lenas egna

Jag har i många, många år alltid jobbat på Växjö-utställningen, den som alltid går första helgen i november. Långt innan den var i Växjö för den delen, redan på Elmia-tiden. Jag har därför inte skaffat mig någon relation till det här Halloween-firandet, för det började nog växa till sig i Sverige under den tiden. Jag har inte ens haft någon koll på att det är röd dag på lördagen, men lever liksom isolerad i en annan värld därinne under ett par hektiska dagar…

Men nu har jag alltså istället varit i Växjö som utställare, för allra första gången. Med en monsterhund. På en halloween-utställning. Ja, ni fattar väl? Det kan inte gärna bli annat än bra, eller hur? Fast jag gjorde inte den kopplingen förrän efteråt, det ska erkännas. Först var jag bara så himla glad över att Månsen kunde gå ett varv med mig runt i lokalen för att känna lite på miljön, i slakt koppel och tyst! Sen blev jag ännu gladare över att se hans uppförande i ringen ihop med Sandra, alla som såg honom på Malmö Valp för ganska precis ett år sedan skulle knappast känna igen honom nu. Även domarens hantering gick hur fint som helst, man skulle rent av kunna tro att vi övat på det…. Och sen fick han en etta (nåja, det får jag väl erkänna att hade han inte fått det hade jag nog blivit aningen… förvånad), och så blev han placerad först i unghundsklassen och först såg jag inte om det var ett HP eller ett CK han fick men det var ju ett CK och då höll jag på att få en nervkollaps… och sen var det bara han och juniorkusinen Nemo mot championhanen i bhkl och min lille skrutt blev tvåa och fick cert och R-CACIB och det är bara inte riktigt klokt!

Men allra gladast är jag nog ändå över att han börjar komma till sans, och visar tydliga tecken på att det nog kommer att bli folk av honom också så småningom. Fast det gör ju inte precis ont att han är snygg också. Nu hoppas jag bara att jag kan förvalta den kapacitet som jag är övertygad om att han har som brukshund också. Där hänger det ju betydligt mycket mer på mig…

Tack till Tina och Johan för förtroendet jag fått att ta hand om denne vackre vilde till aussie, och tack till Linda och Jojje som fraktade Sandra till Växjö, annars hade det kanske inte alls gått så här bra!

Och så grattis till alla andra som fick fina framgångar, ingen nämnd och ingen glömd, och tack alla för gratulationer vi fått medan mitt huvud blev återställt!

(Dessutom: tack Ullis för bilderna!)

Det verkar som om jag får acceptera att även den här dagen är en dag som bara får flyta förbi, till ingen som helst nytta. Jag sitter och tittar på koderna till projektjobbet, det är ett par-tre saker där som ska rättas till, men jag ser bara obegripliga, osammanhängande kodstycken. Och då är det ändå jag själv som skrivit dom.

Vädret är strålande, det vore läge för en långlunch med hundträning, men det är nog lika så bra att avstå från träningsdelen när min koncentrationsförmåga ligger på minus.

Men ut ska vi i vilket fall. Och kanske klarnar huvudet efter det, vem vet? Man kan ju alltid hoppas.

Efter ett och ett halvt dygn i vågrätt läge har jag nu givetvis ordentligt ont i ryggen istället. Huvdet känns som om det vore bakis (fast utan något ont) efter Anervan-intaget. Jag hade alltför ont för att vilja chansa med något mildare, receptfritt alternativ, det fick bli de tunga drogerna.

Gårdagen var en enda dimma, jag har svaga minnen av att A gick ut med hundarna, att han gav sig iväg på fotboll, kom hem igen och med öl-andedräkt böjde sig över mig och (högt rakt in i mitt öra) talade om att VI VANN MED 6-0! och det enda som inte fick kärleken att dö just då och där, var vetskapen om att han skulle ta ut hundarna igen och att jag skulle få ligga kvar där jag låg.

Jag har 55 olästa blogginlägg i min rss-läsare, ungefär hälften är sådana jag vill läsa direkt, resten kan vänta. Egentligen finns där 20 till, men det beror på att Ölandsbladet äntligen (kanske efter mina påstötningar i mail till Tobbe Carlsson) fått igång sitt rss-flöde, så det flaggar 22 olästa från Tobbe, men det är bara de två nyaste som är nya på riktigt.

Jag har ett gäng bilder från Växjö att gå igenom för att se om jag lyckats med åtminstone någon, och så borde jag väl blogga nåt om den dagen också.

Förutom att det är måndag och jag har en hel del annat att göra. Hur det nu ska gå. Av erfarenhet vet jag att det kan ta hela den här dagen också innan min hjärna tagit sig ur den sirap som stavas Anervan.

Nån sorts frukost först. Jag vet att jag petade i mig ett rostbröd igår kväll, men har inget minne av när jag åt något innan dess. Det kan ha varit den där kexchokladen i Växjö lördag förmiddag…