Jag såg att Tobbe delat upp sin blogg i två. Jag har i några dagar faktiskt funderat på att göra detsamma. Jag gjorde ju faktiskt ett försök att ha två bloggar när vi fick Carrey, och ha en separat hundblogg. Men det funkade dåligt. Hundlivet är för mycket inblandat i hela livet liksom.
Delningen jag tänkt på nu känns mer naturlig. Jag är mycket väl medveten om att den övervägande delen av mina läsare är mest intresserade av livet med hundarna, och kanske lite av mitt liv i övrigt, och förmodligen inte alls av mina alltmer frekventa nördskriverier. Och att plocka ut det sistnämnda i en särskild blogg kanske vore en god idé. Så slipper ni läsa tjatet om det, kära hundvänner. Vem som ska läsa det istället har jag ingen aning om, men jag hittar allt oftare saker jag vill skriva om, som handlar om programmering, webbtekniker, IT i största allmänhet.
Provfilmningen igår gick oväntat bra. I åtminstone två bemärkelser. För det första var A duktigare än jag väntat mig på att sköta kameran. Han lyckades både med att ha motivet någorlunda mitt i bild och att zooma åt rätt håll. Samtidigt. (Förlåt älskling, jag trodde inte att det skulle gå så bra…) Rent teknisk är filmen fullt acceptabel.
För det andra så kunde Monster vara uppbunden, och tyst(!) nästan hela tiden, medan jag körde några moment med Carrey. Det hade jag absolut inte förväntat mig!
Innehållsmässigt är väl filmen sådär… Största problemet är att jag går som en gravid anka eller nåt. Men jag är ju bara birollsinnehavare, så filmen kan nog efter viss redigering visas upp för omvärlden. Bara den kommer in i datorn. Och huvudsyftet med hela provfilmningen var ju att hussen skulle vara lite bekant med kameran tills på lördag. Det är han nu.
VI har lånat en videokamera. Därför att Sandra krävde att Månsens stundande MH ska filmas. Jag öppnade väskan som innehöll kameran igår kväll, men stängde den snabbt igen. Tur att det inte är jag som ska hålla i kameran.
Ikväll ska vi provfilma. A påstår att han kan, men jag tror hans erfarenhet begränsar sig till den första typen av videokamera. Den som fanns för 25 år sen eller så. Och några enstaka snuttar med filmfunktionen på han ganska enkla digitalkamera. Men det blir nog bra. Eller? (Min enda erfarenhet är att jag av misstag fått igång filmfunktionen på min kamera några gånger. Vet inte hur. Det var mest fötter som blev filmade dessutom, så jag raderade.)
Sen återstår ju då att få in filmen i datorn och göra eventuella nödvändiga redigeringar. Spara i något lämpligt och gångbart format. Och – om det sedan visar sig att materialet är någorlunda publicerbart – få ut det på webben. Och gällande alla dessa led är min kompentens ett enda stort svart hål. Jag har aldrig så mycket som länkat till en youtube-film en gång! Och innan jag ens kan börja försöka göra något måste kameran återlämnas till sin ägare som förhoppningsvis är bussig nog att bränna ner filmen på DVD. Kameran stöder nämligen endast firewire-överföring, vilket min dator inte är utrustad med. Och någon slags adapter firewire-usb verkar inte ens finnas på marknaden.
Men film ska det bli. På ett eller annat sätt, och av en eller annan kvalité.
Inte nog med att samtliga våra valpköpare är duktiga bloggare, nu har vi en valpköparpappablogg också! Det är Sabines pappa Roger, som efter vissa påtryckningar (även från mig och Sandra), börjat blogga. Och det är inte vilken hundblogg som helst, Roger jobbar nämligen med minhundar, och har efter många år i Cambodia nu hamnat i Tanzania. Det ska bli spännande att följa hans liv och arbete där!
Den här dagen inleddes alltså med att jag konstaterade att kaffebryggaren var död. Fullständigt stendöd. Min fina termosbryggare, som följt med mig sedan tiden i studentrummet. Icke en droppe kaffe fick den ur sig, den värmde inte ens upp vattnet. Bättre början på en dag än så kan man ju tänka sig. De som känner mig vet hur icke funktionabel jag är innan jag fått i mig kaffet på morgonen. Det fanns snabbkaffe hemma som tur va, så jag överlevde ju.
Sen kom posten. Bara post av slaget icke-räkning, redan där blir man ju på rätt bra humör.
Post 1 var PM:et till Växjö. Det gjorde mig på gott humör av två anledningar. Jag gillar skarpt de arrangörer som skriver GPS-koordinater i vägbeskrivningen! Nu lär jag väl hitta till Tipshallen ändå, det är ju inte precis första gången jag åker dit (dock första gången som utställare, thanks to the bojkott!), men ändå. Jag gillar dessutom att man sedan man övergick till 3-dagars och kom ifrån den hemska trängseln, nu även tillåter besökande hundar. Det gör att vi slipper ordna hundvakt till Carrey ifall hussen bestämmer sig för att följa med.
Post 2 var en avi om stort brev, som fanns att avhämta på Statoil. Adresserat till mig. Avsändaren var ingen ”vanlig” adress, det stod raz.blogg.se som avsändare… Vad i hela friden? Jag vet inte vilket som var störst, nyfikenheten eller förvåningen. Iväg till Statoil och hämta paketet så fort som möjligt…
Raz skrev i sin blogg i förrgår”…den godaste ketchupen jag någonsin smakat, Texas Smokehouse Jalapeño Ketchup. Som chilisås fast med turbo. Inget för veklingar med andra ord.” Vilket jag kommenterade och undrade var man kan få tag i sådan, eftersom jag också är väldigt svag för riktigt starka saker. Och så skickar han en flaska till mig! Bara sådär!
Tänk att det finns så snälla människor! Nu känns inte förlusten över kaffebryggaren så tung längre. Vi ska förresten åka till nya MediaMarkt och införskaffa en ersättare redan ikväll, vi klarar oss nog inte utan. Och sen blir det stuvade makaroner med köttbullar till Jalapeño-ketchupen. Det kan tänkas att det inte är det mest ultimata, men det var vad Raz skrev att han tänkte laga då häromdagen, så jag kör samma variant vid första provningen.
Igår lyckades jag dra igång två långa och givande diskussioner, bara genom att ställa två helt olika, men enkla frågor. På förmiddagen slängde jag ut en fråga på Bloggy, om jag hade firewire på min dator. Jag fick snabbt svar (nej, jag har inte firewire), men av någon anledning blev detta starten på en diskussion som vindlade sig igenom ämnen som Mac vs PC, fördomar, vad en systemvetare egentligen kan och kvinnlig blygsamhet. En riktigt rolig diskussion, som genererade hela 45 kommentarer och fortsatte hela dagen.
Och vid lunchtid slängde jag ut frågan om spårpinnar här, det gav 16 kommentarer (vilket är mycket för min blogg), åsikterna gick isär en del men det var också en intressant diskussion där jag fick lära mig en del nytt. Men en intressant sak där var också kommentaren som aldrig kom… Apropå fördomar, det var inte en enda som hade synpunkter på att jag skrev att det krävdes en man för att såga till spårapporter
Idag började jag dagen med att fråga mig själv om jag skulle börja med roliga uppgifter, eller tråkiga. Och hade nästan bestämt mig för att vara duktig och ta de tråkiga först, när jag insåg att kaffebryggaren plötsligt avlidit. Stendöd är den. Inte minsta gurgel, vattnet i den är iskallt trots att lampan lyser. För att trösta mig själv i detta trauma tänker jag tillåta mig åtminstone ett par timmar med roligare sysslor först.
Vi har varit på tisdagsträningen igen, Monster och jag. Inga skott idag heller. Det blev mörkt alldeles för tidigt. Det brukar klara sig till den här veckan, den sista på sommartiden, för sen är det ju kört. Men idag har det varit en sån dag med skymning hela dagen.
Jag gjorde en annan taktiskt grej istället, angående skotten. Inte för att jag vet om det är till nån nytta, men det skadar iaf inte. Eftersom jag vet hur banan går, så gick vi till skottplatsen, och kampade och busade där en bra stund. Kanske har han en liten förväntan på lager när vi kommer dit på lördag då? Men jag hade verkligen velat ha dom där skotten innan. För min egen skull. Jag är egentligen inte orolig för Monsters del, jag är bara så förtvivlat nojig att mina reaktioner ska sabba nånting. Skitfånigt. Men kanske är det bra att jag inte heller fått tillfälle att sabba något på förhand?
Annars måste jag säga att det på dom fjorton dagarna som gått sen vi var till klubben för första gången sen i våras, har blivit enorma framsteg! Nu är det (efter de första kanske tio minuterna eller så) mer fokus på mig än på hundar runtomkring, vi kan träna fotgående, sitt-ligg-sitt, och ligg-stanna. Korta små stunder i taget visserligen, men det går! Och det går att vara på planen, nu är det ju inte precis överbefolkat där en regning oktoberkväll, men ändå! Det går!
Medan vi tränade kom en tjej med en red merle-aussie och parkerade sin bil. Jag såg henne nån gång i våras, men det var när Monster var som värst och gjorde det rätt omöjligt för mig att prata med folk. Nu kom hon fram till mig och pratade, efter att ha stoppat sina hundar tillbaka i bilen. Jättetrevligt! Hon hade mer koll än jag på vilka aussies det finns i trakten. Det finns inte så jättemånga, men fler än jag visste om… Och hon och en kompis till henne som också har aussie(!) hade tänkt dra ihop en aussieträff nu i höst! Så himla roligt! Jag som trodde att det bara var jag och så Ewa på Öland med sina två Chess Player-hundar, men hon och jag verkar aldrig vara på klubben samtidigt ens…
Vem det var jag träffade? Liza, med sin Lotus. Nu fick jag ju inte se Lotus precis, han blev ju förpassad till bilen, men det blir fler tillfällen!
Nu har jag sett, hört, läst och hört talas om folk som gärna använder naturpinnar i spårträningen, istället för ”riktiga” spårapporter. Och nu måste jag få veta: vad är grejen? Jag har försökt lista ut om det är nån särskild fördel med att träna med naturpinnar, men har inte på egen hand kommit på nån. Den enda fördel jag kommer att tänka på är att man av en eller annan anledning har svårt att få tag på apportliknande träbitar, och måste köpa. Det är väl inte alla förunnat att ha lämpliga spillbitar av virke, och dessutom en lämplig karl försedd med lämplig såg som kan tillverka en hög pinnar vid behov. Och att köpa färdiga är löjligt dyrt, det har jag ju sett.
Men annars? Är det ur ren träningssynpunkt någon smart grej med naturpinnar som jag inte fattat? Upplys mig!
Själv har jag spårapporter så det kommer att räcka i flera år (tillgången på spillvirke var god under och efter lägenhetsrenoveringen!), jag har dessutom en egenkomponerad spårträningsplan som bygger dels på vad jag lärde mig på spårkursen jag gick ihop med Carrey, dels på vad jag lärde mig i spårgruppen på aussielägret förra året, och sist men inte minst vad jag lärt mig om baklängeskedjning i ”bibeln”. Och så lite egna funderingar och insikter i Monsters sätt att vara. I den planen ingår just spårapporter, så naturpinnarna är nog inte aktuella för mig. Men jag vill ändå veta!
Jag fick just ett mail från Olga. Hon skriver på bruten engelska att vi setts på någon sajt tidigare och berättar lite om sig själv för att jag ska kunna återkalla henne i minnet. Hon påstår att jag gett henne min mailadress och vill nu lära känna mig bättre för hon ”want to meet a reliable and responible man”.
Mitt mailprogram Thunderbird anser att det här mailet antagligen är spam, men vill ha det bekräftat av mig. Tja… vad tycker ni? Är det nån som vill ha mailet vbf:at kanske? Olga är 27 år, blond, singel och oskuld.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
