lenas egna

Jo, jag blev frånvarande ett tag igen. Det har varit pest ett tag. Nu blir det bättre. Det här citatet låter ju bra, och jag har en tendens att leva efter det. Men i ärlighetens namn så är jag väl inte tillräckligt duktig, det kommer oftast ifatt. Och då är det värre än det var från början.

Men när det väl kommer ifatt, så blir man ju tvungen. Inte ens jag kan förtränga och hålla masken i all oändlighet. Till slut blir jag så upptagen av själva maskhållandet att jag inte får energi över till något annat, och det blir ganska förödande. Och igår kom jag till punkten där jag blev tvungen att släppa taget, släppa masken, erkänna min svaghet och i samma andetag ta emot den hjälp och det stöd som hela tiden funnits inom räckhåll precis vid min sida.

De största och tyngsta stenarna i magen är borta, och proppen har släppt, nu kan jag ta itu med resten. Och det känns ganska puckat att jag väntat så länge.

Puckat är det också på sätt och vis att jag skriver så här, jag vill inte ha medlidande eller frågor om vad som hänt, det värsta är över och nu blir det bättre. Och det är inte ens någon idé att du ringer och frågar, Sandra! Det ÄR okej nu!