lenas egna

svacka

Postat i tankar & åsikter 8 kommentarer

Efter den mycket intensiva julen följde alltså en förkylning av rejäl modell. Därpå en mental svacka. Ni vet det där med tappad ork och lust och entusiasm. Nu är jag på väg upp till ytan igen, men det har hopat sig en himla massa med allt möjligt under tiden, så det får bli en sak i taget nu, lungt och metodiskt och inte allt på en gång. Inte tro att jag ska orka och hinna allt. En sak i taget och vara nöjd med det. (Mitt eget recept på min egen diagnos ”light-depression”).

Ja, så var det det där med övergångar. En övergång är ju just där man passerar från ett ställe (eller tillstånd eller fas eller whatever) till ett annat, eller hur? Inte något man blir kvar i. Det vore ju som att köra tretton varv i en rondell, eller fastna i en hiss. Det händer föralldel, men det är undantag och inte tänkt att vara så.

Men jag vet inte hur det är med den här övergången. Det är första gången jag är med om den, och med allra största sannolikhet även den sista (jag har då aldrig hört talas om något annat), så erfarenheten är minst sagt begränsad. Men det verkar som om den tänker vara ett tag. Det går inte från en dag till en annan. Men hur länge? Ett par veckor? En månad? Ett halvår? Längre ändå?

Övergången jag tänker på är den mellan fertil och icke-fertil. Övergångsåldern. Klimakteriet.

Jag visste ju att jag förr eller senare skulle hamna där, men att det skulle vara mera som just en övergång. Ganska omärkligt. Alla symtom och besvär jag hört talas om skulle förstås inte drabba mig, och var förresten troligen ganska överdrivna och mest en myt. Jo, tjena.

Jag återkommer i ämnet. Så länge som jag befinner mig i detta tillstånd som kallas övergång förbehåller jag mig rätten att gnälla över detta precis hur mycket jag vill.