hundhändelser

Igår kom jag gåendes på en gångstig med hundarna, när jag på ganska långt håll så en rottis hoppande och skuttande med ett par barn. Jag tog först för givet att det också fanns en vuxen skymd bakom buskaget intill, men när jag kom närmare insåg jag att såna saker ska man inte ta för givna. Och rottisen hängde i jackärmen på det ena barnet i glatt morrande kamplek, medan barnen uppenbarligen inte alls var med på leken. Jag funderade först lite på om jag skulle fortsätta min väg framåt stigen, då skulle jag komma att passera väldigt nära, och en yster rottis utan kontroll ihop med mina två där åtminstone Monster skulle få tokspel av leken kändes inte så bra.

Jag vek av från den tänkta vägen och rundade istället ett stort buskage, på andra sidan var jag tillräckligt nära för att kunna bedöma situationen bättre samtidigt som buskarna skymde sikten för mina hundar. Två tjejer, uppskattningsvis i tioårsåldern. Ingen vuxen. En rottishane, ganska liten, men ändå. Såvitt jag kunde bedöma det hela var det tydligt att hunden fått värsta busrycket, men att tjejerna tappat kontrollen (i den mån det nånsin funnits någon kontroll) och nu var uppenbart rädda, hunden hoppade och slet i den ena tjejens jackärm, och ju mer hon viftade och skrek och grät, desto roligare blev leken. Den andra tjejen försökte hjälpa till, men grät hon också och det hjälpte inte det minsta att hon snyftande försökte dra i kopplet.

Jag tvekade en stund igen. Vad i hela friden skulle jag göra? Det passerade människor, men ingen gjorde en min av att försöka hjälpa tjejerna. NÃ¥gon ropade Ã¥t dem att de mÃ¥ste hÃ¥lla hunden kopplad, precis som att det var det som var problemet. Till slut gick jag bort till ett räcke där jag band Monster och Carrey, fiskade upp nÃ¥gra godisar ur fickan och gick fram mot tjejerna och rottisen. Jag frÃ¥gade vad hunden hette, kallade pÃ¥ honom och han släppte sitt grepp och vände sig lite förvÃ¥nat mot mig. Det var inga problem att ta kopplet och han tog – om än nÃ¥got tveksamt – emot mitt godis och visade inga som helst tecken pÃ¥ nÃ¥gon aggression. Däremot försökte han omgÃ¥ende ta upp kampleken med mig istället, med min arm, min vante, kopplet. Han var ordentligt uppvarvad och det tog tid att fÃ¥ ner honom pÃ¥ jorden igen. Dessutom var han uppenbarligen inte van vid att nÃ¥gon bröt hans lek, och han var precis sÃ¥ kampglad som en rottis brukar, och ska, vara.

När hunden äntligen dämpat sig något fick jag lugna tjejerna. Och förhöra dem lite. Och försöka förklara. Förklara att det som redan nu gjort  tjejerna rädda och som gjorde ont ändå bara var en lek, om ett halvår säkert inte skulle vara en lek längre utan allvar och mycket mycket värre. Om det inte fanns någon vuxen som alltid hade ansvaret och som förstår hur man ska göra. Att en rottis var en alldeles för stor och stark och tuff hund för att barn någonsin skulle gå ut med den ensamma. Hur mycket som gick in vet jag inte, och framför allt hur mycket som sedan framfördes till en förälder vet jag ännu mindre, för det var tydligen så att det var en liten flicka på runt tio år som hade huvudansvaret. Som ensam gick ut med sin hund, flera gånger om dagen. Denna lilla tjej som nu var så skärrad och uppskrämd att hon tacksamt svarade ja när jag frågade om jag skulle hjälpa henne hem med hunden.

Jag fick ringa hem efter A, som kom och tog hand om vÃ¥ra hundar (vid det laget hade Monster för länge sen tröttnat pÃ¥ att vara bunden, synd för han var jätteduktig till att börja med och det hade ju varit bra om jag kunnat belöna det), och sÃ¥ följde jag tjejerna hem. Rottisen Asco gjorde en del försök till dumheter pÃ¥ vägen, men fann sig i mina tillsägelser, och jag undrade hur länge han skulle finna sig i att plötsligt bli bestämd över, om normalläget för honom var att bestämma själv… Samtidigt förberedde jag mig ocksÃ¥ för vad jag skulle säga till en mamma eller pappa som fanns hemma, oavsett vad det var för sorts person jag skulle träffa (jag har vissa fördomar om människor, särskilt hundägande människor, i det omrÃ¥det). Inte helt oväntat fanns det dock ingen vuxen hemma, sÃ¥ jag sa än en gÃ¥ng till tjejerna att de mÃ¥ste tala om vad som hänt och att nÃ¥gon vuxen mÃ¥ste ta över ansvaret genast innan nÃ¥gonting allvarligt händer.

Det är hemskt frustrerande att veta att jag nog bara hjälpte till för stunden. Jag är helt övertygad om att inom ett år kommer det hela att ha gått helt överstyr. Det är bara en fråga om vad som hinner hända först och hur allvarligt det blir.

——————-

Strax efter halv åtta nu på morgonen ringde A. Han lät andfådd och talade om att han var på väg till jobbet (han börjar sju), att han gick (därav andfåddheten) och att han blivit sittande i ett dike (what?) och därför var sen.

Det var dock ingen dikeskörning det handlade om. PÃ¥ väg ner mot TorsÃ¥s hade det varnats pÃ¥ radion om en lösspringande hund pÃ¥ E22:an, och strax efter att de hört varningen stod det en mjölkbil pÃ¥ vägen som just kört pÃ¥ hunden. De stannade, nÃ¥gon bil till hade ocksÃ¥ stannat, men ingen av de närvarande vÃ¥gade närma sig stövaren som lÃ¥g vid vägkanten. Utom A. SÃ¥ han hade satt sig ner hos hunden för att ”hÃ¥lla handen” och lugna och trösta. De andra Ã¥kte vidare till jobbet medan A stannade tills polisen kom, och hjälpte till att lyfta in hunden i bilen. Den sÃ¥g inte ut att ha nÃ¥gon mer skada än ett brutet bakben, men man vet ju aldrig hur det ser ut inuti. Sedan hade han fÃ¥tt lift med mjölkbilen till TorsÃ¥s, och fick gÃ¥ sista biten.

En annan sorts hundhändelse. Hoppas det går bra för stövaren. Bättre än för rottisen.