vad är grejen med naturpinnar?
Postat i hundar 28 kommentarerNu har jag sett, hört, läst och hört talas om folk som gärna använder naturpinnar i spårträningen, istället för ”riktiga” spårapporter. Och nu måste jag få veta: vad är grejen? Jag har försökt lista ut om det är nån särskild fördel med att träna med naturpinnar, men har inte på egen hand kommit på nån. Den enda fördel jag kommer att tänka på är att man av en eller annan anledning har svårt att få tag på apportliknande träbitar, och måste köpa. Det är väl inte alla förunnat att ha lämpliga spillbitar av virke, och dessutom en lämplig karl försedd med lämplig såg som kan tillverka en hög pinnar vid behov. Och att köpa färdiga är löjligt dyrt, det har jag ju sett.
Men annars? Är det ur ren träningssynpunkt någon smart grej med naturpinnar som jag inte fattat? Upplys mig!
Själv har jag spårapporter så det kommer att räcka i flera år (tillgången på spillvirke var god under och efter lägenhetsrenoveringen!), jag har dessutom en egenkomponerad spårträningsplan som bygger dels på vad jag lärde mig på spårkursen jag gick ihop med Carrey, dels på vad jag lärde mig i spårgruppen på aussielägret förra året, och sist men inte minst vad jag lärt mig om baklängeskedjning i ”bibeln”. Och så lite egna funderingar och insikter i Monsters sätt att vara. I den planen ingår just spårapporter, så naturpinnarna är nog inte aktuella för mig. Men jag vill ändå veta!
28 kommentarer till “vad är grejen med naturpinnar?”
Då ska du få veta!
Ingenstans i reglerna står att det ska vara pinnar av typ ”läkt” även om det oftast är det som används vid tävling. Det enda som står är måtten på apporterna, och de måtten kan lika gärna uppfyllas av en skogspinne. För några år sedan fanns det t o m en motion om att det ALTID skulle vara skogspinnar. Den avslogs dock. Det blir dock mer och mer vanligt att klubbarna använder skogspinnar vid tävling. Tidigare har det varit ett norrlands-fenomen, men senast nu i helgen fick jag berättat för mig att Ängelholms BK kört skogspinnar på sin senaste tävling, och jag vet att även Helsingborg gjort det. Det finns säkert massor av fler klubbar också.
Att skogspinnarna kan vålla problem för en hund som inte är van är det ingen tvekan om. Många hundar går nog över från att använda näsan till synen när de lokaliserat området där pinnen ligger. Jag har sett det jättetydligt på Iza som fick prova på skogspinnar ganska sent i livet. Hon kände lukten men hon såg liksom ingen pinne? Jag tror inte det är ett ovanligt fenomen.
Med K blandar jag hej vilt nu, med både skogspinnar och ”vanliga” i spåret, för att han ska vara förberedd på ”allt”.
Hör av dig om du har fler frågor så får vi se om jag kan svara.
Och VARFÖR hamnar alltid smileyn på en ny rad, där den inte alls hör ihop med det den var menad för? Och varför kan jag inte göra nytt stycke? Det ser bra ut när jag skriver, men blir pannkaka när kommentaren publiceras?
Å fanken. Det hade jag ingen aaaaning om. Ja, då finns det ju en anledning förstås. När jag precis hade postat inlägget kom jag på en annan tänkbar anledning, att det skulle vara för att man själv inte skulle se pinnarna och därför inte kunna styra hunden. Men då handlar det ju mer om förarträningen än hundträningen.
Vet ej. Ska forska i saken och åtgärda när tid medgives.
”Apportföremål ska vara av enhetligt utförande. Metall eller material som icke behåller vittring av spårläggaren ska icke användas. Icke heller får användas föremål, som till färgen tydligt bryter av mot marken. Föremålen ska vara 10-12 cm långa och ca 2 cm tjocka, utom sista föremålet som ska vara tre gånger så långt som övriga föremål. Samtliga föremål ska ha märke eller nummer, som utvisar vilket spår de tillhör, samt datummärkning.”
Saxat ur reglerna.:)
Du har ju redan fått svaret på frågan… Fast det där med synintryck har jag ändå aldrig haft problem med. Jag har ofta gömt mina pinnar, sett till att de haft samma färg som underlaget eller spårat i undervegetation så de inte syns ändå. Dessutom har jag inte bara pinnar i spåret utan ofta grejer ur min ”uppletandepåse”, dvs skinnbit, bit hårdplast, tygbit, el en läppsyl. Som alla vet är jag dessutom en klant så det hamnar inte sällan ”extraapporter” i mina spår i form av bajspåsar, vantar, bilnycklar och hårsnoddar…
Självklart har jag testat med skogspinnar några gånger och det har aldrig varit nåt problem för nån av hundarna. Jag tränar dock inte med skogspinnar av den enkla anledningen att jag vill vara säker på vad jag får i handen utan att behöva vända och vrida på den för att utröna om det är en pinne i största allmänhet eller en apport. Med en Dizzy i linan vill man inte behöva fundera på sånt, det finns inte tid till det. Att man ska prova med skogspinnar tycker jag är självklart, likaväl som andra föremål som faktiskt också skulle kunna användas på tävling (det står som sagt ingenstans att det behöver vara trä ens!), men poängen med att träna med dem jämt har jag inte fattat ännu heller…
Jag använder ju inte pinnar öht i spåret än så länge. Nu är det ”direkt på belöning” som gäller, leksak eller godis. Och så hade jag tanken (som resulterar i ungefär det du gör) att det ska handla om att hitta det som luktar människa, oavsett vad det är, för då blir det samma grej både för spår, uppletande och vittringsprov.
Men eftersom det kan förekomma naturpinnar på tävling (vilket jag verkligen inte hade en aning om!) så är det ju klokt att använda det på träning också. Men jag vill ju också vara säker på att det är rätt pinne man belönar, så man får väl lägga ner lite jobb på att skala dom i en ände eller så.
När man spårar på Alvaret råkar man nästan alltid på gamla pinnar, eftersom det är så många spårar där och det dessutom är så svårt för många hundar, och jag vet flera som fått problem av just det, hunden har kommit in med en gammal pinne och fått belöning som vanligt lite för många gånger, och sen trott att det funkar att plocka upp lite vadsomhelst i skogen…
Jag vet inte om jag råkat ha tur att ha hundar som verkligen inte går på synen alls i spåret, för jag har aldrig haft problem med just det. Tror inte mina hundar hade sett en sprillans ny, ljus, fyrkantig pinne på asfalt om de spårat och den pinnen inte luktade rätt! Dessutom har jag ju gjort rätt mycket av nåt som många ”spårgudar” hävdar är jättefel och mycket dumt, dvs att spåra på snö. Ändå har ingen av mina någonsin följt fotspåren i snön utan istället just spåret (detta syns rätt tydligt när spåret flyttat sig en halvmeter pga vinden!)…
Milou är ju den han e i spåret (plockar eller markerar INGA pinnar ännu) men det är mycket roligare att köra med naturpinnar för JAG har verkligen igen som helst aning om vart jag har lagt pinnen när jag inte ser dem, han har blivit mycket bättre på själva spårandet, han går där jag har gått nu mera å håller sig fint i kärnan, så nu har vi BARA jobbet kvar med markeringen av pinnarna…hmm….
(Saknar de roliga gubbarna att lägga in i kommentaren…)
Hur i hela friden ska jag kunna träna Winston med naturpinnar? Han är ju som en kompostkvarn när han får tag i en pinne och pinnar är ju till för att leka och inte minst dra iväg med… Vilken dumbom har nu bestämt att ha pinnarna på tävling också??? Åh, varför ska alla göra allting så svårt för mig? uhu…
Förresten – vad är ”baklängeskedjning”?
Linda: Nu hänger jag inte riktigt med… Om han inte markerar några pinnar alls, varför är det då roligare med naturpinnar, som du inte ser själv heller? Menar du att han blivit bättre på att spåra av naturpinnarna som han inte markerar? Eller hur menar du?
Anneli: Jag har tänkt träna spår för sig, och pinnar för sig. När M spårar får han belöning för det, i form av godis eller leksak, som han spårar sig fram till. Då lär han sig att spåra leder till belöning. Separat tränar vi ”plocka pinnar”. Först hemma på köksgolvet. En upplockad pinne är riktig hårdvaluta, man får köttbulle eller annat smaskens i utbyte. Sen lite svårare ute, men man behöver nog inte överdriva det. När båda grejerna sitter säkert, särskilt pinnplockandet, så kommer det plötsligt att ligga en pinne i spåret. Ingen belöning. Pinnen är då en indirekt belöning, eftersom den leder till köttbulle. Då är det bakåtkedjat: Spår->pinne->belöning. Det används mycket mer i lydnadsmoment, där man tränar in ett moment i små delar och sedan bygger ihop del efter del, man börjar alltid med de sista två delarna och arbetar sig mot början på momentet. Har jag förklarat riktigt nu, Sandra?
Jo du förklarade rätt. Anledningen till att det funkar så fint med baklängeskedjning är ju att varje liten påbyggd del på momentet belönas med nästa del som i sin tur belönas av avslutet med den riktiga belöningen. Flummigt att beskriva men glasklart när man ser det framför sig!
Nu har jag förvisso en ras som av naturligt håriga anledningar går mer på näsa än ögon, därför är det heller inga problem att träna med naturpinnar.
Men, jag ser inte riktigt vitsen med att försvåra lokaliseringen av pinnen, rent visuellt, för mig själv. Jag tillhör definitivt inte den överanalyserande skaran, men jag tror mig få ganska mycket information av att se hur min hund beter sig när han missar en pinne. (vindförhållanden, underlag, vegetation etc etc)
Eftersom min stora hund lever efter devisen ”allt som går fort och rakt fram är roligt” gäller det att göra vad man kan för att vara strukturerad – trots att det går i typ 190 ibland ;o)
Största gisslet med naturpinnar på tävling (för all del även på träning) borde väl vara svårigheten att säkerställa att det är rätt pinnar som kommer in. Hela idén med naturpinnar känns nästan lite överambitiös.
Skrev är lååång kommentar som inte verkar vilja visa sig. Men det går heller inte att skicka om för den säger bara att jag redan sagt det där en gång.
ja ja – så kan det gå när jag ska göra något
Det är för att du envisas med att byta namn hela tiden. Då måste jag godkänna dig igen. Du kan ju vara en elak spammare. Eller en Olga.
Ja, du ser! Jag kan inte ens försöka vara rolig utan att det ska strula;)
Vad det gäller problemet med att veta om det är ”rätt” pinne:
Tävlingspinnarna jag såg i helgen var avskalade på ett område på ena sidan (som av spårläggaren läggs nedåt), där stod datum och spårnummer. Mina egna pinnar (och även tävlingspinnarna) är ju klippta med grensax och helt raka i ändarna, och därmed är det lätt att avgöra om det är rätt pinne man får in.
Har man en hund som lokaliserar pinnen lite grovt med doften och sedan tittar efter den är naturpinnar ett bra alternativ. De är ju oxå lätta att få tag på – sly brukar vara gratis
En annan grej kan vara om man vill träna ”plocke-pinn” utanför spåret och samtidigt köra in vittringsapporteringen för lydnadsklass – då kan det vara en idé att köra på naturpinnar för spåret (i just den övningen/perioden) då det annars kan bli lite rörigt för hunden. Mixar man sen med sågade apporter ibland och naturapporter ibland i spåret borde hunden markera vilken sort det än är på tävling.
Håller med vem det nu var som beskrev det lite som överambitöst att ens ha det på tävling. Vad ska det vara bra för liksom? Att förarna inte ska hitta pinnarna själva i skogen? Har man nån gång gått ett tävlingspår i någon klass över appell så vet man mycket väl att man inte har en flugskitschans att hitta nån pinne som inte hunden markerar! Skulle möjligen, möjligen vara på Alvaret då…
Det var ett av Ullis/Gobananas alla alter egon. Hon med hundar som har hår i ansiktet, du vet…:)
Sandra; visst förekommer det att förare hittar pinnar som inte hunden markerat! Det har hänt mig (i klasser över appell). Hade det varit skogspinnar hade jag definitivt inte sett dem, men nysågad ljus läkt är inte så svår att upptäcka och det förekommer ju faktiskt också på tävling. Har t o m varit med om en elitförare som brutit en tävling för att h*n hittat ALLA pinnar själv och hunden inte markerat dom! Varför h*n bröt tävlingen av den anledning är dock något oklart…
Det finns alltså förare som ser så jäkla bra/hundar som spårar så sakta? Fast å andra sidan har jag bara fått nya, ljusa pinnar på appeller och antingen gamla gråa eller betsade bruna i högre klasser… De ser iaf inte jag i farten efter jycken!
Uppenbarligen finns det. Och det ekipaget jag nämnde var ett SM-ekipage så att hunden spårade sakta tvivlar jag på.
Å andra sidan att föraren hittar ALLA pinnar själv måste vara unikt (om det nu var sant) men någon enstaka här och där förekommer säkert.
Här lär man sig saker!
Naturpinnar…. Hade ingen aning.
(nytt tillägg i ”spårplanen”.
/Marita
Lite sen kommentar…men det var många jättebra tips o inte minst det där man kan varva naturpinnar med vanliga apporter i spåret så att hunden fattar att i spåret så bara markerar man, alltså inte flisar, pinnar/apporter.
Hann i ”Med sikte på 10:an” fram till ”baklängeskedjning” innan jag läste här på bloggen, så nu fattar jag det dubbelt så bra – det kan nog funka på Winston!
…en fråga: varför står det ”oktober 21st,2008..”? Förvisso är tid en bristvara o det vore ju bra om man kunde stoppa tiden…
Tja… det var ju en bra fråga, den där sista. Uppenbarligen dateras kommentarerna till samma dag jag skrev inlägget, och det verkar ju lite galet.
Rättat!