lenas egna

Igår var jag ner till “jobbet” för ett nytt försök till installation. Förhoppningen var ju att problemet var inringat innan jag blev tvärsjuk förra veckan, så att det “bara” skulle vara att göra klart nu. Njae, riktigt så enkelt var det ju inte. Vi trasslade ett tag med inställningar fram och tillbaka utan några större framsteg. Så ropade dom inifrån kontoret att nu hade affärssystemet hängt sig igen… Visserligen läser mitt system databasfilen därifrån, men rör inte själva systemet, så det var inte mitt fel. Dock var det kanske en förklaring till att jag inte kunde läsa nämnda fil, att jag fick felmeddelanden som sa att filen var upptagen. Mycket riktigt, efter en omstart av systemet så fungerade även mitt program.

*smack* så satt migränen där och kändes som om någon krängt på mig en tre storlekar för liten hjälm gjord av järn… Klassisk migränsituation. Jag hade varit ganska stressad över att det inte fungerade som tänkt, osäker om hur jag skulle lösa det, om jag ens kunde lösa det. Så när det sedan fungerade och det dessutom visade sig att det inte alls var mitt fel att det inte gjort det innan och stressen och spänningen släppte tvärt, ja då var det ju kört.

Sen tänker man ju egendomligt i såna situationer, av någon märklig stolthet skulle jag minsann inte visa hur ont jag hade (det var ju pinsamt när jag nyss varit sjuk… eller vad jag nu tänkte), så jag satt snällt ner med dom andra och tog en kopp kaffe fast jag hade så ont att jag mådde illa, sen mumlade jag att jag måste hem och att jag kommer tillbaka imorrn, hastade ut till bilen och körde hemåt. Det var rena mardrömmen. De 3 milen kändes som 30, jag hade bara en, nej två, tankar i huvudet: Sängen. Blunda. Äntligen hemma kände jag att köra in i garaget skulle vara mer än jag klarade, så jag ställde bilen på gatan och gick in som i dvala. Det var ju tur att Monster som varit med mig dessförinnan fått springa en massa över åkrarna på lunchen, nu blev det raka spåret in. Och sen raka spåret till sängen, via medicinlådan i köket, för min del. Klockan var då ungefär fyra.

Jag var svagt medveten om att A kom hem, och var visst uppe på toa och tog en tablett till nån gång på kvällen, annars är nästa medvetna minne att jag vaknade med lätt panik strax före 6, rusade upp och frågade A om han skulle ha bilen. Nej, svarade han, bra, sa jag och la mig igen. Sov till 8. Sen dess har jag mått bra, har varit på jobbet hela dagen och nu fungerar allting. Ja, nästan. Återstår en del justeringar för webbgränssnittet, men det ska jag fixa hemifrån imorgon. Sen kör vi igång det hela.

Och jag hoppas att jag får mer tid över till diverse andra projekt nu. Särskilt två stycken pågående, som behöver bli klara ganska snart… Jag är inte sysslolös, om nu nån trodde det.