Jag tror jag chockade alla, mina barn, Anders, mina syskon och inte minst mig själv med det jag sa igår. Plötsligt bara sa jag det, det som jag velat säga så länge. Plötsligt infann sig tillfället när det passade, när det var lätt och naturligt att säga det. På sätt och vis kan jag nog tacka farmor för det. Och jag tror att hon blev väldigt glad om hon lyssnade.
Begravningen var jättebra och helt i farmors stil. Enkelt och utan stora, högtidliga ord.
Idag har luften gått ur mig helt, jag känner mig ungefär som en urvriden disktrasa. Och med nästan hundra mil i bil igår är det väl inte alltför konstigt.
Sagt av Sandra — 3 september 2008 @ 15:27
Jag är sÃ¥ stolt sÃ¥ stolt över dig!!! Kan inte säga det nog…
Och att gammelfarmor skulle vara stolt och glad är nog minst sagt sant!!! Jag tror det var hennes sista önskan om jag ska vara ärlig och att det var du som skulle vara den som tog steget var nog oundvikligt! Nu ska vi bara se till att det genomförs bara och det ska vi göra tillsammans!!!
Sagt av josefin — 3 september 2008 @ 17:44
Likt en fluktare känner jag mig sådär fult nyfiken när jag läser din text! hoppas det blir bra vad det än är
Sagt av Nadia — 3 september 2008 @ 19:43
Men gud….
så kan man ju inte bara säga!!
Tack för Grattiset!
Kramar
Sagt av Lena — 3 september 2008 @ 19:54
Jo, jag kunde visst säga så, det var ju det jag gjorde!
Det är dels lite för privat och dels (och framför allt) berör det även andra, så mer öppet än så här tänker jag inte skriva. Inte nu iaf. Vill Sandra berätta historien bakom muntligen för er, så är det ok för mig.
Sagt av Carin — 3 september 2008 @ 20:12
Vad trevligt det var att ha er på middag i går, samtidigt som det är trist att vi bor så långt i sär, fast nu har vi ju setts i alla fall några gånger på bara några månader så håller vi det tempot så är det ju ok
Sagt av Sabine — 4 september 2008 @ 8:40
Skönt för er att det gick bra igår.
Jo jag tycker också man kan ha med hundarna även på teorin och jag fick ju till det i tisdes.
Ja,hon bara coola ner direkt lilla Daisy.
Kram,ta hand om dig/Sabine
Sagt av Nadia — 4 september 2008 @ 10:08
DÃ¥ förstÃ¥r jag…
Sagt av Anneli m Winston — 4 september 2008 @ 11:25
Vad underbart det mÃ¥ste kännas när du lyckats ta ett steg mot nÃ¥got som jag förmodar suttit mycket lÃ¥ngt inne…jag önskar dig lycka till med nästa etapp. Du har ju världens bästa stöd i din Sandra. En underbar dotter (hoppas min artar sig lika bra)!!!
En som har artat sig är Winston - vi började rallylydnad igår o han var definitivt inte sig själv. Han trippade på vid sidan o tittade på mig hela tiden o var lydig HELA banan.
Vad roligt att du hittade Winstons blogg - välkommen! Han uppdaterar tyvärr inte sÃ¥ ofta som matte vill…
Sagt av Josefin — 4 september 2008 @ 14:18
Hehehe, nej det är nog kanske inte vad ortopeden skulle föreslÃ¥. MEN jag kan inte hÃ¥lla mig… sÃ¥ jag tejpar mina fötter ordentligt med sporttejp nu sÃ¥ de har rejält stöd och jag känner dem inte sÃ¥ mycket dÃ¥
Sagt av M — 4 september 2008 @ 19:51
STOOR kram!