funderingar
Postat i hundar 3 kommentarerIbland (ganska ofta) tycker jag att träningen med Monster står still, att vi inte kommer framåt i ett enda moment. Ibland bakåt. Särskilt när jag läser om andra som går framåt med stormsteg. Jag tror inte att det är några större fel på Månsen, mer än att han med sin självständighet och envishet nog är ganska svårtränad, det är nog mest jag som är ganska värdelös som hundtränare…
Men när jag gav hundarna mat ikväll slog mig en sak. Jag fick för några veckor sedan för mig att jag inte ville ha hundarna hoppande och trängande kring fodertunnan när jag öser upp maten. Att de borde kunna sitta lungt och vänta istället. Så då fick de lära sig det. De sitter ner bredvid varandra i ena änden av köket, medan jag öser upp maten, häller på vatten och ställer ner skålarna i den andra änden. Och sedan varsågod. Det tog två dagar, så fungerade det tillfredsställande. Då avancerade jag och gjorde det lite svårare, en hund i taget får komma fram till sin matskål. Det tog två dagar det med, fast jag ställde mig framför den hunden som fick vänta för att hjälpa till lite. Ytterligare två dagar, så behövdes inte det heller. Och då ska man betänka att Carrey är ganska hysteriskt när det gäller mat, och när han kom till oss hade han uppenbarligen aldrig varit med om ens att sitta vid matskålen och vänta på varsågod. Han är också den som har närmast till tjuvstart, medan Monster är tvärsäker, det räcker inte att säga hans namn, han måste ha ett varsågod också.
Och då tänker jag: varför gick det så lätt att lära dem det här? Det är inte det allra enklaste för dem, och inte så särskilt pedagogiskt lärde jag båda samtidigt. Varför är det så svårt att lära in något annat?
Jag vet svaret. Svaren. För det första väntade en stor belöning, vilket hundarna var väldigt medvetna om. För det andra gjorde jag det här varje dag. Och likadant varje gång. Jag gav inte upp och la ner ett par veckor eller tre bara för att någon gjorde lite sämre ifrån sig någon dag. Jag var lugn och metodisk och hade en klar målbild.
Man kan tycka att jag borde lära mig ett och annat av detta.
3 kommentarer till “funderingar”
Hahaha, tänk om det vore så enkelt att man alltid själv lärde sig nåt av sina misstag och sämre sidor!! Men det är både häftigt och lite lätt pinsamt att inse sånt där om sig själv, då kan man ju börja bättra sig iaf!!
Senaste blogginlägg från Sandra: Skoj
Det är på samma sätt med ”cirkuskonster” – de brukar vara fasligt mycket lättare att lära in än tävlingsmoment. Och det alldeles trots att tävlingsmoment i hundens ögon rimligen är på samma nivå som ”cirkuskonster”. Jag är övertygad om att det har med vår egen inställning att göra; det gör ju inte så fasligt mycket om ett partytrick blir lite ”så där”, så därför blir träningen BETYDLIGT mer lättsam, positiv och – med hundögon – mycket roligare, än när matte/husse är betydligt mera petiga och allvarliga vid inlärandet av ff, apportering, inkallning eller vad det nu må vara. Tänk om man kunde ta med sig ”cirkuskonst”-känslan (eller för all del ”matskåls”-känslan) in på appellplanen… Aj äm driming abåot itt!
Senaste blogginlägg från Agnetha: Så in i h*vete nöjd med denna dag!
Du har nog rätt i dina funderingar. Men, jag som själv har en Monsterhund om än i Iza-format, vet att det inte är enkelt. Självständigt, utåtriktad, impulsiv… Du har mycket jobb framför dig. Och själv kom jag ju tyvärr aldrig i mål… vilket du självklart kommer att göra.
Senaste blogginlägg från Lotta: Förkrossande statistik!