Det slår mig nu när jag läste igenom vad jag skrev i förra inlägget (jag brukar göra det en stund efteråt, det är då jag upptäcker eventuella fel), att jag känner igen det där… har varit med om det förut. En hund som hänger längst ut i kopplet, företrädesvis på bakbenen, som har glömt bort mig i den andra änden av snöret, som skäller mest hela tiden och alldeles särskilt hysteriskt när det är någon annan hund som springer.
Precis så var det! Då också. Den hunden hette Peggy, och var den första (och som ung klart jobbigaste) i raden av terriertanter. Året var 1991. Eller 90? I alla fall så mognade hon och lugnade ner sig med tiden hon också. Redan vid sju års ålder var hon så pass sansad att det gick att träna agility med henne t ex. Fast hon skällde förstås fortfarande.
Vår tisdagsträning på klubben innebär ju alltså att bara vara där… Att kunna gå några vändor fram och tillbaka längs planen medan andra hundar tränar, utan att kasta sig hejdlöst och skälla hela tiden. Det är svårt om man heter Monster. Igår gick det ungefär 25 gånger bättre än förra veckan, och då har vi ändå låååångt kvar innan vi kan kliva in på planen och beblanda oss. Det behövdes inte så särskilt lång tid innan Månsen tog första (mycket korta visserligen, men vadå) ögonkontakten med mig. Och för varje gång han gjorde det och blev belönad gjorde han det oftare och oftare och längre och längre stunder i taget. Men rätt som det är kommer ett idiotryck. En gång drog han t o m omkull mig… Inte för att han egentligen är så stark, men jag tvärnitade när rycket kom och så gled fötterna bara iväg i gruset och jag satte mig på rumpan.
Vi kunde faktiskt också. lite försiktig längst ut på kanten av planen, öva lite sitt ligg. Däremot fanns inte ”ligga kvar” på världskartan. Som sagt. Vi har en bit kvar, även om det går framåt.
Skott bidde det inget igår, pistolen var sönder. Och det var ju synd, nu fick jag inte se hur han reagerar den här tisdagen heller. Hoppas dom hunnit fixa en ny tills nästa tisdag, för på lördagen är det dags…