lenas egna

Mikrobloggande är kul. Det har jag skrivit förut, men jag kan upprepa det. Själv har jag ju bara testat Bloggy, och det räcker bra för min del, men det finns fler. Det är annorlunda än vanligt bloggande inte bara för att man skriver korta meddelanden, utan för att man får en mera direkt respons på det man skriver. Det är förstås inte alltid någon som kommenterar, men man vet ändå att det är ganska många som omedelbart läser det jag skrivit. Hela konceptet om vad det egentligen är och hur man gör, har Mymlan beskrivit väldigt bra. När du läst det, och bestämt dig för att du vill testa du också, så finns jag här.

Men mikroblogg kanske snart är ute… För nu kommer nanobloggen! Fatta dig inte kort, fatta dig kortast. Ett ord. Men just det tåget har jag faktiskt inte hoppat på.

Även om mikrobloggandet är här för att stanna, så kommer det knappast att ersätta det vanliga långbloggandet. Vi behöver båda delarna.

Förresten, om ni undrar: Rutan ”Lena på Bloggy” till höger fungerar inte. Det som står där är gammalt som gatan, jag har bara inte kommit ihåg att leta rätt på felet.

Tillägg: Kolla här hur kul somliga hade igår kväll! Själv missade jag alltihop, jag såg ju på Let’s Dance, men funderar allvarligt på att överge mitt favoritprogram nästa vecka.

Det var ju självklart med en sån dag som det var igår, att jag skulle glömma. Vilket datum det var, alltså. Den tjugonionde januari. Våran årsdag. Visserligen glömde tydligen A också, men han kan ju skylla på att han inte mådde bra, han var genomförkyld och gick till sängs nästan direkt efter middagen.

Inte nog med att jag glömde bort dagen, nu är jag osäker på hur många år det är också. Fyra eller fem? Har jag nån defekt som inte kommer ihåg det?

Jag tänkte gå en långpromenad med hundarna, men de badade i ett dike och lyckades blöta ner mina fingervantar varpå min fingrar genast omvandlades till isbitar, så jag vände hem igen. Väl hemma tog det flera minuter för mig att låsa upp ytterdörren.

Ändå känns det här som en rätt okej dag. Nu kan jag planera nån sorts överraskning till kvällen, och är det så att A också kommer på att vi glömt, så kan jag nog förvänta mig nån överraskning också. Och jag känner mig tacksam över att mina fingrar fungerar bra för det mesta. Ja, övriga kroppsdelar också för den delen.

Idag har varit en riktig skitdag. Inte sådär att saker och ting har gått fel, jag har bara varit neggo hela tiden. Åt allting. En sån dag när inte ens jag själv vill umgås med mig. Men jag slipper ju inte undan.

Kvällen blev lite bättre. Men bara lite. Imorgon vill jag ha en bättre dag.

Ullis undrade om jag ville vara sällskapsdam på Hässleholms valputställning, eller om jag numera var klimakteriekossa på heltid. Därmed undrar jag om det ligger någon motsättning i det? Kan man inte vara båda samtidigt? ”Jag, är inte bara klimakteriekossa, jag är sällskapsdam också.”

Men jag hör ju själv hur det låter. Och jag drar mig till minnes en annan utställningsresa för flera år sedan, där jag först delade bil i 25 mil, och sedan även hotellrum i två nätter med en som samma vecka slutat röka, och en som samma vecka börjat banta och räknade prickar. Det var ju måttligt kul. Redan första kvällen fick jag säga till på skarpen att såna dumheter fick de ägna sig åt hemma.

Så en som just slutat röka ihop med en klimakteriekossa kanske blir samma effekt? Jag undrar om man kanske kan få permission från klimakteriet för en dag? För jag vill ju hemskt gärna vara sällskapsdam.

Det där med städningen och det torra väglaget alltså. Det höll inte så länge. Två hundpromenader hann vi med, men på kvällen var det både storm och ösregn, och förutom att det kommer in åtta ben och tassar som är svarta och blöta, så drippdroppar det av samma svarta blöta från Carreys mage. Visst, emellanåt anstränger jag mig och torkar av det värsta, men det känns inte som om det är mödan värt, det mesta sitter kvar ändå.

Men det är väl smällarna man får ta av att bo där inte vintern är rent omänskligt kall och lång. Förresten slipper man väl inte undan sånt i kallare klimat heller, all snö ska ju smälta, och då har man eländet då istället. Dessutom händer det faktiskt att vintern är ganska torr rakt igenom, och då kommer vi lindrigt undan.

Närmast på programmet: duscha, få ihop en lista att veckohandla efter, handla , sätta upp en tvättid till imorgon.

Jag bloggar, alltså finns jag. Frågan är om det gäller omvänt också: jag bloggar inte, alltså finns jag inte? Jag är inte beredd att ta den risken i alla fall.

Idag har det äntligen varit ganska torrt ute, så jag har både dammsugit och torkat golven (inklusive trapphuset), utan att jobbet varit bortkastat en hundrastning senare, som fallet varit tidigare i veckan.

Jag satt till sena natten igår och snickrade på min träningsplan. Den är inte helt klar än (jag tenderar att bli överdrivet detaljerad ibland), men jag börjar få klart för mig vad och hur jag ska göra och i vilken ordning. Lagom när jag fått det klart i huvudet fick jag ett mail om att det finns platser kvar i några kurser på klubben, och nu har jag beslutsångest. Ska jag eller ska jag inte?

Nu har jag ju mitt träningsupplägg klart för mig, och jag tänkte följa bibeln helt och hållet eftersom de metoderna tidigare visat sig funka bättre än något annat för Monsters del. Det passar honom och hans självständighet att få lov att tänka till själv som han måste med klickerträning och shaping. Kurserna på klubben går inte efter de metoderna, och det skulle förmodligen framför allt röra till det för mig. Och Monster problem med att träna (och bara vistas) på klubben skulle ju göra att vi inte fick så mycket vettigt gjort ändå, han behöver ju träna massor på att bara vara där. Och att betala en kursavgift för den träningen verkar lite dumt. Men det är roligt att gå kurs, om inte annat så för diskussionerna under fikarasterna…  Kurserna det gäller är Lydnadsettan och Appell. Ska jag eller ska jag inte?

Jag trodde att jag eventuellt vaknat ur bloggledan redan, för nu tänkte jag nämligen blogga. Men jag vet inte, jag har skrivit ett par meningar och raderat och skrivit om fem gånger nu. Det blir liksom ingen ordning på orden, jag formulerar en mening i huvudet och skriver den, men när jag läser den känns det inte som den kom från mig.

Så jag struntar i att berätta om mitt skrubbade knä och lika skrubbade lillfinger. Och om träningsplanen som Sandra tvingat mig att göra.

För övrigt och apropå ingenting har jag kommit fram till att jag måste göra en del omprioriteringar.

Grejen är att jag är så fasligt less på att blogga just nu. Därför blir det inget bloggat. Men hav förtröstan, det har hänt förr, och erfarenheten säger att det går över. Rätt som det är är jag igång med blandade oväsentligheter igen.

Det är inte bara bloggande jag är less på. Jag är less på det mesta. Men det finns en bra sak med klimakteriet, jag kan skylla nästan vad som helst på det. T ex just detta.

Nu ska jag gå ut och skita ner hundar.

Och det är inte sagt i samma tonfall och betydelse som ”oh God, I’m sexy”. Inte alls.

Det är väl en sak att svettas av en anledning. Om det är riktigt varmt, eller om man motionerat eller jobbat hårt, eller till och med om man har feber. Men helt utan anledning, och utan förvarning, då är det inte kul alls.

Jag kan t ex sitta i tv-soffan på kvällen, lite småkulen och insvept i en filt, utan att det på något sätt känns för varmt. Och så helt utan förvarning, med ett swoosch, kokar jag och svetten flödar. Bokstavligen flödar. Jag hinner inte ens slänga av mig filten. Det finns ingen som helst regelbundenhet i attackerna, men det är värst på kvällar och nätter. Och så – självklart – varje gång  jag dragit på mig överdragsbyxor och mössa och snörat kängorna och på i bästa fall fjortonde försöket lyckats få ihop den trilskande dragkedjan i jackan och bara ska koppla hundarna och ta på vantarna innan jag går ut – då kommer ett anfall i full styrka. Bara så att jag under alla kläderna ska vara våt av svett redan innan jag går ut i kylan.

Så very najs. Not.

Efter den mycket intensiva julen följde alltså en förkylning av rejäl modell. Därpå en mental svacka. Ni vet det där med tappad ork och lust och entusiasm. Nu är jag på väg upp till ytan igen, men det har hopat sig en himla massa med allt möjligt under tiden, så det får bli en sak i taget nu, lungt och metodiskt och inte allt på en gång. Inte tro att jag ska orka och hinna allt. En sak i taget och vara nöjd med det. (Mitt eget recept på min egen diagnos ”light-depression”).

Ja, så var det det där med övergångar. En övergång är ju just där man passerar från ett ställe (eller tillstånd eller fas eller whatever) till ett annat, eller hur? Inte något man blir kvar i. Det vore ju som att köra tretton varv i en rondell, eller fastna i en hiss. Det händer föralldel, men det är undantag och inte tänkt att vara så.

Men jag vet inte hur det är med den här övergången. Det är första gången jag är med om den, och med allra största sannolikhet även den sista (jag har då aldrig hört talas om något annat), så erfarenheten är minst sagt begränsad. Men det verkar som om den tänker vara ett tag. Det går inte från en dag till en annan. Men hur länge? Ett par veckor? En månad? Ett halvår? Längre ändå?

Övergången jag tänker på är den mellan fertil och icke-fertil. Övergångsåldern. Klimakteriet.

Jag visste ju att jag förr eller senare skulle hamna där, men att det skulle vara mera som just en övergång. Ganska omärkligt. Alla symtom och besvär jag hört talas om skulle förstås inte drabba mig, och var förresten troligen ganska överdrivna och mest en myt. Jo, tjena.

Jag återkommer i ämnet. Så länge som jag befinner mig i detta tillstånd som kallas övergång förbehåller jag mig rätten att gnälla över detta precis hur mycket jag vill.