lenas egna

Jag började om med Sandras tema sen igår kväll, och höll på så länge jag orkade hålla ögonen öppna. Förmodligen lite efter det också, att döma av alla fel jag fick rätta till idag. Jag hade ju tänkt ha det klart så det skulle finnas på plats på morgonen, men det sprack lite. Tur att det är kul att bygga tema i alla fall. Faktiskt himla kul. Så kul att jag nu blev sugen på att bygga ett åt mig också… Igen. Jag är visserligen himla nöjd med det jag har, men ändå. Det är roligare om man gjort det själv.

Jag ska inte göra något nytt tema. Inte nu. Nej. Men jag har lite lösa idéer hängande, och om jag inte testar lite så kommer jag kanske att glömma bort dom? Och jag vet ju inte ens om det är särskilt goda idéer om jag inte testar, eller hur?

Undrar om Monster är skendräktig? Han bär omkring på saker hela tiden, utan att tugga eller leka med dem, bara bär omkring och så lägger han ifrån sig grejerna på nya ställen. Igår kväl var det en filt som skulle upp i soffan. Det var väldigt besvärligt eftersom han släpade den i ena hörnet, och när han hoppat upp med hörnet i munnen och släppte filten så gled den ju ner från den halkiga skinnsoffan. Men efter många försök och mycket trial&error lyckades han. Nöjd gick han genast och hämtade en jeansben-knut som omsorgfullt lades på filten. Sen la han sig själv i fåtöljen.

När jag däremot försökt mig på övningen att plocka upp valfri sak från köksgolvet (och helst bära till mig) är han inte intresserad. Antingen är grejerna tillräckligt intressanta för att lägga sig ner och tugga på, eller för att försöka smita iväg på egen hand. Eller också så ointressanta att det är meningslöst att titta på ens. Men jag ger inte upp. Jag tror mer och mer att han bara driver med mig. Att han visst fattar och vet vad han ska göra, men håller på det tills tillfället blir det rätta.

Nu hittade jag en strumpa (min) i köksfönstret.

Det hände för flera timmar sen nu. Och jag har inte orkat börja om. Sur och less är vad jag är.

Istället har jag läst ifatt allt som rss-läsaren lagrat åt mig. Över 100 blogginlägg. Fast en del hoppade jag över. Och ganska många skummade jag bara. De viktigaste har jag ju läst vartefter.

Nu ska jag gå ut med hundarna och sen ta reda på om hussen vill ha middag. Hoppas inte – jag äter gärna resterna från gårdagens chicken korma. Sen kanske jag börjar om. Eller också kanske jag engagerar mig i någon form av köksträning med Monster en stund. Time will show.

Jag hade lagt ner ganska många timmar på Sandras tema, och kände mig rätt nöjd. Inte så hemskt mycket detaljer återstod att fixa, och jag räknade med att få det klart ikväll. Så tryckte jag ctrl+z (som är tangentkommando för ”ångra”) några gånger för att backa tillbaka lite i ändringar jag gjort i en fil. Jag höll ögonen på raden i filen som jag ville att ändringsstegen skulle komma tillbaka till, det gick åt lite fler steg än jag trodde och när jag lyfte blicken en aning upptäckte jag att andra filer jag haft öppna hade stängts… inte bara stängts visade det sig, utan raderats! Däribland css-filen. För den icke insatta är det den filen som styr i stort sett allt i utseendet, färger, fonter, bakgrunder, kantlinjer, allt! Och av arbetet jag lagt ner var väl ungefär 98% gjort i den filen… Jag fattar verkligen inte hur det kunde gå till.

Inte utan att jag tappade sugen lite.

Från Bloggy-polaren IT-mamman kommer det ständigt en massa tips om användbara internetgrejer och webbtjänster. Eftersom hon är IT-pedagog och inriktar sin blogg på just IT-pedagogik handlar det mest om sånt som kan vara användbart i skolan, men det är i regel både kul och användbart för vem som helst. Igår tipsade hon om online-karaoke, och jag som aldrig testat karaoke över huvud taget, blir rätt sugen på att prova. Nån dag när jag är ensam hemma…

Jag hade räknat med en kväll i ensamhet med ohämmat frosseri, och hade laddat upp med både en extraordinär kladdkaka och en stor påse jordnötsringar, att intas framför Robinson (ihop med frosseri ska det inte vara nån kvalitets-TV, nämligen). Det sprack redan från början, eftersom A kom hem så sent att matlagningen störde ut inledningen av Robinson, och sedan visade det sig att han och Karlsson (en heeelt annan Karlsson, Lotta) inte bara ville bli hämtade från festandet mitt i natten som jag redan lovat, utan även ha skjuts dit. Så när jag kom hem återstod bara utröstningen i Robinson.

Jag slevade (ja, slevade är rätt ord, kladdkakan blev nämligen så kladdig att den knappast kan benämnas kaka) upp en försvarlig bit av kladdkakan och satte mig tillrätta i förhoppning om något lagom underhållande efter Robinson. Star Wars. Star Wars? Nej, vet ni vad. Ett snabbt bläddrande bland kanalerna och jag hittade Solens Rike, och eftersom jag läst boken för många år sedan valde jag den (risken fanns förstås att det skulle finnas högre kvaliteter i filmen än jag förväntat mig av kvällen, men ibland får man offra sig).

Jag tror jag såg sisådär tjugo minuter av filmen, när jag vaknade till var klockan kvart i två. Hundarna hade tydligen gett upp tanken på kvällsrastning och sov djupt. Jag hann precis lagom hälla i mig en kopp mikrat kaffe och vakna till lite, när A ringde. Hundarna fick följa med och kissa på väg till bilen och var nog ganska oförstående över den nattliga bilturen. En halvtimme senare var vi hemma igen, A hade vinglat i säng och jag var pin klarvaken. Det kändes verkligen inte som någon idé att gå och lägga sig, så jag satte mig vid datorn och grejade med Sandras tema ett tag (hon blir ju aldrig nöjd, men nu tror jag att jag greppat vad hon vill ha, så nu gör jag temat själv istället för att välja ett färdigt). ”Ett tag” visade sig bli några timmar, och klockan var över fem när jag la mig.

Jag var fortfarande inte särskilt sömnig, och jag tänkte att om jag somnar till så småningom, så kommer jag utan vidare att sova till mitt på dagen, och eftersom jag inte kunde räkna med att A skulle vakna som vanligt, satte jag klockan på ringning vid åtta. Det var nog bra, för jag somnade inte förrän efter halv åtta, och när klockan ringde hade jag lätt kunnat sova vidare. Men disciplinerad som man är *host* så klev jag ju upp…

Nu har även A vaknat. Han säger att han inte mår nåt vidare, men det märks just inte på honom. Orättvist är vad det är. Hade jag varit så onykter som han var igår, så hade jag blivit sängliggande ett dygn allraminst.

Igår sopades gruset bort. Tyvärr inte på vår gård, inte heller på cykelbanorna, men det är bara en tidsfråga nu. Det ÄR vår!

Jag skulle egentligen skriva om nåt helt annat (jag har t o m ett par nya bilder på dogsen som skulle illustrera inlägget), men blev upptagen av annat på morgonen. Och nu måste jag skriva om det först.

Det började med att jag upptäckte att vi inte fanns. Smuligt alltså. Det visades bara en sån sida som visas när man installerat Apache-servern och inte lagt dit något innehåll. Hjärtat i halsgropen först, är allt försvunnet nu? Men när jag loggar in med ftp så finns alla filer där, så det är något annat fel som är trasigt, konstaterar jag. Innan jag felanmäler vill jag veta mer exakt vad som fungerar och inte fungerar, så jag loggar in på administrationspanelen. Det fungerar, men jag upptäcker att vi ligger väl nära gränsen för vårt utrymme (igen!), och trots att jag inte på något vis tror att det är det som orsakar problemet, så bestämmer jag mig för att göra en rensning innan jag felanmäler. Ibland är ”avvakta” en fungerande metod när det gäller fel jag inte orsakat själv.

Så jag bläddrar runt bland innehållet och får väl bort en 100 MB ungefär, eftersom felet kvarstår så anmäler jag till supporten på vårat alldeles utmärkta webbhotell. Fick svar efter bara några minuter att det skulle tittas på genast, och ytterligare några minuter senare meddelande att jag skulle kolla om allt verkade riktigt. Jodå, det var riktigt, förutom den lilla detaljen att även de spridda etthundra megabyten som jag just raderat var återställda… Men vad gjorde det? Med ett webbhotell som detta absolut ingenting! Exakt 32 minuter efter min felanmälan var felet lagat, jag hade först fått en ursäkt för det uppstådda problemet, sedan ytterligare en ursäkt för att min rensning var ogjord och som plåster på såren 200 extra MB att svänga runt på!

Nu är inte utrymmesproblemet fullt så akut, men en radikal rensning behövs ändå. Vi har inte allför mycket marginaler. Men jag kan ta det en annan dag.

För övrigt håller jag på och testar nya IE8, vilket kan ge mig anledning att äntligen uppdatera villvetamer-bloggen senare idag. Och nej, jag är inte frisk än. Stillasittande sysslor går rätt bra, men bara en kort prommis gör mig helt slut. För att inte tala om dammsugning… det får jag feberfrossa bara av att tänka på.

Solen bara vräker ner, både igår och idag har termometern stigit till precis under 10-strecket, krokusarna har nästan sjukligt snabbt ploppat upp i rabatterna, och jag borde väl vara glad och nöjd nu då, som jag har gnällt innan. Men – det finns förstås ett ”men”. När vi kom hem från vår Göteborgshelg (som Sandra för övrigt sammanfattade så bra, utmärkt, då kan jag hoppa över det, jag tycker det är så trist att skriva om sånt som ligger mer än en dag bakåt i tiden), så slog jag genast till med en förkylning med tillhörande halsont och feber.

Så igår sov jag i stort sett hela dagen, jag orkade bara med en minirastning och knappt det. Idag, efter att ha vilat under förmiddagen bestämde jag att nu fick det vara nog, våren skrek åt mig genom den öppna balkongdörren, och nog var jag lite piggare idag? Så mycket beslutsamt drog jag iväg med Monster (eller om det nu var tvärtom), men insåg att om Carrey inte skulle bli helt utan promenad så skulle jag kanske begränsa mig en aning, och inte ta hela golfbane- eller ens Vimpeltorpsrundan. Så vi traskade iväg till Karlssons äng, där Månsen kunde få springa lös och jag kunde stå still, och vi övade på inkallning från lek. Sedan gjorde jag om samma övning med Carrey, fast han nöjde sig med ett varv och tyckte sen det var smartare att stanna i närheten av min godisficka.

Efter den kraftansträngningen drabbades jag av akut knäsvaghet och huvudbultande och fick lägga mig igen, och så gick den dagen. Facit: så länge jag inte gör något känner jag mig skapligt pigg. Och tvärtom. Jag ger mig tusan på att finvädret hinner gå över innan min feber gör det.

Karlssons äng är förresten tydligen på väg att bebyggas den också nu. Snart har vi inga bra springa-lös-ställen inom gångavstånd kvar.

Jag hade en tvättid bokad till 06:00, och därför sagt åt A att jag ville bli väckt lite tidigare. Vanligtvis väcker han mig när han går vid sex, men då ville jag ju vara kaffedrucken och påklädd idag.

Nog blev jag väckt i tid allt. Kvart över fyra närmare bestämt. Av ett brak. Trots det plötsliga uppvaknandet identifierade jag genast ljudet, och tack vare att en prickig skugga samtidigt rundade sängen på väg mot köket visste jag också genast att den skyldige var en viss medelålders, röd, till synes väluppfostrad hund. Och jodå, där stod Carrey bland glasskärvor och tuggade på lufsan som legat i den fd glasformen som jag lämnat på spisen, allra längst upp mot väggen. Monsterhunden, som anlänt till köket före mig, stod hukande under köksbordet, också bland glasskärvor och antagligen inväntande ett lämpligt tillfälle att försöka sno åt sig lite av Carreys byte.

Det finns trevligare sätt att vakna på, det gör det. Efter att ha kört ut hundarna från köket och sopat ihop (dammsugare kändes inte som en bra idé, det räckte med att grannarna redan fått utstå både brak och mina vrål) alla glasbitar la jag mig under filten på soffan en timme. Sen kaffe, kläder och plocka ihop tvätten. Då kom jag på att tvättmedlet tog slut sist jag tvättade, så slut att jag faktiskt fick prioritera bort en del och inte ens fick färdigtvättat då…

Nu är tvättiden ombokad till 18 istället. Och man får väl vara tacksam för att det alltid finns tvättider här, så att det var möjligt. Tvätt idag var nödvändigt, vi åker tidigt imorgon bitti.

Och så får jag väl skylla mig själv när det gäller Carreys tilltag. Det var verkligen mot bättre vetande jag lämnade formen framme. Han har visat tidigare vilken ögontjänare han är.