lenas egna

Vi var till klubben en sväng ikväll, Månsen och jag. Det är friträning på tisdagar, men mitt huvudsakliga syfte var skotträning. Han har inte reagerat på skott tidigare, men inte heller varit utsatt för det särskilt många gånger, och med stundande MH skadar det inte med lite vana.

Så ville jag kolla av lite hur han var i den miljön också. Vi har inte varit på klubben alls sen sent i våras, jag kände att jag inte orkade åka dit och bara sitta när det inte verkade som om det gjorde någon nytta alls. Han var ju i stort sett lika uppskruvad och gapig hela tiden vi var där ändå. Lite bättre blev det ju, men inte så vi kunde ägna oss åt någon form av träning med kvalité. Nu har ju själva träningsdelen lossnat rejält, även om vi enbart håller på med det som i ”bibeln” kallas grundfärdigheter och inga moment alls, så är kontakten och viljan super. Och till viss del går det bra även med störningar, folk och hundar som passerar på lite avstånd är inga problem, och möten på promenad går som regel kalasfint. Så nu var det lite intressant att se hur han skulle vara på klubben.

Det var den gamla Monster som hoppade ur bilen. Den som slänger sig åt alla håll och skäller och gapar och bara vill rusa ut på planen och ha lattjolajbans. Inte den nya, fina, som går vid mattes sida och ser med dyrkan i blicken upp på hennes ansikte. Vi gick några vändor fram och tillbaka på vägen intill planen, när han blev för jäklig åkte han in i bilen en sväng igen. Tredje gången var han något bättre, och efter en stund kunde han faktiskt klara att söka kontakt med mig. Och vi kunde göra lite baklängesgående med kontakt, och även några lägganden och sättanden framifrån. Det hade kanske gått i utgångsposition också, men jag följde bokens råd och gjorde bara det som är lättast för honom med den här svåra störningen. Tja… det är långt kvar innan vi kan träna ”på riktigt” där, men jag känner mig nöjd ändå. Nöjd över att jag klarade av att tänka före, att jag inte tappade tålamodet, att jag följde min strategi som jag lagt upp innan. Och att det faktiskt fungerade som jag tänkt, till slut erbjöd Monster frivilligt det jag ville ha. Och nu vet jag hur jag ska fortsätta.

Skotten då? Ja, jag fick för mig att det inte skulle bli någon skjutning, flera åkte därifrån, och andra stod på parkeringen och pratade och det verkade som om de flesta lagt ner för dagen och ingen skytt såg jag till. Så när jag fått det jag ville av Monster slutade jag när vi var ”på topp” och satte in honom i bilen igen, och gick bort och pratade med L och I. Då började det skjuta… Men bilen välte inte, det var tyst och lugnt och inte hade han kissat på sig heller. Jag tror inte att han brydde sig nämnvärt.

Dom ska ju vara så lättskötta, sägs det. Om det inte blir ytterligare en påminnelse om förgängligheten hos allt levande, som växter i det här hemmet brukar bli, så ska jag hålla med.

Teven som står på i bakgrunden på morgnarna brukar ovillkorligen stängas av när Nyhetsmorgon slutar. Jag har nämligen lite svårt för Oprah Winfrey-wannabien Malou. Idag var jag aningen sen, och hann uppfatta att det delvis skulle pratas om just orkidéskötsel idag. Så teven står på. Och jag har just lärt mig att jag antagligen har för trånga ytterkrukor.

Jag, som oftast inte pratat högt med någon mänsklig varelse under hela dagen, vill ofta prata lite när A kommer hem på kvällen. För att få igång konversationen berättar jag om någon av de trivialiteter som hänt under dagen.

-Jag vet, säger A då. Det har jag läst i din blogg.

Måste jag sluta blogga nu, för att vi ska ha något att prata om? Eller är det lugnt så länge inte A bloggar, så att åtminstone han har något nytt att komma med?