Vi har fÃ¥tt ett problem med kontakten, Monster och jag. Av det angenämare slaget visserligen, men ändÃ¥. Han söker nämligen kontakt hela tiden under en promenad nu. Och gÃ¥r i fin fotposition. Vad ska jag göra nu? Jag varken kräver eller vill att han ska gÃ¥ fot hela tiden! Jag har fram till nu belönat kontakt i alla tänkbara situationer, och särskilt när han dessutom är i position. Men det kan jag ju inte fortsätta med i all evighet, sÃ¥ nu tänkte jag att det skulle kunna räcka att jag belönade när det är extra svÃ¥rt, vid möten t ex. Och när jag verkligen kräver att han ska gÃ¥ fot, över gatan och sÃ¥. Men om han inte fÃ¥r nÃ¥gon belöning resulterar det bara i att han försöker ännu bättre, gÃ¥ ännu närmare med ännu bättre kontakt. Och jag känner mig taskig om jag inte belönar dÃ¥… Och gör jag det ändÃ¥ inte blir positionen till slut istället snett framför mig, och jag nästan snubblar pÃ¥ honom. För han ger inte upp! Han är övertygad om att om han bara gör det tillräckligt bra, sÃ¥ fÃ¥r han det där godiset till slut (jaja, han har ju rätt, jag är den som ger upp).
Ã… andra sidan behärskar han ju inte detta i alla situationer och överallt än. När han kan gÃ¥ fot pÃ¥ klubben bland andra hundar som kanske bÃ¥de kör inkallning eller tränar skydds, dÃ¥ kan jag börja fundera pÃ¥ hur jag ska fÃ¥ honom att slappna av och sluta gÃ¥ fot…
Jag har varit lite duktig och gett båda hundarna ett träningspass idag. Carrey får alldeles för lite aktivering nu. Idag har vi iaf kört några långa och toksnabba inkallningar, läggande och ställande under gång, och hopp. Han blir så glad, och jag får så dåligt samvete. Just för att han behöver så lite för att bli så lycklig.
Med Monster körde jag sitt-ligg (och tvärtom), vi har börjat med frivilliga skiften nu, och det gÃ¥r kanon! Planen var egentligen att börja göra det pÃ¥ lite avstÃ¥nd idag, men jag insÃ¥g att vi nog mÃ¥ste ta det mer framför mina fötter utomhus först. Jag försöker ocksÃ¥ klicka fram ligg frÃ¥n stÃ¥ende, men det är svÃ¥rt… Hopp har vi ocksÃ¥ tränat, han hoppar bÃ¥de frÃ¥n mig och mot mig, men slarvar nÃ¥got hemskt. Islag pÃ¥ vartannat hopp eller sÃ¥. Och jag mÃ¥ste lära mig att hÃ¥lla inne med klicket tillräckligt länge för att veta om det blir ett islag eller inte, hur ska han annars kunna veta vilket det är som är rätt? För att det eventuellt skulle göra ont nÃ¥gonstans när han slÃ¥r i, det tror jag inte pÃ¥. Inte pÃ¥ den hunden.
Andra grejer som vi håller på med just nu (dock inte idag) är bl a targeting. Och jag använder alla varianter, det kan säkert vara bra att ha. Musmatta och plastlock för tasstarget. Sticka, postitlapp, handflata och pekfinger för nos. Särskilt tasstargeten har gått bra. Musmatta på klinkersgolv blir dock ganska halt, så Monster brakar in under köksbordet med buller och bång varje gång han springer iväg för att trampa (som sagt, det gör inte ont på den hunden). Nästa vecka ska vi prova lite utomhus, tänkte jag.
PÃ¥ tal om utomhus, sÃ¥ hade vi ett stort genombrott idag! För första gÃ¥ngen sen vÃ¥ran “nystart” kopplade jag loss. Tidigare har jag haft Monster kopplad, eller med kopplet släpande. Men idag kopplade jag loss helt och hÃ¥llet, och han valde att hÃ¥lla sig kvar intill mig med kontakt hela tiden! Och det är just det här frivilliga valet som är guld värt! Att han stannar för att han vill stanna.
Sagt av Marita — 12 oktober 2008 @ 10:56
Ja det var ett gynnsamt problem må jag säga
En tanke. Har du nÃ¥got slut ord? Hur gör du när ni avslutar ett moment? FörstÃ¥r han det? Kanske träna in ett “gÃ¥ här”. Dvs gÃ¥ här omkring mig, hÃ¥ll koll pÃ¥ mig men gÃ¥ inte Fot. DU bestämmer ju i din handling hur nära du vill ha honom med att vända om när han är i ytterkant pÃ¥ DIN förutbestämda cirkel. Kanske börja med att sända honom och göra sÃ¥ sedan, om du inte alls blir av med klistret pÃ¥ byxan.
Risken med en “högoktanare” som Monster är nog annars att han gÃ¥r pÃ¥ lite varv hela tiden och tillslut hittar sig jobb själv om han aldrig fÃ¥r ett slut komando. Jag har sett hundar som kommemderats till avkoppling och det funkar faktiskt för endel.
TipslÃ¥dan…..
/Marita
Sagt av Marita — 12 oktober 2008 @ 11:13
Jag kom pÃ¥ en till sak. (kreativ Söndag morgon…)
Att träna på att berömma dem på håll kan också hjälpa. Så att de förstår att vi även kan vara nöjda med dem fast de inte är inpå en.
/Marita
Sagt av Agnetha — 12 oktober 2008 @ 11:35
Oj, Lena, vilket HEMSKT problem du fÃ¥tt… Vojne, vojne…
Hade en blandis pÃ¥ en kurs för nÃ¥t Ã¥r sedan - hälften golden, hälften BC, som begÃ¥vats med goldens lugn och BC:ns förighet - där ägaren fÃ¥tt samma “lyxproblem” som du. Jag tror att jag svara dig som jag svarar henne: Det finns dem som skulle betala MASSOR för att fÃ¥ ett sÃ¥nt “problem”. Vill du använda det - fine, belöna! Vill du bli av med det - strunta i att belöna sÃ¥ försvinner det garanterat av sig själv.
Sagt av Sandra — 12 oktober 2008 @ 12:00
För att slippa ha en hund som fÃ¥r nackspärr eller som man trampar pÃ¥ och som inte kan “göra sitt” pÃ¥ promenaderna sÃ¥ lär jag in att min öppna handflata betyder att det är slut. No more godis just nu liksom. Sen gäller det ju att resa pÃ¥ nacken själv och titta framÃ¥t, skita i hunden och bara gÃ¥ sÃ¥ tröttnar även den envisaste hunden ganska snart. Jag tror pÃ¥ att lära in detta tydligt för att slippa fÃ¥ en hund som jobbar som en idiot när den inte ska och sen kanske inte orka när det verkligen var meningen…
Sagt av Lena — 12 oktober 2008 @ 12:29
Tack för goda råd! Jag svarar på alltihop på en gång här:
Jag har inget “slutkommando”. Mest kanske beroende pÃ¥ att jag inte lagt in nÃ¥got kommando för fot heller än. Fast Sandras “visa handflatan” är ju pÃ¥ sätt och vis ett slutkommando. Och det använder jag. Men än sÃ¥ länge fungerar det bara ibland, och bara en liten stund, sen är han där igen. Och där inser jag att jag kanske behöver vara mer konsekvent, att visa handflatan igen istället för att belöna igen… jag är nog en svag människa
Att bara titta framåt och inte gå och beundra min fina hund är ju apsvårt. För han ÄR ju så himla duktig!
Men jag ska absolut försöka lära mig att belöna när han gÃ¥r “lagom” ocksÃ¥. PÃ¥ längre, men slakt koppel. Fast just det inträffar fasligt sällan… (Jag vet en viss röd tik som varit precis likadan…. antingen-eller-hunden.)
Sagt av Lotta — 12 oktober 2008 @ 13:31
LÃ¥ter som ett lyxproblem som sagt.
De råd du fått låter goda så jag nöjer mig med att hålla med.
Sagt av Sandra — 12 oktober 2008 @ 17:55
“Antingen-eller-hunden” är gravidtrött och riktigt behaglig! PÃ¥ dagens lÃ¥ngis lade hon sig självmant ner om vi stod still under mer än 30 sekunder i taget!!! Har nog aldrig hänt förr… ÄndÃ¥ sÃ¥ sprang hon glatt före oss och skuttade runt som vanligt därimellan sÃ¥ det är inte sÃ¥ att hon är sjuk eller sÃ¥. Mysigt är det iaf att se galenpannan vara sÃ¥ cool. Det gör att t o m A nu tror att hon kommer bli en bra mamma!
Sagt av josefin — 13 oktober 2008 @ 10:09
Det lÃ¥ter som att när det lossnar för Monsterhunden sÃ¥ Lossnar det verkligen!:) Vad duktig han är, dÃ¥ är det väl tävlingsdags för er ocksÃ¥ snart va… ?