Dagen som var igår hade jag utlyst till bakdag. På förmiddagen tog jag cykeln till Berga C för inköp av en massa mjöl och mjölk och socker. Det var halt. Men det gick bra.
Sedan tog det stopp ett tag, när jag insåg att jag hade en del röjning av köksbänkar att göra innan jag kunde börja. Sånt är tråkigt. Alltså uppstod det en del ska-bara först. Ska bara se på skid-VM t ex. Men sen satte jag igång, och det tog ju faktiskt inte mer än en kvart att röja och göra livsmedelshygieniskt rent.
Väl igång med bakandet var jag rysligt effektiv, med tre olika degar på gång samtidigt. Två limpor, 40 thekakor och 96 kanelbullar senare kom A hem, och vi åt och jag var ut med hundarna och A åkte iväg till Nybro på hockey och min effektiva eftermiddag tog ut sin rätt och jag skulle bara sätta mig en liten stund och pusta ut innan jag tog itu med paketering och infrysning av allt bröd. Vaknade sen med ett ryck och visste inte om det var morgon eller kväll när hundarna skällde till då hussen kom hem igen. Tre timmar senare alltså.
Gick ut och nattkissade hundarna för att vakna till, och gjorde sen kaffe för att bli kvitt den lurande huvudvärken (måste ju dricka kaffe på kvällen för att inte få migrän nästa dag!) och för att provsmaka bullarna och trodde nog att jag skulle vara vaken länge. Brödet var fortfarande inte förpackat, men just då började en engelsk deckare och jag skulle ju som sagt vara vaken länge…
Ja, sen var klockan halv fem när A gick upp och jag satt i fåtöljen och minns inte att jag sett slutet på deckaren. Jag beslöt att straffa kroppen med att inte gå och lägga mig på riktigt i sängen då, även om det kändes frestande. Den kan inte hålla på och göra som den vill utan konsekvenser, bara tro att den kan få sova precis när och var och hur som helst. Och för att ytterligare straffa kroppen tror jag att jag ska låta min återupptäckta husmodersgen få frodas idag också.
Ett annat återkommande tema i mängder med bloggar idag lär väl vara den kungliga förlovningen. Den tänker jag inte blogga om. Men jag tycker det är coolt att kungahuset lägger ut en film på youtube.
Jag tänkte att dagens bloggtema skulle bli listor och utmaningar, jag har flera stycken liggande och tänkte avverka allihop. Började med den sista som jag sett här och var, och för inte göra det för lätt för mig kollade jag vad Lotta skrivit så att jag inte skulle ta samma svar. Men så kom det annat emellan, och innan jag fått den klar hade även Lisa hunnit göra den, och tamejsjuttsingen, hade inte hon snott flera av mina svar? Så jag fick göra om… Vi får väl se om jag hinner med fler idag nu då.
Reglerna för denna:
- Varje svar måste börja med första bokstaven i ditt namn!
- Alla svar måste vara riktiga, hitta inte på ord eller ljug!
- Om personen som gjorde innan dig har ett namn som börjar med samma bokstav som ditt får du inte ge samma svar som han/hon gjort.
- Du får heller inte skriva samma svar två gånger eller skriva ditt eget namn som svar!
01. Vad heter du? Lena
02. Ett ord på fyra bokstäver: LAMP (Linux+Apache+MySql+PHP, jag har inte hittat på det själv!)
03. Flicknamn: Laila
04. Pojknamn: Leonard
05. Yrke: Logoped
06. Färg: Ljusblå
07. Klädesplagg: Lusekofta
08. Mat: Lufsa
09. Sak i badrummet: Läppstift (jo, faktiskt!)
10. Plats/stad: London (nu blev jag glad att mitt namn börjar på L)
11. En orsak att vara sen: Lättja
12. Något man skriker: Lugna ner dig!
13. Film: Livet är en Schlager
14. Något man dricker: Likör
15. Band: Led Zeppelin (hur svårt kan det vara, Lotta? Vill du ha fler exempel?)
16. Djur: Lärka
17. Gatunamn: Larmgatan
18. Bil: Lada (dumma Lisa, hon tog Lamborghini!)
19. Sång: Long Tall Sally
20. Aktivitet med mer än en deltagare: Luciatåg
En bortglömd vörtlimpa hittades i frysen igår. Pålägget idag råkade vara skinka, visserligen rökt, men jag kände mig ändå nästan tvungen att ha lite senap på. Första tuggan, med ett hiskeligt snöande utanför fönstret som förstärkare, gav en enda känsla:
Jo, jag blev frånvarande ett tag igen. Det har varit pest ett tag. Nu blir det bättre. Det här citatet låter ju bra, och jag har en tendens att leva efter det. Men i ärlighetens namn så är jag väl inte tillräckligt duktig, det kommer oftast ifatt. Och då är det värre än det var från början.
Men när det väl kommer ifatt, så blir man ju tvungen. Inte ens jag kan förtränga och hålla masken i all oändlighet. Till slut blir jag så upptagen av själva maskhållandet att jag inte får energi över till något annat, och det blir ganska förödande. Och igår kom jag till punkten där jag blev tvungen att släppa taget, släppa masken, erkänna min svaghet och i samma andetag ta emot den hjälp och det stöd som hela tiden funnits inom räckhåll precis vid min sida.
De största och tyngsta stenarna i magen är borta, och proppen har släppt, nu kan jag ta itu med resten. Och det känns ganska puckat att jag väntat så länge.
Puckat är det också på sätt och vis att jag skriver så här, jag vill inte ha medlidande eller frågor om vad som hänt, det värsta är över och nu blir det bättre. Och det är inte ens någon idé att du ringer och frågar, Sandra! Det ÄR okej nu!
Därför att det blir godast så. Och bilder för att jag ville visa att jag faktiskt (om jag får säga det själv, och det får jag) emellanåt kan ta bilder som blir bra också. Utan blixt. Det är lättare när motiven är stilla. Och mina semlor var väldigt stilla.
Jag tänkte att jag skulle ta lite bilder idag, det har ju varit så fint vinterväder i helgen. Så jag beväpnade mig med två stycken hundar och en styck kamera och gick ut. Väl ute i det bländande vita skulle jag ändra på lite inställningar i kameran. Såpass har Ullis lyckats lära mig, att jag fattade att inställningen för ljuskälla (som väl kanske heter något finare egentligen) inte skulle stå på glödlampa, och dessutom skulle vitbalansen ändras. Vitt i snö och sol är inte detsamma som vitt inne på Mässan i Göteborg. Det hade varit bra om jag övat på dessa inställningar så att jag visste utantill var de fanns. För utan glasögon kan jag inte se vad det står på alla små knappar och rattar och efter att ha letat på måfå en stund utan resultat gav jag upp och tog ett gäng bilder ändå. Resultatet blev… blått. Väldigt blått.
Jag har försökt rädda bilderna och få till något vettigt i Gimp, men det har inte gått något vidare. Men så kom jag på vad ovannämnda expert en gång sa: Om inget annat funkar kan man alltid göra bilden svartvit.
Inatt, närmare bestämt en minut över halv ett, inföll det historiska ögonblicket. 1234567890. Jag är tillräckligt skadad för att jag hade velat vara med, det hade varit coolt att se den speciella sifferkombinationen ticka förbi. Men jag somnade ifrån det hela, och man kan ju knappast påstå att det firades med varken fyrverkerier eller hurrarop i omgivningen, så det fanns inget som väckte mig heller. Nästa milstolpe dröjer, 2000000000 inträffar först år 2033…
Om du inte fattar vad jag pratar om, så betyder det bara att du inte är så nördskadad. Är du lite nörd-wannabie (eller bara nyfiken i största allmänhet) kan du läsa mer här.
Precis när man trodde att våren var på ingång, när de första tecknen började bli tydliga, då kom vintern. Med besked. Det snöade nästan hela dagen igår, hela natten, och större delen av idag. Ganska blöt och tung snö, men det har ändå blivit 15-20 cm. Och då inser jag att vintern fram till idag har varit mycket lindrig, eftersom jag inte tidigare reflekterat över att jag inte äger några som helst skodon med skaft. Inte ens ett par gummistövlar har jag.
Ändå offrade jag mig på promenaden idag och gick genom det (givetvis) oplogade koloniområdet, så hundarna fick springa lösa i snön. Det var uppskattat. Särskilt av Carrey. Monster tycker förstås också om att rusa omkring i lössnö, men det han gillar allra bäst är de packade, hopplogade snödrivorna. Där slänger han sig omkull, pressar ner huvudet mellan snöklumparna, och framför allt kanar omkring på ryggen. Jag vet inte riktigt hur han bär sig åt för att förflytta sig på rygg i den hastigheten, men han gör det…
Nu ikväll har det frusit på, och så har ytterligare lite snö kommit ovanpå det frusna. Det är så nedrans halt så jag vågade inte gå med båda hundarna för kvällskissningen. Jag vågar knappt gå med en.
”Vi sitter allihop i samma båt, och alla måste ro.” Kanske inte ordagrant, men ungefär så sa Fredrik Reinfeldt apropå finans- och konjunkturkrisen. Kanske var det inte ens han som sa det, det kan ha varit Anders Borg. Jag tappade nämligen koncentrationen eftersom jag omedelbart om att tänka på följande strofer, ur låten 1798+0 med Hoola Bandoola Band.
Dom säger, vi sitter i samma båt
både styrman och matros
Men hur jag än försöker och bär mej åt
så är det alltid jag som ror
så är det alltid jag som ror
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
