Lotta tyckte att jag skulle ta mig an utmaningen som gäller att berätta sju saker om sig själv. Så då gör jag väl det då. Reglerna lyder som följer:
Länka till den person som har utmanat dig och glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget. Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade. Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor. Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar.
- Jag tuggar aldrig tuggummi, det kliar så hemskt i öronen då.
- Jag köper eller lagar aldrig mat med argumentet att det skulle vara nyttigt. Det handlar enbart om hur det smakar. Sen kan det falla sig så att det råkar bli både näringsriktigt och gott emellanåt, men jag skulle aldrig välja bort kött, grädde, vitt bröd och andra sk onyttigheter. Jag tror det är nyttigt att njuta av det man äter utan dåligt samvete. Sådeså.
- Fast av vitt bröd får jag nästan alltid hicka.
- Jag har inte koskräck, trots att jag en gång fick en tand utslagen och så många stygn i överläppen att det fortfarande ser ut som fläskläpp av en sparkande ko. Däremot är hästar otäcka och opålitliga djur som jag inte gärna går nära.
- Jag har bloggat lika länge som begreppet funnits på svenska. Innan dess skrev jag nätdagbok, så hette det då. Och allra först kallades det av någon anledning för reload. Jodå, jag var med redan då. 1997.
- Jag är skitduktig på huvudräkning. Kanske är det samma talang som gör att jag har lätt för algoritmer, och tycker programmering är så kul.
- Jag antar inte alltid den här sortens utmaningar, och när jag gör det så följer jag praktiskt taget aldrig regeln om att skicka den vidare.
Tillagt i efterhand: Jag hade en annan sanning på en av punkterna från början, men bytte ut den för det blev för gråtmilt. Nu vill jag ha den med i alla fall. Det var att jag fortfarande saknar min mamma och tänker på henne i stort sett varje dag. Hon är fortfarande bara 40 år i mina tankar, fast hon skulle vara snart 70 om hon levt. Det är verkligen jättekonstigt, det var ju längesen jag passerade 40.
Den där favoritlistan jag gjorde häromdagen var ett lyckat påhitt. Särskilt när man har världens bästa sambo som brukar smygläsa ens blogg. Det har nämligen jag. När han kom hem från affären idag hade han, förutom det som stod på inköpslistan, köpt marmelad. Grapefruktmarmelad. Han brukar oftast välja nån sort med röda bär… En stor påse smågodis hade han också köpt. Som förutom hans egna favoriter innehöll både söt lakrits och violpastiller.
Dessutom, på inköpslistan fanns bl a matbröd. Vad köpte han? Sörens Ölandslimpa. Såklart.
Världens bästa. Puss!
Det var väl egentligen guldläge för ett spår idag, men motivationen var verkligen inte på topp. Till slut tog jag mig dock samman och skivade upp en korv och gick ut med Månsen. Den sista tiden har jag haft båda hundarna med ut när jag tränat, dels för att Monster ska få uppbindningsträning, dels för att jag tror på konkurrenseffekten. Men idag tog jag som sagt Monster ensam, och jag tror att han blir lite mallig av det, för idag var det full fokus på mig hela tiden! Eller också var det bara en tillfällighet…
Linförigheten går sådär. Han har emellanåt extremt bra kontakt och följsamhet, men släpper ofta. Även om jag inte kör några sträckor alls, utan det bara handlar om några steg i taget. Det konstiga är att under promenad kan han gå perfekt hur länge som helst, när han själv valt det. Jag måste nog lägga ner promenadbelönandet, och begränsa det till svåra situationer som hundmöten istället. Kanske han möjligen fattar att det är jag som avgör när det lönar sig då?
Vi har börjat med läggande under gång. Det går rätt bra, men jag ger ganska mycket hjälper. Där sitter det för mycket i ryggmärgen, jag kan bara inte rå för det. Och jag är åtminstone medveten om problemet, och eftersom det verkar gå in i monsterhjärnan vad som förväntas av honom kan jag nog börja ta bort det ganska snart. Innan det fastnar och jag har ett Peggy-problem…
Vi körde också lite fjärrdirigering, fast i formen närdirigering precis framför fötterna på mig. Jag använde kommandon för första gången idag, och det funkar rätt bra. Jag är för vimsig när jag håller på, så jag vet inte om jag fick med alla kombinationer av positionsväxlingar, men jag vet att ligg från stå var med, och nu äntligen börjar Monster fatta att det går att lägga sig utan att sätta sig först. Han har varit snabb ändå, men det är ju en onödig omväg.
Intressant är också att han utan att jag gjort något åt det, plötsligt kan stanna i position efter klicket och invänta belöningen, vid ligg t ex. Jag har funderat över hur man skulle göra, och tänkt att jag måste kolla i boken vad det står där, men idag gjorde han det ändå, alldeles av sig själv! Det underlättar ju en hel del.
Och så platsliggning då. Det går dåligt. Det är visserligen fem månader till april, men från där vi befinner oss nu till en riktig och pålitlig platsliggning bland andra, kanske inte platssäkra hundar, är det ljusår.