Det hände för flera timmar sen nu. Och jag har inte orkat börja om. Sur och less är vad jag är.
Istället har jag läst ifatt allt som rss-läsaren lagrat åt mig. Över 100 blogginlägg. Fast en del hoppade jag över. Och ganska många skummade jag bara. De viktigaste har jag ju läst vartefter.
Nu ska jag gå ut med hundarna och sen ta reda på om hussen vill ha middag. Hoppas inte – jag äter gärna resterna från gårdagens chicken korma. Sen kanske jag börjar om. Eller också kanske jag engagerar mig i någon form av köksträning med Monster en stund. Time will show.
Jag hade lagt ner ganska många timmar på Sandras tema, och kände mig rätt nöjd. Inte så hemskt mycket detaljer återstod att fixa, och jag räknade med att få det klart ikväll. Så tryckte jag ctrl+z (som är tangentkommando för ”ångra”) några gånger för att backa tillbaka lite i ändringar jag gjort i en fil. Jag höll ögonen på raden i filen som jag ville att ändringsstegen skulle komma tillbaka till, det gick åt lite fler steg än jag trodde och när jag lyfte blicken en aning upptäckte jag att andra filer jag haft öppna hade stängts… inte bara stängts visade det sig, utan raderats! Däribland css-filen. För den icke insatta är det den filen som styr i stort sett allt i utseendet, färger, fonter, bakgrunder, kantlinjer, allt! Och av arbetet jag lagt ner var väl ungefär 98% gjort i den filen… Jag fattar verkligen inte hur det kunde gå till.
Inte utan att jag tappade sugen lite.
Jag hade räknat med en kväll i ensamhet med ohämmat frosseri, och hade laddat upp med både en extraordinär kladdkaka och en stor påse jordnötsringar, att intas framför Robinson (ihop med frosseri ska det inte vara nån kvalitets-TV, nämligen). Det sprack redan från början, eftersom A kom hem så sent att matlagningen störde ut inledningen av Robinson, och sedan visade det sig att han och Karlsson (en heeelt annan Karlsson, Lotta) inte bara ville bli hämtade från festandet mitt i natten som jag redan lovat, utan även ha skjuts dit. Så när jag kom hem återstod bara utröstningen i Robinson.
Jag slevade (ja, slevade är rätt ord, kladdkakan blev nämligen så kladdig att den knappast kan benämnas kaka) upp en försvarlig bit av kladdkakan och satte mig tillrätta i förhoppning om något lagom underhållande efter Robinson. Star Wars. Star Wars? Nej, vet ni vad. Ett snabbt bläddrande bland kanalerna och jag hittade Solens Rike, och eftersom jag läst boken för många år sedan valde jag den (risken fanns förstås att det skulle finnas högre kvaliteter i filmen än jag förväntat mig av kvällen, men ibland får man offra sig).
Jag tror jag såg sisådär tjugo minuter av filmen, när jag vaknade till var klockan kvart i två. Hundarna hade tydligen gett upp tanken på kvällsrastning och sov djupt. Jag hann precis lagom hälla i mig en kopp mikrat kaffe och vakna till lite, när A ringde. Hundarna fick följa med och kissa på väg till bilen och var nog ganska oförstående över den nattliga bilturen. En halvtimme senare var vi hemma igen, A hade vinglat i säng och jag var pin klarvaken. Det kändes verkligen inte som någon idé att gå och lägga sig, så jag satte mig vid datorn och grejade med Sandras tema ett tag (hon blir ju aldrig nöjd, men nu tror jag att jag greppat vad hon vill ha, så nu gör jag temat själv istället för att välja ett färdigt). ”Ett tag” visade sig bli några timmar, och klockan var över fem när jag la mig.
Jag var fortfarande inte särskilt sömnig, och jag tänkte att om jag somnar till så småningom, så kommer jag utan vidare att sova till mitt på dagen, och eftersom jag inte kunde räkna med att A skulle vakna som vanligt, satte jag klockan på ringning vid åtta. Det var nog bra, för jag somnade inte förrän efter halv åtta, och när klockan ringde hade jag lätt kunnat sova vidare. Men disciplinerad som man är *host* så klev jag ju upp…
Nu har även A vaknat. Han säger att han inte mår nåt vidare, men det märks just inte på honom. Orättvist är vad det är. Hade jag varit så onykter som han var igår, så hade jag blivit sängliggande ett dygn allraminst.