Jag har en speciell talang. Jag är mästare på att somna framför teven. Ibland vaknar jag efter en stund, ibland flera timmar senare. Nu har jag utvecklat den talangen till nästintill fulländning.

Men ändå. När man vaknar till och det inte är karatefilm eller något gammalt Magnum-avsnitt eller ens TV-Shop som pågår, utan tecknat barnprogram, och det dessutom har ljusnat ute, då känner man sig rätt dum. Och man tänker att det hade ju varit rätt skönt om man hade tillbringat några timmar i sängen, avklädd, utsträckt och mellan lakan, istället för hopknölad och frusen i fåtöljen.

Varje gång det händer tänker jag att ikväll, då ska jag gå och lägga mig när jag känner mig sömnig, inte tänka att jag bara ska blunda lite medan det är reklam.