lenas egna

Vi har varit på tisdagsträningen igen, Monster och jag. Inga skott idag heller. Det blev mörkt alldeles för tidigt. Det brukar klara sig till den här veckan, den sista på sommartiden, för sen är det ju kört. Men idag har det varit en sån dag med skymning hela dagen.

Jag gjorde en annan taktiskt grej istället, angående skotten. Inte för att jag vet om det är till nån nytta, men det skadar iaf inte. Eftersom jag vet hur banan går, så gick vi till skottplatsen, och kampade och busade där en bra stund. Kanske har han en liten förväntan på lager när vi kommer dit på lördag då? Men jag hade verkligen velat ha dom där skotten innan. För min egen skull. Jag är egentligen inte orolig för Monsters del, jag är bara så förtvivlat nojig att mina reaktioner ska sabba nånting. Skitfånigt. Men kanske är det bra att jag inte heller fått tillfälle att sabba något på förhand?

Annars måste jag säga att det på dom fjorton dagarna som gått sen vi var till klubben för första gången sen i våras, har blivit enorma framsteg! Nu är det (efter de första kanske tio minuterna eller så) mer fokus på mig än på hundar runtomkring, vi kan träna fotgående, sitt-ligg-sitt, och ligg-stanna. Korta små stunder i taget visserligen, men det går! Och det går att vara på planen, nu är det ju inte precis överbefolkat där en regning oktoberkväll, men ändå! Det går!

Medan vi tränade kom en tjej med en red merle-aussie och parkerade sin bil. Jag såg henne nån gång i våras, men det var när Monster var som värst och gjorde det rätt omöjligt för mig att prata med folk. Nu kom hon fram till mig och pratade, efter att ha stoppat sina hundar tillbaka i bilen. Jättetrevligt! Hon hade mer koll än jag på vilka aussies det finns i trakten. Det finns inte så jättemånga, men fler än jag visste om… Och hon och en kompis till henne som också har aussie(!) hade tänkt dra ihop en aussieträff nu i höst! Så himla roligt! Jag som trodde att det bara var jag och så Ewa på Öland med sina två Chess Player-hundar, men hon och jag verkar aldrig vara på klubben samtidigt ens…

Vem det var jag träffade? Liza, med sin Lotus. Nu fick jag ju inte se Lotus precis, han blev ju förpassad till bilen, men det blir fler tillfällen!

Om man har ett problem ska man skjuta det framför sig. Och är man bara tillräckligt duktig kommer man aldrig att komma ifatt det.

-Gustav Svensson

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Nu har jag sett, hört, läst och hört talas om folk som gärna använder naturpinnar i spårträningen, istället för ”riktiga” spårapporter. Och nu måste jag få veta: vad är grejen? Jag har försökt lista ut om det är nån särskild fördel med att träna med naturpinnar, men har inte på egen hand kommit på nån. Den enda fördel jag kommer att tänka på är att man av en eller annan anledning har svårt att få tag på apportliknande träbitar, och måste köpa. Det är väl inte alla förunnat att ha lämpliga spillbitar av virke, och dessutom en lämplig karl försedd med lämplig såg som kan tillverka en hög pinnar vid behov. Och att köpa färdiga är löjligt dyrt, det har jag ju sett.

Men annars? Är det ur ren träningssynpunkt någon smart grej med naturpinnar som jag inte fattat? Upplys mig!

Själv har jag spårapporter så det kommer att räcka i flera år (tillgången på spillvirke var god under och efter lägenhetsrenoveringen!), jag har dessutom en egenkomponerad spårträningsplan som bygger dels på vad jag lärde mig på spårkursen jag gick ihop med Carrey, dels på vad jag lärde mig i spårgruppen på aussielägret förra året, och sist men inte minst vad jag lärt mig om baklängeskedjning i ”bibeln”. Och så lite egna funderingar och insikter i Monsters sätt att vara. I den planen ingår just spårapporter, så naturpinnarna är nog inte aktuella för mig. Men jag vill ändå veta!