Jag bredde den allra sista tunnbrödsbiten i påsen omsorgsfullt med messmör. Det blev rikligt med messmör, jag gillar det, och extra rikligt därför att det var lika bra att skrapa ur det sista ur asken. Lika omsorgsfullt vek jag så ihop tunnbrödet. Det är viktigt att det blir vikt i tre delar. Sista viket, jag gapar och för brödet mot munnen… det är grönprickigt! Jag är inte äckelmagad av mig, men mögel ger mig kväljningar utan att jag ens behöver känna någon lukt. Fort till soppåsen med mackan.

Det fanns brödalternativ, en kvarts Sörens Ölandslimpa låg i skåpet också (jo E, det finns alltså fortfarande, bageriet kursade och länge fanns det inte men efter många turer blev recept och varumärke köpta av ett bageri i Löttorp), visserligen med en dryg vecka på nacken och ganska torr, men en Sören möglar inte lätt. Så. Påläggsalternativ då? Färsk Sören behöver inte ens nåt pålägg, men med stigande ålder blir det mer nödvändigt. Det fanns en ostbit i kylskåpet, men den var så nerhyvlad att paraffinet i botten sken igenom. Marmelad… tycker jag inte gör sig alls på den typan av bröd. Messmör hade funkat utmärkt, men jag hade som sagt noggrant skrapat ur asken och smetat ut det på det prickiga tunnbrödet. En, eller kanske var det en halv, liten skinkskiva hittade jag. Med denna lilla skinktrasa rättvist uppdelad på två torra sörensskivor blev det iaf nån sorts frukost.

Är det inte typiskt när jag nu för en gångs skull försöker äta en någorlunda riktig frukost?