Man kan undra lite vad som tagit åt mig plötsligt. Först klagar jag över att jag inte hinner nånting, inte träna hund och inte ägna mig åt husliga lustar. Och sen igår kväll satte jag igång och gjorde pannbiffar på ett och ett halvt kilo köttfärs!
Och sen idag… Jag insÃ¥g att eftersom jag nästan aldrig gÃ¥r ut för att enbart träna, och numera tar bÃ¥da hundarna gemensamt pÃ¥ nästan varje promenad, sÃ¥ blir det inget tränat. Konstigt va? SÃ¥ nu ikväll tog jag Monster ensam. Vi tränade inte särskilt länge, jag har bestämt mig för att huvudsaken nu ska vara att vi tränar tills jag sätter stopp, punkt slut. Monsters ovana att “ta rast” för varje godis han inkasserar och skutta iväg till närmsta buskage eller sÃ¥ mÃ¥ste brytas. Har jag bestämt att vi ska träna, dÃ¥ gör vi det. Och vi gör det tills jag bestämmer att det räcker. Jag märker att jag kan vara ganska tuff i det här kravet, han är inte precis den som blir nedslagen eller uttrÃ¥kad, det handlar mest om att han hela tiden testar om hur mycket han kan fÃ¥ bestämma själv. Och det ska minskas till det minimala hädanefter om vi ska fÃ¥ nÃ¥gon ordning pÃ¥ torpet.
Men hursomhelst, för att lyckas med detta, att fÃ¥ honom att sÃ¥ smÃ¥ningom frivilligt fortsätta sÃ¥ länge som jag vill, sÃ¥ mÃ¥ste jag nog ta det i ganska korta stunder till att börja med. Momenten vi gav oss pÃ¥ var “det gamla vanliga”, position med kontakt (gÃ¥r sÃ¥där, ibland bra och ibland rätt dÃ¥ligt, och jag tycks aldrig lära mig att belöna rätt!), halter (gÃ¥r rätt okej), lägganden (samma problem här, om jag kunde lära mig att enbart belöna de gÃ¥nger det gÃ¥r riktigt bra skulle vi snart ha ett kanonsnabbt läggande, men icke), lite platsliggning (30-45 sekunder pÃ¥ tio meters avstÃ¥nd gÃ¥r bra) och sist men inte minst inkallning. Idag som först klarade han att sitta kvar tillräckligt länge och med mig pÃ¥ tillräckligt avstÃ¥nd för att det ens skulle bli nÃ¥gon försök till inkallning. Och först fattade han inte alls vad jag menade, men sen… Det kan bli hans paradgren. Skitkul, tyckte Monster! Tyvärr hade jag ingen leksak med att belöna med, utan fick agera leksak själv, sÃ¥ jag har nog fjorton blÃ¥märken eller sÃ¥ pÃ¥ armarna nu. Och ett rejält i baken.
Men mellan varje belöningstillfälle var det alltsÃ¥ idel (handgripliga) pÃ¥minnelser om vad det var vi egentligen sysslade med…
Sagt av Lena — 29 augusti 2008 @ 19:23
Jag fÃ¥r väl kommentera mig själv… Ibland mÃ¥ste man säga eller skriva saker för att inse vad som är fel. Varför i hela friden hattar jag med sÃ¥ mÃ¥nga moment vid ett och samma tillfälle? Jag kunde nöja mig med tvÃ¥ i taget tills vi fÃ¥tt ordning pÃ¥ själva träningssituationen, vore inte det rätt smart?
Sagt av Sabine — 29 augusti 2008 @ 19:29
Du är så välkommen så !
Sagt av Anneli m Winston — 29 augusti 2008 @ 20:01
Kära Monstermatte! Sa jag inte att när man väl kommit igÃ¥ng sÃ¥ kan det vara svÃ¥rt att sluta. Man gillar ju den där känslan av att äntligen vara “duktig” sÃ¥ dÃ¥ är det ingen hejd pÃ¥ en…
Känner så väl igen mig IGEN! (är du Vattuman, månne?) Idag hade jag en ledig dag o då tränade jag säkert tio olika moment i stället för att träna det han verkligen behöver; gå ordentligt i koppel. Varför ska man vara så överambitiös!?!
Ha det gott!
Kram Anneli
Sagt av Sabine — 29 augusti 2008 @ 21:38
Hahaha:) jo hon har ett fint exemplar av hundsäng brevid min säng+ en stor i hallen men där vill hon icke vara!Hon är en sÃ¥n som slänger sig rätt ner pÃ¥ golvet,exakt som Yenna!Eller trycker hon in sig pÃ¥ omöjliga ställen som man inte visste fanns..som tex vÃ¥r skänk.Jag satt i köket och drack kaffe,där kom Daisy,glad i hÃ¥gen hej,nu hoppar jag upp här …eh va?typ;)