Av all mat som slängs i Sverige, blir 57% bortkastat helt i onödan. Inte hos mig. Jag brukar titta-lukta-smaka, bäst-före-datumet bryr jag mig sällan om. Och jag har mig veterligen aldrig blivit sjuk av min egen mat. Ingen annan heller, för den delen. Erfarenheten säger dessutom att det mesta verkar bli datumstämplat med väldigt god marginal.
Fast ibland går jag till överdrift. När innehållet i burkar och påsar inte längre går att identifiera, då har man nog sparat för länge… Och när något som en gång i tiden hade fast form har antagit flytande form (eller tvärtom), då kan man slänga utan att smaka först. Det tycker jag nog allt.
Okej. Sommartid, ljusa kvällar, sol, barmark, plusgrader. Det finns liksom inte mycket att skylla på längre. Förutom att jag nu tappat bort klicker nummer två av två möjliga. Puts väck. Men jag lät inte den detaljen hindra oss, nu har vi tränat utomhus, Månsen och jag. Vi kan ju inte bara hatta på i köket i all evighet. Den enda utomhusträning som varit på väldigt länge har varit sådan som ingår i vanliga promenader bara.
Utan klicker blev precisionen i belöningarna sisådär i vissa moment, men vi körde på i alla fall, linförighet (mest vändningar och halter eftervändningar), kvarsittande och inkallning, platsliggning och fjärrdirigering (fast framför mina fötter). Det mesta var nog ungefär så bra som man kan begära med tanke på den ”nya” miljön. Särskilt platsliggninen klarade plutten bättre än jag förväntat mig, trots störning i form av en stor katt som satt och glodde på oss på en stenmur några meter bort, och förbipasserande på cykelvägen låg han lungt och fint. Jag gick bara ut i kopplets längd, och han låg väl ca en minut med flera belöningar under tiden. Det låter lite, men ni ska veta att det är STORT när det gäller ett monster!
Det bästa var att han för en gångs skull uppvisade en samarbetsvilja, han släppte inte kontakten och försökte hitta på egna tricks för en gångs skull. Och jag var duktig och slutade medan han fortfarande tyckte det var kul, och avslutade med en stunds kampande och jaktlek.
Imorgon har jag tänkt att jag ska försöka ta mig till klubben. Och där ska jag hålla mig i skinnet och inte begära att han ska utföra någonting över huvud taget, där ska han först och främst lära sig att hålla sig lugn och koncentrerad på mig. Och det är enbart det jag ska bry mig om nu. Basta!
Trots det totala köpstoppet ska nog en klicker inhandlas också. Den är guld värd när man ska försöka belöna kontakt som varar i en mikrosekund i taget mellan anfallen. Jag har tappat bort ett par jeans också, men det är en mer värdslig sak.
Agnetha beskrev en hund med att den hade en ”kort navelsträng till sin matte”. Bra uttryck. Det passar väldigt bra att användas på Monster också. Fast tvärtom. Hans navelsträng till mig är lång. Den är dessutom jädrigt elastisk.
Jag tröstar mig med att den trots allt finns där. Helt obetydlig är jag inte ändå.
Igår fick jag ett mail som fick mig att studsa högt av positiv överraskning. Så till den milda grad att jag omedelbart letade rätt på ett telefonnummer på eniro och ringde upp. Och den som känner mig vet att jag knappast lyfter en telefonlur frivilligt.
Senare läste jag en kommentar på något jag skrivit tidigare. Det var inte på något vis elakt eller aggressivt eller ens kritiserande mot mig, så det var inte det. Det bara uttryckte en annan ståndpunkt. En ståndpunkt som gjorde mig beklämd. Jag skulle vilja svara men vet inte hur, och har bestämt mig för att avstå. Det är egentligen inte alls något jag måste debattera. Men jag kan inte släppa det.
Igår och idag har det plötsligt känts som om jag haft två nya hundar på promenaderna. Att gå med Monster ensam har länge gått väldigt bra, Carrey ensam går också bra förutom att han i stort sett alltid hänger i kopplet, men båda tillsammans är ett slit… De hetsar varandra, båda vill gå först, ska lukta först och närmast och längst på bästa luktfläckarna, alternativt lukta samtidigt på varsin luktfläck på varsin sida om vägen. De konkurrerar med varandra samtidigt som de samarbetar mot mig. Men nu alltså, nu är det två små raringar jag fått i kopplen. Större delen av promenaden kan jag hålla båda kopplen i samma hand, löst hängande! Inget dragande, inget hetsande, vi har gått bakom och framför och och vi har mött andra hundar, vi hamnade mitt i ett bussavläpp med människor och barnvagnar runt omkring oss, och det var inget hoppande eller flängande från Monsters sida alls. Inte ens karlar i reflexgula jobbarkläder ställde till problem.
Tanken slog mig… Kan det ha något samband med:
Häromdagen blev vi påflugna av en stor schäferhane, Carrey och jag. ”Påflugna” är nog att ta i, den kom rusande tvärs över en stor gräsplan där den tränade med sin husse, skällande och med siktet inställt på Carrey. Jag har träffat tillräckligt många otrevliga exemplar för att jag ska ha stor respekt för schäfrar jag inte känner, men här fick jag liksom aldrig känslan av att ”nu dör vi snart”, inte ens ”jävlar, nu blir det slagsmål”, jag tror snarare att schäfern fått ett ryck av ”försvinn härifrån, här tränar vi”. Men ändå. Jag ville inte veta hur Carrey skulle reagera när schäfern kom i den hastigheten rakt emot honom, det var mest den situationen jag ville undvika. Så jag skyfflade in Carrey bakom ryggen på mig själv, och gjorde mig så stor och hotande jag bara kunde och lätt framåtböjd för att vara ”över” så mycket det gick röt jag med lejonstämma ”GE DIG IVÄG!” Någon liten inbromsning märkte jag, men så var schäfern precis inpå mig och jag måttade en spark emot den som träffade under hakan. Den vek undan några steg men kom sen emot oss igen. Ett vrål till och en spark till, som mest blev i luften den här gången. Samtidigt hade hussen ilsket rytande (inte på mig!) hunnit fram och fick tag i sin slyngel. Han bad om ursäkt, och jag sa att sånt kan ju hända den bäste, men att jag tyckte att jag gott kunde vara tydlig emot hans hund med att han inte var välkommen. Och det höll han med om.
Under hela incidenten hade Carrey hållt sig märkligt lugn bakom min rygg. Inte förrän vi gick därifrån blängde och muttrade han en del. Jag tänkte att det här kanske rentav var en nyttig läxa för Carrey, som minsann inte alltid är så trevlig mot andra hundar, åtminstone inte när Monster är med (rör inte min lillebror!), att se att jag löste situationen utan hans hjälp.
Tja, kan det ha ett samband? Visserligen var det ju bara Carrey som var med vid schäferhändelsen, men det är inte alls omöjligt att det räcker med att han är lugnare för att Monster ska vara det. Sen har jag faktiskt också varit väldigt ihärdig med ”nu-tar-vi-det-lugnt”-träning när vi går ut. Inget hets vid ytterdörren, inget hets nedför trappen, inget hets varken innanför eller utanför porten. Korta koppel utan att dra ända tills vi kommer ut från gården och över gatan. Det får hellre ta tio minuter innan vi kommer dit än att jag ska ge mig. Men det här har jag kört rätt länge nu, utan större effekt, särskilt inte på Carrey som snarare reagerar med att spänna sig och uppmärksamt spana omkring sig efter det som jag troligen fått syn på.
Oavsett vad det beror på, så hoppas jag att jag får behålla de här hundarna. De är väldigt behagliga att promenera med.
Lite sent ute, jag tänkte skriva om detta redan i onsdags men det kom ett par smörgåstårtor emellan…
Som jag skrivit tidigare har Henrik Rydström genom sin blogg slagit hål på min fördom om att idrottsmän är manliga bimbos. Han är nämligen både intelligent och klok (vilket inte nödvändigtvis alltid sammanfaller). Och jag har sedan i somras någon gång varit en trogen läsare av hans blogg. Han skriver inte bara – inte ens mest – om fotbollen, i så fall hade jag nog inte fastnat där.
Social media är något som diskuteras just nu lite överallt, och i onsdags skrev Henke mycket klokt om bland annat det, men också om media och moderna kommunikationsvägar över huvud taget. Läs det! Läs också kommentarerna, där Ellen Ekh som var ursprunget till Henrik Rydströms reflektioner, förklarar hur hon egentligen menar. När jag läste det var min första tanke: vad synd att inte Ellen också bloggar! För när en människa är tillräckligt intressant för att bli intervjuad av en tidning, så blir det förstås intressant att läsa hennes blogg! Där hon själv sätter rubriker, och själv formulerar texten. Det händer t ex att jag läser intervjuer med Henrik Rydström. Sedan läser jag hans blogg. Då får jag veta vad han tänker egentligen. Inte hur någon annan tolkar det han sagt.
Bloggarna är kanske inte en ersättning till gammelmedia. Men absolut ett komplement.
Före jul var det rea på .se-domäner. I såna lägen ska man vara rustad med fantasi och inspiration, så man kan hugga några bra namn man senare kan ha användning för. Jag var ganska dåligt rustad… Men kunde ju inte låta bli ändå. Så det blev (bl a) hundarhundar.se. Jag hade lite lösa tankar kring vad den skulle användas till, men det känns ganska orealistiskt, mer som en dröm.
Men nu har jag fått en annan idé. Sandra klagar ofta på att jag redovisar min träning för dåligt. Och det har hon kanske rätt i. Eller också är det så att jag tränar för dåligt?
Hursomhelst. Nu kom jag på att jag kunde använda domänen till en renodlad träningsblogg. Inte vet jag om jag kommer att bli bättre på att redovisa då, men det spelar inte så stor roll, för min tanke flög vidare och blev lite mer högtflygande. En kollektiv träningsblogg! Men många deltagare! Kunde det vara något? Innan jag kastar mig över det här, kan en liten marknadsundersökning vara på sin plats.
Jag tänkte så här ungefär:
Oavsett vilken ras (eller blandras för den delen) man har, får man vara med och blogga om man vill. Huvudsaken är att man tränar hund – och tränar med sikte på tävling. Vilken nivå man är på spelar ingen roll, varken för hunden eller föraren. Inte gren heller egentligen, men jag tänkte mig ”officiella” grenar, och då är det väl alltifrån freestyle till skydds som gäller väl? Har man en ung hund eller valp är det förstås inte säkert att man ens bestämt sig för vilken gren det blir, men som sagt, huvudsaken är att man har siktet inställt på tävling.
Tanken med det hela är att det kanske kunde vara både kul och användbart att ha en massa (eller många)…(eller ja, några stycken då) träningsbloggar på ett och samma ställe, att inspireras av, att hitta nya infallsvinklar, att lära sig av andras misstag osv. Där det med tiden blir enkelt att söka på ett specifikt ämne, t ex spårupptag eller rutan eller slalomingångar eller vad det nu kan vara.
Kanske finns detta redan, vad vet jag? Jag vet att det finns en massa forum av olika slag, med separata avdelningar för olika tävlingsgrenar, men där blir det mest frågor&svar, och det är inte riktigt så jag tänkt mig det här.
Vad tror du?
Skulle du vara intresserad av att skriva träningsblogg i den här formen?
Skulle du vara intresserad av att läsa träningsbloggar i en sådan form?
Tror du att det finns andra som skulle vara intresserade?
Är jag ute och cyklar?
Borde jag gå och lägga mig istället för att svamla omkring så här?
En möjlighet är ju att jag helt enkelt börjar med att skriva min egen träningsblogg, så får vi se om någon nappar på min idé. Om inte, så förblir det min träningsblogg. Men då måste jag träna först, så jag får något att blogga om…. *gäsp*
Ibland (ganska ofta) tycker jag att träningen med Monster står still, att vi inte kommer framåt i ett enda moment. Ibland bakåt. Särskilt när jag läser om andra som går framåt med stormsteg. Jag tror inte att det är några större fel på Månsen, mer än att han med sin självständighet och envishet nog är ganska svårtränad, det är nog mest jag som är ganska värdelös som hundtränare…
Men när jag gav hundarna mat ikväll slog mig en sak. Jag fick för några veckor sedan för mig att jag inte ville ha hundarna hoppande och trängande kring fodertunnan när jag öser upp maten. Att de borde kunna sitta lungt och vänta istället. Så då fick de lära sig det. De sitter ner bredvid varandra i ena änden av köket, medan jag öser upp maten, häller på vatten och ställer ner skålarna i den andra änden. Och sedan varsågod. Det tog två dagar, så fungerade det tillfredsställande. Då avancerade jag och gjorde det lite svårare, en hund i taget får komma fram till sin matskål. Det tog två dagar det med, fast jag ställde mig framför den hunden som fick vänta för att hjälpa till lite. Ytterligare två dagar, så behövdes inte det heller. Och då ska man betänka att Carrey är ganska hysteriskt när det gäller mat, och när han kom till oss hade han uppenbarligen aldrig varit med om ens att sitta vid matskålen och vänta på varsågod. Han är också den som har närmast till tjuvstart, medan Monster är tvärsäker, det räcker inte att säga hans namn, han måste ha ett varsågod också.
Och då tänker jag: varför gick det så lätt att lära dem det här? Det är inte det allra enklaste för dem, och inte så särskilt pedagogiskt lärde jag båda samtidigt. Varför är det så svårt att lära in något annat?
Jag vet svaret. Svaren. För det första väntade en stor belöning, vilket hundarna var väldigt medvetna om. För det andra gjorde jag det här varje dag. Och likadant varje gång. Jag gav inte upp och la ner ett par veckor eller tre bara för att någon gjorde lite sämre ifrån sig någon dag. Jag var lugn och metodisk och hade en klar målbild.
Man kan tycka att jag borde lära mig ett och annat av detta.
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
Som jag skrivit tidigare har 
