Bra. Nu har Sandra äntligen släppt nyheten. Det gör det lite lättare för mig att blogga. Det kändes som att om jag skriver för mycket om vad Monster och jag gör och aldrig nämner Carrey skulle folk börja undra om jag satt honom på undantag helt och hållet, om han aldrig får vara med och göra nånting. Och så är alltså inte fallet. Är man på kombinerad kärlekssemester/träningsläger har man inte tråkigt.

Visst är det lite tomt här hemma utan Carrey. Framför allt är det väldigt tyst. Visserligen är Monster en gapig typ, men det visar sig att utan Carreys hjälp (konkurrens? sällskap?) skäller han praktiskt taget aldrig här hemma. Carrey skäller inte mycket, men har allehanda andra ljud för sig mest hela tiden, alltifrån stillsamt knorrande till högljutt glädjeylande. Och så tror jag det är rätt nyttigt för monsterhunden att vara ensamhund ett tag, det är en oerhörd hjälp att ha en vuxen hund som på ett tydligt sätt sätter en uppstudsig unghund på plats, men samtidigt finns ju risken att den yngre hunden blir alltför beroende av den äldres sällskap och trygghet hela tiden. Och det kan nog ske ganska omärkligt.

Och så kan jag koncentrera mig på att få fason på monsterhunden ett tag framöver, och slipper ha dåligt samvete för att Carrey får för lite tid och stimulans. Carrey är ju glad och nöjd även med bara medelmåttiga promenader, så det är lätt hänt att det bara blir just medelmåttiga promenader när Monster kräver så mycket mer.