lenas egna

Ullis lärde mig en annan sak också: ”I svartvitt funkar det mesta”. Det hade jag aldrig tänkt på förut, jag har lekt med svartvitt ibland i mera… ”konstnärligt” syfte, men det visade sig ju att den mest hopplösa, underexponerade bilden går att rädda om man kastar bort färgen. Åtminstone såpass att man ser vad det föreställer, det krävs mer experimenterande tror jag. Är det t ex bättre att öka ljus/kontrast innan man tar bort färgen, eller efter?

Men nu har jag verkligen inte tid med sånt här längre.

Det finns ju dom som lärt sig väldigt mycket om fotografering också, och dessutom troligen har en stor medfödd talang.

Stora bilder. I dubbel bemärkelse. Eller tredubbel.

Men jag kom just att tänka på en sak. En grundförutsättning för att ta bilder som dessa, är ju att man har tillfälle. Det hjälper inte om man så är den största nu levande fotografen, eller om man har den värsta värstingkameran som finns. Man kan ändå inte ta bilder som dessa om man inte är där. Man måste ha tillfället. Och det har ju…. äsch, det var inget.