lenas egna

Solen bara vräker ner, både igår och idag har termometern stigit till precis under 10-strecket, krokusarna har nästan sjukligt snabbt ploppat upp i rabatterna, och jag borde väl vara glad och nöjd nu då, som jag har gnällt innan. Men – det finns förstås ett ”men”. När vi kom hem från vår Göteborgshelg (som Sandra för övrigt sammanfattade så bra, utmärkt, då kan jag hoppa över det, jag tycker det är så trist att skriva om sånt som ligger mer än en dag bakåt i tiden), så slog jag genast till med en förkylning med tillhörande halsont och feber.

Så igår sov jag i stort sett hela dagen, jag orkade bara med en minirastning och knappt det. Idag, efter att ha vilat under förmiddagen bestämde jag att nu fick det vara nog, våren skrek åt mig genom den öppna balkongdörren, och nog var jag lite piggare idag? Så mycket beslutsamt drog jag iväg med Monster (eller om det nu var tvärtom), men insåg att om Carrey inte skulle bli helt utan promenad så skulle jag kanske begränsa mig en aning, och inte ta hela golfbane- eller ens Vimpeltorpsrundan. Så vi traskade iväg till Karlssons äng, där Månsen kunde få springa lös och jag kunde stå still, och vi övade på inkallning från lek. Sedan gjorde jag om samma övning med Carrey, fast han nöjde sig med ett varv och tyckte sen det var smartare att stanna i närheten av min godisficka.

Efter den kraftansträngningen drabbades jag av akut knäsvaghet och huvudbultande och fick lägga mig igen, och så gick den dagen. Facit: så länge jag inte gör något känner jag mig skapligt pigg. Och tvärtom. Jag ger mig tusan på att finvädret hinner gå över innan min feber gör det.

Karlssons äng är förresten tydligen på väg att bebyggas den också nu. Snart har vi inga bra springa-lös-ställen inom gångavstånd kvar.