder. Det kommer aldrig att gå. Dom kan man slänga sig över och hälsa på hur brutalt som helst.

Och nu jädrar måsta jag jobba.