Det var ett fasligt tjat bÃ¥de här och här och här och här ocksÃ¥ om att den där familjecupen är pÃ¥ blodigt allvar. Äh, det är ju bara en lek! (Sa hon som kom sist.) Det är iaf kul med Monster, det blir aldrig som man tror. SÃ¥nt jag inte alls räknar med ska fungera, gÃ¥r visst ganska bra. Slalom t ex. Han har aldrig varit i närheten av slalompinnar, vi har försökt (utan framgÃ¥ng) med slalom mellan benen, det är allt. Och med tanke pÃ¥ att godis var förbjudet och hur dÃ¥ligt det brukar gÃ¥ att locka honom om jag inte har nÃ¥got att muta med sÃ¥ trodde jag aldrig vi skulle ta oss igenom det. Men jodÃ¥, med nÃ¥gra extrasvängar och ett par utflykter sÃ¥ gick det. Det enda som jag var helt säker pÃ¥ skulle gÃ¥ bra var racet. Inkallning pÃ¥ valpträningsvis, en hÃ¥ller hunden och man springer därifrÃ¥n lockandes och hojtandes och försvinner utom synhÃ¥ll pÃ¥ slutet. Det älskar Monster, och det har alltid gÃ¥tt hur bra som helst, även pÃ¥ klubben där han är okoncentrerad och splittrad. Nu kom han rusande efter mig, tittade fram bakom kröken och konstaterade att jag var där, vände och sprang minst lika fort tillbaka. Flera gÃ¥nger…

Vi kom hem i onsdags eftermiddag, och det var bara att kavla upp ärmarna och börja traggla med labyrinten igen. För tro inte att alla vägar var utforskade. Onejdå.