lenas egna

Ibland (ganska ofta) tycker jag att träningen med Monster står still, att vi inte kommer framåt i ett enda moment. Ibland bakåt. Särskilt när jag läser om andra som går framåt med stormsteg. Jag tror inte att det är några större fel på Månsen, mer än att han med sin självständighet och envishet nog är ganska svårtränad, det är nog mest jag som är ganska värdelös som hundtränare…

Men när jag gav hundarna mat ikväll slog mig en sak. Jag fick för några veckor sedan för mig att jag inte ville ha hundarna hoppande och trängande kring fodertunnan när jag öser upp maten. Att de borde kunna sitta lungt och vänta istället. Så då fick de lära sig det. De sitter ner bredvid varandra i ena änden av köket, medan jag öser upp maten, häller på vatten och ställer ner skålarna i den andra änden. Och sedan varsågod. Det tog två dagar, så fungerade det tillfredsställande. Då avancerade jag och gjorde det lite svårare, en hund i taget får komma fram till sin matskål. Det tog två dagar det med, fast jag ställde mig framför den hunden som fick vänta för att hjälpa till lite. Ytterligare två dagar, så behövdes inte det heller. Och då ska man betänka att Carrey är ganska hysteriskt när det gäller mat, och när han kom till oss hade han uppenbarligen aldrig varit med om ens att sitta vid matskålen och vänta på varsågod. Han är också den som har närmast till tjuvstart, medan Monster är tvärsäker, det räcker inte att säga hans namn, han måste ha ett varsågod också.

Och då tänker jag: varför gick det så lätt att lära dem det här? Det är inte det allra enklaste för dem, och inte så särskilt pedagogiskt lärde jag båda samtidigt. Varför är det så svårt att lära in något annat?

Jag vet svaret. Svaren. För det första väntade en stor belöning, vilket hundarna var väldigt medvetna om. För det andra gjorde jag det här varje dag. Och likadant varje gång. Jag gav inte upp och la ner ett par veckor eller tre bara för att någon gjorde lite sämre ifrån sig någon dag. Jag var lugn och metodisk och hade en klar målbild.

Man kan tycka att jag borde lära mig ett och annat av detta.

Jag började om med Sandras tema sen igår kväll, och höll på så länge jag orkade hålla ögonen öppna. Förmodligen lite efter det också, att döma av alla fel jag fick rätta till idag. Jag hade ju tänkt ha det klart så det skulle finnas på plats på morgonen, men det sprack lite. Tur att det är kul att bygga tema i alla fall. Faktiskt himla kul. Så kul att jag nu blev sugen på att bygga ett åt mig också… Igen. Jag är visserligen himla nöjd med det jag har, men ändå. Det är roligare om man gjort det själv.

Jag ska inte göra något nytt tema. Inte nu. Nej. Men jag har lite lösa idéer hängande, och om jag inte testar lite så kommer jag kanske att glömma bort dom? Och jag vet ju inte ens om det är särskilt goda idéer om jag inte testar, eller hur?

Undrar om Monster är skendräktig? Han bär omkring på saker hela tiden, utan att tugga eller leka med dem, bara bär omkring och så lägger han ifrån sig grejerna på nya ställen. Igår kväl var det en filt som skulle upp i soffan. Det var väldigt besvärligt eftersom han släpade den i ena hörnet, och när han hoppat upp med hörnet i munnen och släppte filten så gled den ju ner från den halkiga skinnsoffan. Men efter många försök och mycket trial&error lyckades han. Nöjd gick han genast och hämtade en jeansben-knut som omsorgfullt lades på filten. Sen la han sig själv i fåtöljen.

När jag däremot försökt mig på övningen att plocka upp valfri sak från köksgolvet (och helst bära till mig) är han inte intresserad. Antingen är grejerna tillräckligt intressanta för att lägga sig ner och tugga på, eller för att försöka smita iväg på egen hand. Eller också så ointressanta att det är meningslöst att titta på ens. Men jag ger inte upp. Jag tror mer och mer att han bara driver med mig. Att han visst fattar och vet vad han ska göra, men håller på det tills tillfället blir det rätta.

Nu hittade jag en strumpa (min) i köksfönstret.