lenas egna

Igår kom jag gåendes på en gångstig med hundarna, när jag på ganska långt håll så en rottis hoppande och skuttande med ett par barn. Jag tog först för givet att det också fanns en vuxen skymd bakom buskaget intill, men när jag kom närmare insåg jag att såna saker ska man inte ta för givna. Och rottisen hängde i jackärmen på det ena barnet i glatt morrande kamplek, medan barnen uppenbarligen inte alls var med på leken. Jag funderade först lite på om jag skulle fortsätta min väg framåt stigen, då skulle jag komma att passera väldigt nära, och en yster rottis utan kontroll ihop med mina två där åtminstone Monster skulle få tokspel av leken kändes inte så bra.

Jag vek av från den tänkta vägen och rundade istället ett stort buskage, på andra sidan var jag tillräckligt nära för att kunna bedöma situationen bättre samtidigt som buskarna skymde sikten för mina hundar. Två tjejer, uppskattningsvis i tioårsåldern. Ingen vuxen. En rottishane, ganska liten, men ändå. Såvitt jag kunde bedöma det hela var det tydligt att hunden fått värsta busrycket, men att tjejerna tappat kontrollen (i den mån det nånsin funnits någon kontroll) och nu var uppenbart rädda, hunden hoppade och slet i den ena tjejens jackärm, och ju mer hon viftade och skrek och grät, desto roligare blev leken. Den andra tjejen försökte hjälpa till, men grät hon också och det hjälpte inte det minsta att hon snyftande försökte dra i kopplet.

Jag tvekade en stund igen. Vad i hela friden skulle jag göra? Det passerade människor, men ingen gjorde en min av att försöka hjälpa tjejerna. Någon ropade åt dem att de måste hålla hunden kopplad, precis som att det var det som var problemet. Till slut gick jag bort till ett räcke där jag band Monster och Carrey, fiskade upp några godisar ur fickan och gick fram mot tjejerna och rottisen. Jag frågade vad hunden hette, kallade på honom och han släppte sitt grepp och vände sig lite förvånat mot mig. Det var inga problem att ta kopplet och han tog – om än något tveksamt – emot mitt godis och visade inga som helst tecken på någon aggression. Däremot försökte han omgående ta upp kampleken med mig istället, med min arm, min vante, kopplet. Han var ordentligt uppvarvad och det tog tid att få ner honom på jorden igen. Dessutom var han uppenbarligen inte van vid att någon bröt hans lek, och han var precis så kampglad som en rottis brukar, och ska, vara.

När hunden äntligen dämpat sig något fick jag lugna tjejerna. Och förhöra dem lite. Och försöka förklara. Förklara att det som redan nu gjort  tjejerna rädda och som gjorde ont ändå bara var en lek, om ett halvår säkert inte skulle vara en lek längre utan allvar och mycket mycket värre. Om det inte fanns någon vuxen som alltid hade ansvaret och som förstår hur man ska göra. Att en rottis var en alldeles för stor och stark och tuff hund för att barn någonsin skulle gå ut med den ensamma. Hur mycket som gick in vet jag inte, och framför allt hur mycket som sedan framfördes till en förälder vet jag ännu mindre, för det var tydligen så att det var en liten flicka på runt tio år som hade huvudansvaret. Som ensam gick ut med sin hund, flera gånger om dagen. Denna lilla tjej som nu var så skärrad och uppskrämd att hon tacksamt svarade ja när jag frågade om jag skulle hjälpa henne hem med hunden.

Jag fick ringa hem efter A, som kom och tog hand om våra hundar (vid det laget hade Monster för länge sen tröttnat på att vara bunden, synd för han var jätteduktig till att börja med och det hade ju varit bra om jag kunnat belöna det), och så följde jag tjejerna hem. Rottisen Asco gjorde en del försök till dumheter på vägen, men fann sig i mina tillsägelser, och jag undrade hur länge han skulle finna sig i att plötsligt bli bestämd över, om normalläget för honom var att bestämma själv… Samtidigt förberedde jag mig också för vad jag skulle säga till en mamma eller pappa som fanns hemma, oavsett vad det var för sorts person jag skulle träffa (jag har vissa fördomar om människor, särskilt hundägande människor, i det området). Inte helt oväntat fanns det dock ingen vuxen hemma, så jag sa än en gång till tjejerna att de måste tala om vad som hänt och att någon vuxen måste ta över ansvaret genast innan någonting allvarligt händer.

Det är hemskt frustrerande att veta att jag nog bara hjälpte till för stunden. Jag är helt övertygad om att inom ett år kommer det hela att ha gått helt överstyr. Det är bara en fråga om vad som hinner hända först och hur allvarligt det blir.

——————-

Strax efter halv åtta nu på morgonen ringde A. Han lät andfådd och talade om att han var på väg till jobbet (han börjar sju), att han gick (därav andfåddheten) och att han blivit sittande i ett dike (what?) och därför var sen.

Det var dock ingen dikeskörning det handlade om. På väg ner mot Torsås hade det varnats på radion om en lösspringande hund på E22:an, och strax efter att de hört varningen stod det en mjölkbil på vägen som just kört på hunden. De stannade, någon bil till hade också stannat, men ingen av de närvarande vågade närma sig stövaren som låg vid vägkanten. Utom A. Så han hade satt sig ner hos hunden för att ”hålla handen” och lugna och trösta. De andra åkte vidare till jobbet medan A stannade tills polisen kom, och hjälpte till att lyfta in hunden i bilen. Den såg inte ut att ha någon mer skada än ett brutet bakben, men man vet ju aldrig hur det ser ut inuti. Sedan hade han fått lift med mjölkbilen till Torsås, och fick gå sista biten.

En annan sorts hundhändelse. Hoppas det går bra för stövaren. Bättre än för rottisen.