lenas egna

…så borde jag väl ta och samla ihop mig och kliva in i duschen nu. Ska åka till Lilla Huset på Prärien i Skogen sen, och jag ska inte svänga höger efter järnvägen, jag tror inte ens att det finns nån väg till höger där, jag tar vänster. Och nej, det är inte jag som är förvirrad den här gången, faktum är att det finns fler förvirrade än jag, och det var väl kanske inte så konstigt då att vi kom vilse på riktigt den där gången, när två förvirrade försökte samarbeta. Våra förvirringar tog inte ut varandra som man kanske skulle kunna tro (och hoppas på), det fördubblades istället.

Ursprungstanken med besöket i Lilla Huset i Skogen var att MH-filmen skulle bli digitaliserad, men jag har visst gett ytterligare prov på min förvirring, så det blir ingenting med det. Istället blir det nog mest en massa prat skulle jag tro. Vilket är gott nog. I en stund av övertro på mig själv (en slags förvirring det med antar jag) sent igår kväll, nämnde jag visst någonting om spår också. Vilket inte alls lockar mig just nu. Just nu känns tanken på kaffe (och allt det där pratet) framför en kakelugn betydligt mer lockande. Men jag kan ändra mig igen, det har ju hänt förr.

Om ni tycker att det här var mer än lovligt förvirrat får ni förlåta mig. Det är högst förvirrande att plötsligt transformeras till en bulldog ska ni veta!

Duschen var det ja.

Helt utan förvarning har jag plötsligt blivit en bulldog. Det var väl schysst att det var en hund jag blev i och för sig, det känns bättre än t ex bältdjur eller kackerlacka. Men varför just bulldog? Inget ont om dom, men kunde jag inte fått vara något mer… slankt och elegant liksom? En borzoi t ex. Det vill jag nog vara.

Men nej. Jag är en bulldog.

Överallt där jag varit runt och kommenterat på WordPressbloggar, och där avatar-funktionen är på, är jag plötsligt en bulldog. Det är inte mitt fel! Jag har inte gjort något!

För säkerhets skull har jag kontrollerat hur jag ser ut i spegeln. Och där ser jag fortfarande ut ungefär som i morse. Vi får väl se hur länge det varar.