Varför göra saker i god tid, när man kan göra det i sista minuten? Jag hade gått och lagt mig, och börjat bläddra mellan tevekanalerna för att hitta något lämligt program att somna ifrån, när en vag känsla av att jag glömt något viktigt gjorde sig påmind… Växjö! Jag skulle ju anmäla till Växjö, och sista anmälningsdag är idag! Klockan var 23:52. Upp igen i raketfart, på med datorn och medan den surrade igång hann jag springa tillbaka till sovrummet och hämta morgonrocken och så leta rätt på medlemskortet. Men det var ju ganska lugnt. Redan 23:56 kunde jag trycka på ”Godkänn”.
En annan grej, som liksom låg i samma ”komihågpaket”, och som jag inte kan fixa till här och nu, var anmälan till MH. Och det skulle väl varit före helgen egentligen. Men jag vet att det fanns platser kvar i mitten på förra veckan, så med lite tur och en len telefonröst imorgon kanske jag kan få komma med ändå.
Så himla typiskt mig.
Och vad var det för stackars greve som fått figurera i uttrycket i rubriken egentligen?
Vilka ärkepuckon det finns. Nu kommer den tiden igen när jag var och varannan dag kommer att reta mig på att folk lägger ut mat till rådjuren… inne i stan! Jag tycker inte rådjur ska matas över huvud taget (finns det inte mat i naturen så det räcker så är det för mycket rådjur), och definitivt inte inne i stan! Det är så jädrans dumt, så det liknar ingenting! På andra sidan gatan här är det en cykelväg. Innanför cykelvägen ligger ett koloniområde som är inhägnat med ett högt staket. Och mellan cykelvägen och staketet är det en några meter bred remsa ”natur”, ekar och gräs och snåriga buskar. Där ligger nu flera stora högar med äpplen, som de ”omtänksamma” koloniodlarna lagt ut.
Det här med att jag bestämt mig för att byta träningsmetod, och konsekvent hålla mig till enbart positiv förstärkning, innebär ju att jag måste ställa om mitt fokus helt och hållet. Att fokusera på det som blir rätt, eller åtminstone åt rätt håll, istället för på det som blir fel eller inte helt korrekt. Det är inte helt lätt, men när jag lyckas så visar Monster så tydligt att han tycker att ”äntligen gör tanten rätt”.
Visst är det för tidigt att ropa hej än, men plötsligt så tycker Monster att det är jätteroligt att träna! Han fokuserar och försöker, och jobbar jättebra! Vi har några dagar kört basövningar som sitt och ligg inne, nu tänkte jag det kunde vara dags att flytta ut. Och det gick alldeles utmärkt. Monster som tidigare gjort en och endast en sak, för att sedan bara gå (eller för den delen springa) iväg för att göra något annat så fort han inkasserat belöningen, höll sig nu tätt intill mig och bara fortsatte och fortsatte. Lite vred han på huvudet för att titta på någon som passerade, men ingen antydan till att gå iväg. När vi kört ligg några gånger, både framifrån och vid min sida, tyckte jag det räckte. Det tyckte visst inte Monster, så när jag började gå blev det ett fritt följ av det hela. Jag gick ganska sakta så han försökte med att lägga sig igen, mitt i förflyttningen… jag fick alltså ett helt moment alldeles frivilligt och på köpet! Självklart var jag snabb att klicka och belöna även här, så vi kunde upprepa det flera gånger. Jag hade verkligen inte tänkt ge mig på läggande under gång än på länge, men när man får det så där gratis så är det ju bara att tacka och ta emot!
Sen kunde Monster inte sluta, det blev perfekt linförighet hela vägen hem. Tyvärr var godiset slut då, men jag kunde ändå inte avhålla mig från att prova med både halter, vändningar och språngmarch. Han var som klistrad i perfekt position hela tiden.
Nu går det ju fortare än jag hinner läsa i boken… Och snacka om att jag blivit positivt förstärkt idag!
Inte nog med att det varit extra bra väder, innehållet i dagarna har varit extra bra också.
Fredag: Jag och Monster blev alltså upphämtade av Ullis och hennes Bugsy (man kan kolla här också), och så åkte vi till bästa kantarellskogen för ”utbyte av tjänster”. Jag skulle peka på svamparna, Ullis skulle peka på knapparna på min kamera och försöka förklara vad dom är bra för. Jag tror att mitt uppdrag var det lättaste.
Pojkarna Monster och Bugsy skulle bara leka och busa och rejsa. Vilket dom gjorde med den äran. Sisådär fyra timmars nästan oavbrutet springande i terräng kan göra både en briard och en aussie ganska trötta, och så stillsam som Monster var på kvällen har vi aldrig sett honom tidigare… Även från briardhemmet rapporterades en fridfull kväll.
Lördag: Vädret fortfarande strålande. Hussen bestämde sig för säsongens kanske sista tur på hojen, jag betsämde mig för spårskogen. Båda hundarna fick följa med, men jag har bestämt mig för att inte vara överambitiös utan koncentrera själva spårträningen på Monster. Eftersom det tristaste med spår är väntetiden, kom jag på ett upplägg som dessutom gör att Carrey får göra nåt han tycker är riktigt roligt istället för att vi ska traggla med spår (för nu när jag har Monster att jämföra med inser jag att det verkligen är ett tragglande, inte särskilt roligt varken för Carrey eller mig).
Jag började med att lägga Monsters spår. Jag tog inga särkilda hänsyn till att det gått pinsamma fyra månader sen sist, inte till att han då gått högst 7-8 ganska enkla nybörjarspår, utan gick nog bortåt 300 meter iaf, med två vinklar och tre föremål. Jag väntar med pinnapporter tills vidare, tror det är lättare att få upp intresset om vi börjar med kuliga leksaker. Medan spåret låg fick Monster följa med och valla en uppletanderuta, det blev ju samtidigt en annorlunda övning i ”gå-fint-i-koppel-mitt-i-skogen”. Helknäppt tyckte Monster.
Så fick Carrey göra uppletande. Hans teknik är väl inte strålande, han vill gärna dra ut åt vänster ut ur rutan och vi har ingen som helst dirigering, men det hindar inte att han plockar in fyra föremål av fyra möjliga på mindre än fem minuter. Hans näsa och målmedvetenhet är det då inget fel på! Han tar stora saker och han tar små saker som hårsnoddar, han tar det som ligger öppet och det som jag lagt mera dolt under trädrötter och sånt. Och det syns lång väg hur roligt han tycker det är! Han sitter vid min sida och vibrerar före kommando, flyger sen ut och börjar leta. Han går ut djupt och börjar där, och letar sig sen tillbaka, fast ibland drar han som sagt iväg ut åt vänster.
Lite fika på det och vips hade det gått nästan en timme utan att jag hann bli uttråkad!
När så Monster fick komma ut ur bilen igen var han smått tossig. Jag trodde nästan inte att han skulle klara att spåra, att han skulle vara för vimsig och ofokuserad. Men där bedrog jag mig. Jag selade på, pekade utan att säga någonting på mitt avstamp, och näsan for ner som en magnet och sen bar det iväg. Snabbt och med ordentligt sug, men inte för snabbt, han var noggrann och jag behövde inte varken springa eller bromsa. Vid första leksaken stannade han till lite grann och såg ut att fundera över vad han skulle göra med den, med lite uppmuntran från mig så tog han upp den och vi kampade en stund. Han kunde släppa spåret såpass att han tände till på kampen, vilket känns väldigt bra. Då finns det gott hopp om att han så småningom ska anse att apporterna är viktiga. Och det var ju inga som helst problem att sedan återgå till spårandet igen! Vid andra förmålet gick han på fel sida om ett träd och missade därmed bollen som låg intill trädstammen på andra sidan. En sån miss skulle ju inte Carrey göra, som när han bara kommer i närheten av en apport övergår till uppletande istället för spårande, vilket gör att han ofta tappar spåret istället… Nu tog jag bara upp bollen utan att Monster märkte något. Slutet hittade han med samma beteende som vid första föremålet.
Monsters spårande känns riktigt, riktigt bra. Jag har faktiskt ingenting som jag ser som ett problem just nu. Suget och viljan och noggrannheten är suverän. Men han är inte helt ”spårblockerad”, han ser leksakerna och behöver inte mycket uppmuntran för att släppa spåret och helhjärtat leka och kampa. Och ändå direkt ta spåret igen och fortsätta lika fokuserat som tidigare. Vad som behövs är förstås lite längre spår, varierade svårigheter, fältspår (givetvis!), och så småningom introducerandet av riktiga apporter.
Nu har jag ett mål. Start i appellen i vår. Jag vet, vi har inte ett enda lydnadsmoment klart, knappt ens början på något. Men jag ska träna på så gott jag kan till dess, och åtminstone några moment bör väl hinna bli poängmässiga till dess? Sen startar vi oavsett hur det ser ut, bara för att komma igång. Sådeså.
Morgondimman lättar och solen skiner. Ryggsäck ska packas, upphämtning av trevligt två- och fyrbent sällskap. Mot skogen. Förhoppningsvis kantareller. Kanske nya fototekniska kunskaper. Definitivt en massa prat. Och alldeles absolut definitivt mycket hundrejs.
Det kom en bild från Tina, tagen av Johan på Sofieroutställningen. Den illustrerar ganska väl hur mycket jag frös. På bilden försöker jag i blåsten hålla mig uppdaterad med hur det går för Carin, som samtidigt befann sig på en annan utställning, i en annan del av Sverige. Det är svårt att prata i mobil samtidigt som man krampaktigt försöker hålla en filt tätt omkring sig, och samtidigt som både blåst och andra ljud omkring stör.
En liten recension, men bara av de första intrycken, kan ni få.
För det första, om man redan har ”Klickerträning för din hund” av samma författare, så blir man lite besviken. Det visar sig nämligen att delar av det man betalar för är repriser från den boken. Det är ju en utveckling av samma ämne och samma ideologi det handlar om, så att vissa upprepningar förekommer är förstås naturligt. Men det känns inte ok att man använt ”cut & paste” av hela kapitel. Jag betalade för en ny bok, inte för en gammal. Översättningen är sådär, jag får känslan av att man snålat in på korrekturläsningen, och åtminstone ett stycke (en faktaruta tror jag det var) har man helt glömt bort att översätta.
Men bortsett från det då? För min del fyller åtminstone boken syftet att inspirera mig till mera träning, bättre träning, mer målinriktad träning och nya sätt att träna. Det gör å andra sidan nästan allting jag läser inom området. Men jag tycker det känns bra att ha en så heltäckande bok som både går in (rätt så djupt!) på beteendevetenskap och inlärningspsykologi, och dessutom omsätter dessa vetenskaper i konkreta träningsmetoder.
Jag har inte tittat så mycket i den ”konkreta” delen av boken än. Jag tycker den vetenskapliga delen är så intressant, och dessutom är det mycket lättare att ta till sig de konkreta träningstipsen om jag förstår tanken bakom.
Mitt stora problem (tror jag själv iaf) i hundträning är att jag testar, byter och blandar olika metoder hela tiden. Oavsett vilken metod man tror på (och även en mix av olika metoder är ju en metod), så kan jag inte tro annat än att det bästa är att hålla sig konsekvent till den hela tiden. Vilket jag alltså inte gör. Den metod jag egentligen tror mest på, är att konsekvent hålla sig till positiv förstärkning. Den är vetenskapligt mycket väl underbyggd, och gäller generellt för alla levande varelser. Det fungerar på råttor, ekorrar, älgar, duvor, späckhuggare, studenter. Det finns absolut ingenting som säger att det inte skulle fungera även på monsterhundar.
En orsak till att jag hoppar mellan metoderna för mycket är att jag har för mycket i ryggmärgen när det gäller negativ förstärkning. Jag har väl helt enkelt blivit positivt försärkt för många gånger genom att använda negativ förstärkning (hänger ni med i tankegången?), så det sitter som berget. För att kunna bli konsekvent och därmed effektiv i hundträningen, måste jag arbeta bort det jag en gång lärt mig. Därför tänker jag nu försöka följa den här boken ganska slaviskt. Och för att jag själv ska bli positivt förstärkt genom att använda enbart positiv förstärkning ska jag nästan börja om från början. Inte riktigt, men bara göra sånt som blir lätt för Monster, så att sannolikheten för att han ska göra rätt är stor och vi kan öka kriterienivån, så att jag därmed ska kunna bli positivt förstärkt genom att han blir bättre och bättre på det vi gör utan att jag någonsin behöver koppla in mina gamla ryggmärgsmetoder. Vi har nog hamnat i en ond cirkel, som istället ska bli en god.
Och ja, jag använder klicker. Länge missförstod jag begreppet klickerträning, och trodde att det var en metod. Det är det inte. Klickern är ett redskap, som faktiskt skulle kunna användas i vilken metod som helst.
Visst låter allt det här bra? Det ska bara omsättas i praktik nu också…
Ikväll kan jag äntligen hämta ut boken på Statoil. Så nu ska vi börja plugga, Monstret och jag. Synd att han inte är lika mycket lagd åt det teoretiska hållet som jag, isf skulle vi nog vara klara för Lkl3 framåt helgen. (Om det fanns teoretiska prov, that is.)
Ikväll är vi också ”bortbjudna” på fika. Dvs det började med att jag ringde Kå för att höra om han kunde skjutsa hem mig eller A ikväll, våran bil ska lämnas på verkstad för service i hans trakter i morgon, och det enklaste är att ställa den på plats ikväll. Jorå, det kunde han visst. Och föreslog att vi kunde komma hem till honom och fika först. ”Du kan väl göra en äppelkaka och ta med dig”.
Som den lydiga moder jag är, ska jag alltså baka äppelkaka nu. Jag har förresten, om någon undrar, kommit igång med sånt jag skulle komma igång med nu. Sedan igår eftermiddag har jag jobbat på, flitig som en myra.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt från förra veckans sjukläge. Eller också skyller jag bara på det. Men jag är så trött och så seg, och kommer mig inte för med någonting alls. Nästintill handlingsförlamad.
Men idag var dagen när jag åter skulle ta tag i mitt liv, idag skulle jag vara påklädd och frukosterad i tid. Och strukturerad redan från start. Kort sagt: komma igång! Bestämde jag igår.
Nå?
Nä.
Inte än. Men snart så. När som helst. Fast jag har glömt frukost… tar det först. Men sen. Då jävlar.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
