när spårmaskinen fick motorstopp
Postat i hundar Inga kommentarer50 meter, apport, 50 meter, vinkel, 50 meter, apport, 50 meter, vinkel, 100 meter, slut. Ett regelmässigt appellspår alltså. Ska väl inte vara några större problem för min spårmaskin. Eller?
In till stan, snabbt inköp av jeanskjol i 80 cl, med matchande tröja och tights (tights? till en ettåring? vart tog kalasbyxorna vägen?). Vi kom på att det var hur länge sen som helst vi fikade på stan, så det gjorde vi också. Inte riktigt på stan, efter överbefolkade ställen med evighetsköer fick det bli Ekelunds, men det är inte fy skam det heller.
Tillbaka till spåret. Jag selade på i åkerkanten. Monster tittade förväntansfullt på mig och lade sig ner. Upptäckte husse som klev ur bilen vid andra änden av åkern, där tanken var att vi så småningom skulle landa. Funderade en stund över detta. Satte sig upp. Lade sig igen, snabbare den här gången. Han visste att jag hade korv i fickan, och hade inte en aning om att jag tänkte att han skulle spåra. Jag försökte visa honom på mitt ordentliga avstamp, Monster och jag upptäckte samtidigt att två centimeter ifrån fanns en fin hög med rådjursbajs. Jag gick några meter framåt i spåret, och Monster släppte tanken på rådjursbajset och följde med i snygg linförighet, med utomordentlig kontakt. Jag stod still och avvaktade. Monster körde sitt, ligg, ingångar och till slut det svåraste: passivitet.
Suck. Jag fortsatte en bit till i spåret, och till slut insåg väl Monster att han inte skulle få någon korv och satte ner näsan i backen och halleluja! han hittade spåret och drog iväg. Första leksaken hittades och lektes med och byttes mot korv. Men Monster var ändå inte helt övertygad. Skulle ett snabbt läggande eller en fin ingång fungera nu då? Och var husse kvar borta vid bilen? Samma visa som vid början, efter mycket om och men bestämde han sig för att spåra igen, dock lite mer halvhjärtat den här gången. En nackdel med fältspår är ju att man inte kan snitsla, och jag visste alltså bara på ett ungefär var vinkeln var. Men spåret tappades där någonstans iaf. Jag tog Monster vid sidan och fortsatt såpass långt att jag var säker på att vi var förbi ordentligt och vände sedan för att kunna snedda på andra benet. Men jag råkade få syn på andra apporten på långt håll, så jag valde istället att gå direkt på den, plocka upp den och bara släppa på där, när jag nu visste var jag hade spåret igen.
Och nu verkade det faktiskt som om det gick upp ett ljus, som om Monster tänkte ”jahaaaa, är det spåra vi ska göra, jamen säg det då!”, för därifrån gick han som en dammsugare, tog andra vinkeln som ingenting och de sista hundra meterna fram till slutet var ju en baggis…
Att det var svårare med fältspår, det visste jag ju, men att det skulle bli så stor skillnad, det hade jag inte räknat med. Nu blir det inga skogsspår på länge, det är helt klart. Samtidigt var Monsters reaktion på signaler rätt rolig och lite oväntad, han har uppenbarligen inte fått spåra så mycket så att selen var signal nog, men en åker är ungefär som en gräsmatta fast större, det måste väl betyda att vi tränar lydnad, eller hur?
0 kommentarer till “när spårmaskinen fick motorstopp”
Men ett härligt anfall av will to please, sug på det istället och så löser sig säkert spåret också.
Underbara jycke!!! Håller med Carin, njut av hans vilja till samarbete och lydnadsträning! Spåret är INTE hans problem så det krävs kanske ett ängsspår till innan han fattat poängen…
Vi ska försöka komma ut och lägga spår imorgon tänkte vi… kanske iaf. Min spårmotivation är noll och inget tyvärr.
Ännu en ”med hållare” Han ville ju iaf Göra… Något…. Med…. Dig!!! Att sedan styra in viljan på VAD han ska göra, brukar väl sällan vara ett bekymmer. Bara viljan finns där.
Det låter onekligen som att det har lossnat rejält för er! Kul!
/Marita
Haha, ja det är inte sant vad de kan hitta på våra juveler. Ni löser säkert detta plättlätt, ge honom bara ett till försök. Eller två…
Det kanske är därför som inte Milou kan…vi har ju nästan bara lagt våra spår på ängar och åkrar…för i skogen tror jag att han gör det lite bättre…
Är det SÅ mycket svårare på äng/åker????
Kram Linda.
Till allihopa: Jovisst var det jätteroligt att se hur Monster verkligen försökte på alla tänkbara sätt, se hans intensiva kontakt, och ingenting av det mer eller mindre planlösa flängande hit och dit utan en tanke på att jag finns nånstans där i andra ändan av snöret som hittills varit normaltillstånd på ett nytt ställe. Det kanske kan vara möjligt att börja träna på klubben igen så smått nu?
Men just då, när jag stod där på åkern, då hade jag ju bara tankarna på spåret, på hur jag trodde innan att Monster skulle ta det direkt och pinna runt som ingenting och hur det istället blev… Och kände mig rätt så ställd.
Men jag tror inte heller att det blir så svårt att få honom att fatta att man kan spåra lite varsomhelst.
De flesta hundarna tycker nog att det är svårare, men om det är sååå mycket svårare vet jag inte. Och Monster löste det ju också, när han väl fattat vad det handlade om. Framför allt verkar de flesta tycka att det är roligare i skog, så det är nog en god regel att hålla sig till fältspår åtminstone för det mesta tills man har appellen avklarad. Och jag hade helt klart väntat för länge innan vi ens provade.
Milous problem tror jag fortfarande mera är av samma sort som Carreys, att han inte greppat att det är själva spårandet som är grejen, han går in för att hitta apporterna på det sätt han själv listat ut att det fungerar. Och Milou KAN!