Eftersom biljettförsäljningen via Ticnet till den stora tilldragelsen i Borås nästa vecka stoppats av säkerhetsskäl, och biljetter nu bara fanns att tillgå vid direktförsäljningen i Kalmarsalen, fick jag uppdraget att vara bulvan och inhandla fem stycken. Det är visserligen öppet till 18, så Anders skulle mycket väl hinna efter jobbet, men fem gubbar från Torsås vill ha bästa tänkbara platser, så det var hänga-på-låset kl 12.00 som gällde.
Jodå, det kan jag väl fixa. Strax före tolv svängde jag in på hamnplan. Jag hade bara glömt hur svårt det är att hitta en parkeringsplats där en vardag under kontorstid. Första raden jag svängde in på var full, och det gick inte att köra runt, så jag fick backa ut igen… Men det syns nästan inte alls på bilen, bara om man böjer sig ner. Himla dumt att ställa en betongsugga just där, jag var inte alls nära kajkanten ju!
Med biljetterna i hamn (haha, så vitsigt det blev nu då!) tog jag Monster som fått äran att följa med, på en stadpromenad. Och det må vara hänt att jag kunnat sälja honom på rea i lördags, men idag har han stigit i pris igen. Jädrans vad duktig han var! När väl den första ivern lagt sig, gick han hur fint som helst vid min sida. Med svansen högt och vippande, observerade han allting omkring sig, men valde att ändå hålla sig vid min sida och titta upp på mig då och då! Jag var så stolt över min lille galning idag så ni kan inte ana! Och det var väl en himla tur att jag hittade en påse med gamla torra frolicbitar i bilen så jag kunde belöna detta, för jag hade självklart glömt att ta med nåt hemifrån. Det grämer mig lite bara att jag inte tänkte på att vi borde ha passat på med lite passivitet också, suttit stilla på en bänk ett tag. Men jag blev så exalterad över hans duktighet så jag glömde det…
Vid närmare eftertanke är han inte ens till salu idag, Månsen. Inte för allt smör i Småland.
Igår gav sig Monster ut på jakt. Rådjursjakt. Rådjuret sprang upp ur buskarna bara några meter framför honom, och hoppade med långa språng iväg mot skogsbrynet. Yipppiiiiie, sa Monster och hoppade efter med likadana språng. Jag röt NEEEJJJ en gång, och KOM HIT en gång, båda delarna utan någon som helst effekt, jag såg bara två bakdelar försvinna i skogen.
Så jag ropade inget mer. Jag hade istället is i magen och satte mig ner på en stubbe och väntade. Och väntade. Hur lång tid är svårt att säga, kanske fem minuter. Kanske tio eller mer. Sådär väldigt orolig var jag inte, vi var inte särskilt nära några större vägar, och skogen var tillräckligt snårig för att Monster skulle tappa ögonkontakten med rådjuret ganska snart. Det gällde bara att vänta ut kräket. Nån hjälp att hitta tillbaka till mig tänkte jag banne mig inte ge honom, istället funderade jag ut vilken taktik jag skulle använda när han kom tillbaka, för att på bästa möjliga sätt få honom att förstå att det han gjort var det dummaste hittills i hans liv.
Det var alldeles tyst där jag satt och väntade. Så när Monster var på väg tillbaka hörde jag honom tydligt. Han irrade lite fram och tillbaka i skogskanten, ett par gånger såg jag en skymt av honom utan att han såg mig. Ibland stannade han upp och förmodligen lyssnade efter mig, men fick ju fortsätta att leta på egen hand. Sen kom han brakande, skitig och med tungan nästan släpande i backen, i full fart rakt emot mig. ”Hej, här är jag, har du saknat mig?” tror jag han sa. Inte alls ”Ååh vilken tur att jag hittade dig, matte!”. Jag sa ingenting, bara reste på mig, och gick med bestämda steg i riktning från honom. Inte med ryggen till, för däråt gick inte att gå, men med sidan till. Tanken var ju att Monster skulle springa ifatt mig och få fjäska ordentligt innan han fick någon som helst uppmärksamhet.
Vad tror ni hundkräket gjorde? Han gav mig bara en nonchalant blick, och fräste sen iväg in i skogen igen! Monster är hunden som gett uttrycket will-to-please en ny innebörd. Will-to-please-myself heter det i hans fall.
Ny, snabb och tyst taktikgenomgång med mig själv. Nu var Monster iaf inte försvunnen helt utom syn- och hörhåll, han var ”bara” ute på lite vanligt skogsröj. Jag greppade en rejäl pinne och gick in i skogen jag också, väl synligt för Monster. Och så lekte jag med pinnen, kastade upp den i luften och tjoade med den och hade jättekul (tur att ingen såg mig kanske). Det kunde förstås inte monsterhunden motstå. När han kom och ville vara med tystnade jag, la ner pinnen på marken, kopplade Monster och så gick vi bara iväg. Långa, bestämda kliv och inte en blick på hunden bredvid mig, han tilläts inte så mycket som lukta på ett grässtrå. Länge gick jag så. Och faktiskt, till slut blev Monster lite påverkad av detta, att han inte ens genom att gå så fint han någonsin kunde, lyckades få min uppmärksamhet. Det var kanske inte så himla kul att matte var sur ändå… Frågan är bara om han på något sätt kopplade orsak och verkan. Inte förrän vi nästan var hemma igen, släppte jag lite på surheten och belönade för att han satte sig självmant innan vi skulle gå över en gata. Jag hade fortfarande nolltolerans, men han belönades när han gjorde rätt.
Nu får jag försöka med intensiv antirådjursträning. Jag är rätt övertygad om att han bara jagar på synintrycket (än så länge!), och det gör det hela enklare. Fast det lär nog inte gå lika lätt som det gjorde med Carrey, antar jag.
Det var visserligen inte helt sant än när jag fick telefonmeddelandet från Sandra, exteriörbeskrivningen fattas fortfarande. Men eftersom den ska göras senare idag av samma domare som just gett Dizzy cert och BIR, så kan vi väl ganska så iskallt ta ut glädjen redan nu!
Tillägg: Ju mer jag tänker på saken, så är det här så typiskt Dizzy. Allt- eller inget-hunden. Drämma till med ett extraordinärt MT, cert, BIR och championat inom loppet av en vecka. Och så börja löpa mitt i alltihop, inte alls efter tidigare schema och därmed ställa till ordentligt med huvudbry för både Tina och Sandra… Det går aldrig att ta något för givet med den hunden!
Det kan inte hjälpas. Trots att mitt fotbollsintresse är väldigt minimalt kan man ju inte låta bli att ryckas med. Särskilt i en sån här liten stad betyder framgångarna väldigt mycket, och man sugs med i glädjeyran. Det går vansinnigt bra för Kalmar FF just nu. Vi leder allsvenskan, skyttekungen Patrik Ingelsten leder skytteligan, vi har gjort en väldig massa mål mer än någon annan i allsvenskan, vi spelar final i Svenska Cupen på söndag, och nu… nu har vi slagit ett europeiskt storlag på bortaplan också. Retur på hemmaplan* som så klart ska vinnas**, sedan väntar gruppspel i UEFA-cupen.
Ja, ni ser. Det är t o m så att jag drabbats av vi-syndromet. Att jag skriver ”vi”, och därmed liksom räknar in mig själv i ett fotbollslag som jag inte har mer gemensamt med än att jag råkar bo i samma stad. Hjälp. Hur ska detta sluta?
*Hemmaplan i det fortsatta UEFA-spelet för Kalmar FF betyder inte fina Fredriksskans, beläget invid Systraströmmen centralt i Kalmar. Hemmaplan kommer istället att betyda Borås Arena. Fredriksskans håller långt ifrån den standard som krävs av UEFA, och den nya planerade arenan stöts och blöts och beslutas och givetvis överklagas och när och om den blir klar vet ingen. Men vi får väl gratulera Boråsarna, som nu får se högklassig fotboll!
Inte blev det så mycket aktivering på promenaden som jag tänkt mig inte. Jag har helt enkelt ingen ork alls. Det enda som blev förutom själva promenerandet var att jag för första gången utomhus testade en dubbel platsliggning, dvs med båda hundarna. Jag går medvetet extremt långsamt fram med Monsters platsliggning, jag tänker inte ta risken att plötsligt ha gått för fort fram och sen få backa tillbaka flera steg igen. Vi har kommit så långt att jag kan lämna i kopplets längd ganska länge, och jag kan gå tio-femton meter ifrån, men det gör jag bara en jättekort stund. Så långt är han säker. Nu tänkte jag att jag skulle börja varva med att lägga Carrey bredvid ibland, som en introduktion till att det kan ligga andra hundar där också.
Han brydde sig inte nämnvärt om Carrey, men blev genast mer okoncentrerad på mig. Låg och vred sig lite och spanade efter en mamma med barnvagn som passerade rätt långt bort, och en kråka som hoppade på gräset en bit ifrån, men han låg kvar. Jag är nöjd med detta, och kräver inget mer än så länge. Krav på ”hakan-i-backen” tror jag inte att jag någonsin kommer att ställa, jag har inte tagit till mig något av argumenten jag hört för den modellen. Jag tror inte ens ett påstående om att det skulle ge högre betyg på tävling skulle övertyga mig, jag tycker helt enkelt det är snyggare med en hund som ligger och uppmärksamt studerar omgivningen, än en som ”spelar död”… Ja, det skulle vara om det var det enda sättet att få hunden att ligga öht då förstås. Men där är jag inte just nu iaf.
Ja, nu har jag läst ikapp mig i alla bloggar (det var mycket!), lästa alla mail (oväntat få), och flyttat runt lite planlöst bland mina pappershögar.
Sen fick jag lov att ta rast. Jag är inte helt kry än. Nu sitter jag här igen. Halva dagen har gått, jag har inte gjort nånting av det jag skulle. Jag vet inte ens vad det var jag skulle göra… Vad var det jag var på väg att göra i måndags när jag istället gick och la mig? Det verkar som om huvudet ligger kvar bland dunkuddarna.
Jag ska iaf gå ut lite nu. Solen skiner för tillfället mellan skurarna, och jag har lovat hussen att han ska slippa en understimulerad monsterhund ikväll. Han har stått ut två kvällar redan (måndagen var ingen fara, en dags stillhet klarar även Monster). Ikväll är det nämligen Viktiga Matchen. Feyenoord – Kalmar FF. Uefacup.
Vilken pärs! En vanlig förkylning som utlöste migrän och sen en bidragande magsjuka för säkerhets skull… I två dygn klarade jag med knapp nöd att hasa mig mellan sängen och toan och tillbaka igen. Dygn tre utsträcktes mina hasningar till både kök och soffa. Mera detaljerat än så tror jag ingen vill ha det.
Idag då? Tja, jag är inte precis på topp än. Men iaf i lodrätt ställning. Det tar ju ett tag innan man återställt balansen i kroppen, inte bara med vätska, utan med diverse gifter som koffein och nikotin, så man mår som man brukar igen. Men jag jobbar på det.
Carrey har uppgraderats till servicehund. En gång medan jag mådde som sämst och just haft en knästående omfamning av toastolen kände jag ett starkt behov att borsta tänderna, men kände att jag inte riktigt skulle klara att både hålla undan håret och borsta tänderna och samtidigt hålla mig i nivå över handfatskanten, så med min svaga stämma ropade jag på A. Men han hade hockey eller fotboll eller nåt sånt på teven och hörde förstås inte. Däremot kom Carrey, men han kunde inte hjälpa mig med mitt problem. Så jag sa till honom att hämta husse, varpå han direkt sprang iväg och jag hörde att han pep lite, och sedan kom tillbaka igen. Trögfattad husse. Då fick jag en snilleblixt och gav Carrey tandkrämstuben och sa åt honom att ge den till husse. Såna uppdrag älskar han, och knatade iväg igen. Och trots att jag mådde apa, kunde jag inte låta bli att flina åt husses kommentarer: ”men vad har du?” ”får jag den!” ”var har du fått tag i den?”. Inte förrän efter flera minuter gick det in i husses medvetande (det skulle ju tränga in genom hockey-koncentrationen) att Carrey aldrig nånsin skulle ta en tandkrämstub olovandes ens om den låg på golvet. Att det kanske betydde något. Så jag fick hjälp. Carrey är en hjälte!
Nu ska jag försöka reda ut vad det var jag skulle göra innan jag blev sjuk och sedan göra det.
Jag hade faktiskt planer för den här veckan. Men just nu betalar jag rätt dyrt att jag så duktigt förträngde att jag mådde rätt risigt redan i lördags eftermiddag. Förmiddagen (det blev föralldel bättre framåt eftermiddagen) på Sofiero var jädrigt kall och blåsig, och trots att jag var rejält påklädd med långkallingar och allt, och dessutom traskade omkring insvept i en fleecefilt (man kan göra sig känd på olika sätt…), så frös jag som en skit. Jag tror inte på det där snacket om att man blir förkyld av att frysa, det ska till basselusker för det, men om man redan har skiten i kroppen så kan man ge det en rejäl skjuts. Och det har jag alltså lyckats bra med.
Huvudet dunkar, jag har feber och har faktiskt legat nerbäddad hela förmiddagen. Nu krävde ju hundägandet att jag ändå tog mig upp på benen och ut ett slag, och det har jag klarat av. Jag har sneglat lite på hur köket ser ut (hemskt!) men bestämt mig för att inte göra något åt det. Jag tar nog och kryper ner i sängen igen. För ska det bli nåt av mina planer för veckan får jag allt se till att bli frisk fort.
Ja, vi slog ju inte alla bröderna. Den där rackarns Skrot vann ”som vanligt”. Men det tar sig för monsterhunden, och om vi jämför med första gången bröderna gick in i en utställningsring tillsammans, så är framstegen gigantiska. Framför allt vad gäller uppförandet. Dels har han mognat och lugnat sig massor, dels har vi ju faktiskt tränat en del nu, dels är Sandra mycket duktigare än vad jag är. Ja, och så tillkommer effekten av att det är någon annan än matte som håller i snöret, något som inverkar positivt på ganska många hundar av det lite vildare slaget. En effekt som även Dizzy behöver, men igår hade inte Sandra någon att lämna över snöret till, så det var ju rätt intressant att se att Dizzy, som har mycket större utställningserfarenhet, mycket mer av både ring- och socialträning, och dessutom en ålder som borde betyda ”mogen”, tramsade och dummade sig i ringen betydligt mer än vad Monster gjorde.
Nu var ju det där med att”slå bröderna” mera på skämt än på allvar. Det gick bra för samtliga närvarande Door-keepare, och just de här bröderna är riktigt bra allihop. För Monster och mig handlar det (åtminstone i nuläget) mera om tävlan mot oss själva. Och ett mycket gott uppförande och en etta med CK är vi mycket glada och nöjda med! Även Dizzy fick etta med CK, skulle ju ha knipit certet helst efter MT:t igår, men det får väl bli en annan gång…
Tja, det var mer jag hade tänkt skriva om gårdagen. Men idag känns inte som det kommer att bli en bra dag. Ont i huvudet som efter en bättre fest, och förkylningen är välnärd efter kölden igår förmiddag… Jag går nog och lägger mig i soffan med en filt och en kopp te istället.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.