Taktiken inför morgondagen är upplagd. För det första ska Monsters middag idag serveras extra tidigt. Efter den blir det långpromis med tillhörande bus och rejsande för att om möjligt göra av med en del överskottsenergi, och dessutom göra av med den intagna middagen. Och sen bad och sånt. Imorgon bitti blir det ingen frukost. Det ska vara ett hungrigt monster som äntrar ringen. Allt för att öka värdet hos en köttbulle. Tanken är att han hellre får bita av mig fingrarna i jakten på en sextondels köttbulle än ägna sin uppmärksamhet och energi åt hundar runt omkring.

En annan taktikidé jag har är att medföra en skojig leksak att kampa med under väntan innan vi går in i ringen, och eventuellt lite i ringen också, när man står still och väntar på sin tur. Detta för att om möjligt undvika skällande, genom att hålla honom sysselsatt, och dessutom åtminstone för en stund mer fokuserad på mig än på omgivningen när leksaken försvinner ner i fickan. Nu måste ju denna kampleksak vara av måttlig storlek om jag snabbt och lätt ska få ner den i bakfickan, vilket ytteligare ökar risken för mina fingrar, men lite får man ju offra, eller hur?

Jag börjar känna mig lite taggad nu (vilket troligen betyder att jag är frisk). Som vanligt är jag övertygad om vår överlägsenhet, och ser framför mig hur vi inte bara mottar ett CK och senare ett cert, utan dessutom blir både bästa hane och BIR… Och som vanligt kommer jag imorgon med förvåning konstatera att det inte alls blev så. Dålig förlorare är jag inte, och jag brukar inte bli särskilt ledsen eller ens besviken när det går käpprätt åt andra hållet, utan just förvånad. Att jag kunde ha så fel, liksom.

För egentligen är jag ganska medveten om hur stora eller små chanserna är. Varför jag ändå har den här segersynen framför mig vet jag verkligen inte. För att jag över huvud taget ska ge mig ut och försöka kanske?