lenas egna

Monsterhunden, ibland även kallad Lille Skrutten, har idag fått sin mentalitet beskriven. Och tvärt emot vad jag trodde, så var han faktiskt ungefär som jag trodde. Jag som trodde att ingenting skulle bli som jag trodde, fick fel.

Om ni fattar.

Att han är alldeles förfärligt social och glad i människor var ju ingen nyhet. Inte heller att hans aktivitetsnivå ligger på topp, alltid. Är man vaken så är man aktiv, det räcker att man är passiv när man sover. Det är Monsters motto. Leklusten är stor, gripande sisådär, kamplusten skaplig. (Egentligen är den stor, men när man oftast griper med framtänderna tappar man taget, vilket räknas som ”omtag” och då sjunker siffran där.)

Han är då rakt inte tuffaste jycken i stan, det är bara som han låtsas. När det dyker upp spöken i skogen litar han på att matte tar hand om dom, fast han står en bit bakom och hjälper till, det gör han. När sen matte pratar med ena spöket, och det visar sig att det fanns en människa inuti, börjar svansen gå som en propeller och han drar snabbt slutsatsen att då är det nog samma sak med det andra spöket och springer dit själv och kollar.

Jag var lite oense med beskrivaren när det gällde ljudkänsligheten. Att han studsade iväg ganska många meter när skramlet kom var inte alls oväntat. Och att det fanns kvarstående intresse är jag helt med på, första promenadvändan försökte han (med vippande svans) kliva upp i skrammellådan. Men kvarstående rädsla? Enligt beskrivaren försökte han på andra vändan undvika det obehagliga genom att gå fot, utan att jag sagt något. Vadå utan att jag sagt något? Vi har inget kommando på fot än, det handlar bara om frivilligt beteende. Men när jag ser på filmen hur jag håller kopplet just där… typiskt linförighetsgrepp! Såklart Monster ser det som en signal, fast jag inte själv visste om den! Nej, jag kallar det inte kvarstående rädsla.

Och så var det skotten. Om det var något moment jag verkligen skulle vilja att fler fick se, för att få lite fler åsikter om det, så är det skotten. Vad tror ni hände? Precis när vi börjat leka, då dör kamerabatteriet! (Tur att jag inte visste om det då, då hade jag väl blivit så upprörd att vi fått lov att avbryta.) Men på det lilla som finns av leken kan man se att Monster var trött där. Det var inte alls samma intensitet som i början. Han stannar upp och bryter leken när skotten kommer, men det går att få igång honom igen. Under passiviteten piper han lite (men det gör han ju alltid, med eller utan skott, passivitet är som sagt inte hans grej riktigt), och sen blir leken ganska halvhjärtad. Det resulterar i en trea på skotten.

Jag var först grymt besviken just på den där trean. Det går på något sätt en magisk gräns vid två. Men nu när jag (flera gånger) läst vad det verkligen står i den rutan: ”Riktar intresse mot skytten, publiken eller annat, men återgår till lek/passivitet” så joo… det var nog så det var. Och så ovan som han fortfarande är, mina skotträningsförsök till trots, så är det väl ungefär vad man kan förvänta sig.

Nu är jag mest besviken på det som bedömts som kvarstående rädsla på skramlet, för det upplever jag som fel. Men allra mest besviken är jag på kamerabatteriet, att det inte blev film av riktigt alltihop.

Och sammantaget tycker jag att han var duktig min Lille Skrutt. Och det visade sig att jag faktiskt kände min hund rätt väl ändå.