Igår gav sig Monster ut på jakt. Rådjursjakt. Rådjuret sprang upp ur buskarna bara några meter framför honom, och hoppade med långa språng iväg mot skogsbrynet. Yipppiiiiie, sa Monster och hoppade efter med likadana språng. Jag röt NEEEJJJ en gång, och KOM HIT en gång, båda delarna utan någon som helst effekt, jag såg bara två bakdelar försvinna i skogen.

Så jag ropade inget mer. Jag hade istället is i magen och satte mig ner på en stubbe och väntade. Och väntade. Hur lång tid är svårt att säga, kanske fem minuter. Kanske tio eller mer. Sådär väldigt orolig var jag inte, vi var inte särskilt nära några större vägar, och skogen var tillräckligt snårig för att Monster skulle tappa ögonkontakten med rådjuret ganska snart. Det gällde bara att vänta ut kräket. Nån hjälp att hitta tillbaka till mig tänkte jag banne mig inte ge honom, istället funderade jag ut vilken taktik jag skulle använda när han kom tillbaka, för att på bästa möjliga sätt få honom att förstå att det han gjort var det dummaste hittills i hans liv.

Det var alldeles tyst där jag satt och väntade. SÃ¥ när Monster var pÃ¥ väg tillbaka hörde jag honom tydligt. Han irrade lite fram och tillbaka i skogskanten, ett par gÃ¥nger sÃ¥g jag en skymt av honom utan att han sÃ¥g mig. Ibland stannade han upp och förmodligen lyssnade efter mig, men fick ju fortsätta att leta pÃ¥ egen hand. Sen kom han brakande, skitig och med tungan nästan släpande i backen, i full fart rakt emot mig. “Hej, här är jag, har du saknat mig?” tror jag han sa. Inte alls “Ã…Ã¥h vilken tur att jag hittade dig, matte!”. Jag sa ingenting, bara reste pÃ¥ mig, och gick med bestämda steg i riktning frÃ¥n honom. Inte med ryggen till, för därÃ¥t gick inte att gÃ¥, men med sidan till. Tanken var ju att Monster skulle springa ifatt mig och fÃ¥ fjäska ordentligt innan han fick nÃ¥gon som helst uppmärksamhet.

Vad tror ni hundkräket gjorde? Han gav mig bara en nonchalant blick, och fräste sen iväg in i skogen igen! Monster är hunden som gett uttrycket will-to-please en ny innebörd. Will-to-please-myself heter det i hans fall.

Ny, snabb och tyst taktikgenomgÃ¥ng med mig själv. Nu var Monster iaf inte försvunnen helt utom syn- och hörhÃ¥ll, han var “bara” ute pÃ¥ lite vanligt skogsröj. Jag greppade en rejäl pinne och gick in i skogen jag ocksÃ¥, väl synligt för Monster. Och sÃ¥ lekte jag med pinnen, kastade upp den i luften och tjoade med den och hade jättekul (tur att ingen sÃ¥g mig kanske). Det kunde förstÃ¥s inte monsterhunden motstÃ¥. När han kom och ville vara med tystnade jag, la ner pinnen pÃ¥ marken, kopplade Monster och sÃ¥ gick vi bara iväg. LÃ¥nga, bestämda kliv och inte en blick pÃ¥ hunden bredvid mig, han tilläts inte sÃ¥ mycket som lukta pÃ¥ ett grässtrÃ¥. Länge gick jag sÃ¥. Och faktiskt, till slut blev Monster lite pÃ¥verkad av detta, att han inte ens genom att gÃ¥ sÃ¥ fint han nÃ¥gonsin kunde, lyckades fÃ¥ min uppmärksamhet. Det var kanske inte sÃ¥ himla kul att matte var sur ändÃ¥… FrÃ¥gan är bara om han pÃ¥ nÃ¥got sätt kopplade orsak och verkan. Inte förrän vi nästan var hemma igen, släppte jag lite pÃ¥ surheten och belönade för att han satte sig självmant innan vi skulle gÃ¥ över en gata. Jag hade fortfarande nolltolerans, men han belönades när han gjorde rätt.

Nu får jag försöka med intensiv antirådjursträning. Jag är rätt övertygad om att han bara jagar på synintrycket (än så länge!), och det gör det hela enklare. Fast det lär nog inte gå lika lätt som det gjorde med Carrey, antar jag.