lenas egna

Vi hade en videokväll häromkvällen. Riktig video alltså, gamla hemkörda VHS:er. En film med J när hon var nio, satt med sin nyfödda lillasyster i famnen och proppade in godis i munnen (just det där proppandet ska vi påminna henne om när det tjatas på T att hon inte ska proppa in godis…). En film från en gammal Torsås-revy där A medverkade (jo, det är faktiskt sant!).

Och så en film från mitt förflutna, en film som jag inte hade en aning om att jag fortfarande hade kvar. En inspelning från en lydnadskurs jag gick med Peggy -91. Förutom att jag var påfallande ung och snygg då, så är det slående vilken skillnad det är på lydnadsträning då och nu. Det var ett fasligt ryckande i kopplen när hunden gled ut för långt i linförigheten. Och man såg tydligt att vi fått lära oss en särskild ryckteknik, tvåhandsfattning och så ett snabbt ryck uppåt-höger. Nog kommer jag ihåg att det var annorlunda då, men jag hade faktiskt förträngt att det var så tufft. Och då hade ändå NBK rykte om sig att vara en ”snäll” klubb…

Det var ingen hund som gick bra. Ingen höll kontakten, ingen hade bra position, ingen visade någon vidare glädje i att jobba. Det var föralldel ingen som såg särskilt låg eller rädd och kuvad ut heller, vi hade väl extra tuffa hundar kanske. Eller var dom bara härdade.

Den som gick bäst var faktiskt Peggy. Det hade jag heller inget minne av, att hon var någon stjärna i klassen. Men jag bedömer det där med att ”gå bra” annorlunda nu än då. Hon var inte den som kunde momenten bäst, men hon var den som ändå visade att det var rätt kul, som höll kontakt med mig åtminstone ibland, och det hon kunde gjorde hon bra!

Och jag kan förstå det, varför just hon såg bäst ut. Peggy var en jäkligt tuff hund, som inte tog åt sig av obehag det minsta. Hon krävde förmodligen såna här hårda tag. Precis som Monster skulle gjort om då varit nu. Han är också en tuff skit i den bemärkelsen att hårda ord och fysisk obehag eller mitt ogillande i största allmänhet inte biter det minsta, och alltså inte bryr sig det bittersta om korrigeringar i mera normal form. Jag skulle ha fått vara riktigt ordentligt hård mot honom för att få nån ordning på nånting. Nu när vi bytt träningsmetod och han själv får tänka ut vad det är som är mest lönsamt, så tycker han det är roligt, och han gör mer och mer rätt, och det utan att tappa sin glada och vilda och intensiva personlighet.

Peggy och Monster är faktiskt väldigt lika på många punkter. Väldigt lika! Och tänk om Peggy fått chansen till att träna så här. Nu när jag sett filmen är jag övertygad om att Sandra hade rätt när hon skrev, att då skulle Peggy blivit en lydnadshund av klass!