+14 grader står det här intill att jag ska ha nu. Rätt så okej temperatur tänkte jag, det är ju ändå bara april än, så drog jag på mig en tröja och tog hundarna och gick ut. De första 2-300 meterna är det när jag har bägge hundarna med mig alltid lite diskussioner, för att inte säga maktkamp, om vem som egentligen ska bestämma när, hur fort, i vilken riktning och på vilken sida vi ska gå så då tänkte jag inte så noga på det, men så snart det lugnat ner sig kände jag hur svetten rann under tröjan.
Ja det är klart, tänkte jag, det är ju helt vindstilla, kanske därför det känns som lite varmare än det var igår fast temperaturen är lägre. Efter ytterligare en bit fick jag stanna, platsa Carrey och ställa mig på Monsters koppel medan jag drog av mig tröjan och knöt den runt midjan. Det verkade rentav som om hundarna uppskattade pausen, det var fasligt vad de flåsade, tänkte jag.
När jag kom in kollade jag termometern. Den visar 23 grader. I skuggan. Jag ska nog inte lita alltför mycket på temperaturerna från Norge. Frågan är bara hur jag ska koppla ihop min termometer med scriptet, så att vi ska få den rätta temperaturen?
[singlepic id=62 w=200 float=left] Inte nog med att det var ”extrapris” på röntgenundersökningen, som en bonus fick man bilderna med sig hem på en CD. Och på höftbilden fanns en intressant extra bonus, nämligen svansen! När man har bara en kort svans kommer hela med på bilden, och det var intressant att se avslutet på den, hur den liksom smalnar av och tar slut i en liten krok.
Och det slog mig att frågan som man ofta ställer när det gäller importerade aussies, om de är kuperade eller har medfödd stubbsvans, och som man oftast inte vet svaret på, plättlätt borde kunna avgöras på höftplåten som ändå tas. För en kuperad svans måste väl rimligen få ett mycket tvärare och mera avklippt slut än den här?
Å andra sidan, även om man ser att det är en kupering, så skulle frågan om det var en naturlig stubb eller inte kvarstå, eftersom man i USA som regel kuperar även korta stumpar som Monsters. Och då vet man ändå ingenting om huruvida hunden bär på stubbanlaget eller inte.
Vi överlevde pärsen, både Monstret och jag. Förstående personal tog mig på sånt allvar att det nästan gjorde mig ännu mer nervös, och Månsen fick en mycket svag dos lugnande. Så svag att det tog rätt lång tid innan han däckade, och han kämpade emot så gott han kunde, vägrade lägga sig och lutade sig istället mot väggen. Men till slut sjönk han ihop med en duns, och andades lungt och djupt hela tiden. Allt väl när det gällde det alltså.
Allt väl som det ser ut på plåtarna med. Vi får hoppas att SKK tycker detsamma.
Nu är det en mycket trött och mycket beskedlig liten hund som sover intill mig. Man kunde inte tro att det var samma hund som på gammelmansben stapplade hem från garaget och inte riktigt orkade lyfta på benet för att kissa och absolut inte bry sig om en plastpåse som blåste förbi precis framför näsan, som bara en timme tidigare gjorde sitt bästa för att riva hela inredningen i receptionen på Läckeby-kliniken.
Själv blev jag mentalt helt utmattad. Det är skönt att det är gjort.
Jag är nog mer vekhjärtad än jag vill erkänna ibland. Idag innebar det att jag gick upp redan klockan fem istället för strax före sex, när A ger sig iväg hemifrån.
Idag krävdes nämligen speciella arrangemang. Hussen tar alltid hand om morgonrastning och utfodring av hundarna innan jag väcks, men idag fick han väcka mig först, och sedan gå med en hund i taget. Och medan Monster var ute gav jag Carrey mat. Bara för att jag inte står ut med att ge en hund mat och låta den andra vara utan. Ja, så blev det ju ändå nu, men Monster kanske tror att Carrey inte heller fått mat, så det ändå är rättvist?
Fånigt, jag vet. Det hade kanske varit ett problem om det varit Carrey som skulle svälta, men det hade varit ett problem oavsett om han sett Monster äta eller inte. Monster verkar inte bry sig nämnvärt faktiskt.
Men jag slapp i alla fall känna mig orättvis. Det gjorde det värt att tvingas ur sängen en hel timme tidigare än vanligt.
… jag ville bara säga att det är så jävla skönt sommarväder!
Och gräsklipparn har brummat klart utanför och snart kommer A hem och vi ska dricka kaffe på balkongen fast vi har inget fikabröd men jag ska göra snickerskakor ikväll så har vi sen i helgen i alla fall och när vi har druckit kaffe ska jag åka och handla och inte ens det kan få mitt humör sämre fast det är lönefredag och trängsel och det är som sagt fredag och det luktar nyklippt gräs och fåglarna sjunger.
Jag upptäckte att även hundar ur kullen efter Månsen, som alltså är ett halvår yngre, har höftledsröntgats nu. Och insåg att det kanske är hög tid att ta tag i det… Som den smålänning jag är tänkte jag förstås göra en prisjämförelse, eftersom jag hört att det kan skilja en hel del mellan olika kliniker. Inte för att det finns så många att jämföra mellan, närmare bestämt bara två stycken inom rimligt avstånd, men ändå. Ingen av dessa hade prisuppgifter på hemsidan, men däremot hade det ena specialpris på HD+AD under april månad! Yes! Extrapris på röntgen, så himla bra!
Så jag kastade mig på telefonen, skulle det finnas några tider kvar? Tveksamt först, men så hittades en lucka på måndag förmiddag. Måndag? Så snart? Det är ju bara på andra sidan helgen? Ingen tid till mental förberedelse alls, och nu är jag skitnervös.
Starten på mitt nya liv har gått rätt så bra. Helt okej faktiskt. Jag har gjort det jag föresatt mig att göra två dagar i rad. Visserligen har det varit roliga saker jag haft på todo-listan, det underlättar helt klart. Imorgon har jag mer besvärliga grejer att ta itu med. Plus städning. Men jag tror ärligt talat, eller jag vet faktiskt, att jag har mycket lättare att få även de där tråkiga och besvärliga sakerna gjorda när det inte är mörkt och kallt och ruggigt ute. Även om jag är inomhus. Konstigt men sant.
Idag har det förresten varit gräsklippningspremiär här. Och småbjörkarna, de där som står i grus och har grunda rötter, har fått musöron. Och allting växer så det knakar. Men våren har ju baksidor också. Fästingar och löptikar. Jag har fortfarande inte kommit iväg och köpt fästinghalsband *skäms*, men imorgon ska det ske. Löptikarna i grannskapet kan jag inte göra mycket åt, men jag önskar att de kunde bosätta sig på en öde ö nånstans tills det är över. Jag vill ha tillbaka mina trevliga pojkar som för närvarande är helt blockerade och bara dreglar och snörvlar omkring ute, utan att vara det minsta medvetna om att jag försöker bestämma när, åt vilket håll och i vilken hastighet vi ska förflytta oss…
Inspirationen har varit hög när det gäller ihopsnickrandet av träningsbloggen hundarhundar (en inspiration som även räckte till att få ihop den träffande underrubriken ”det digitala träningsgänget”). Projektet är sjösatt och har rullat igång så smått. Jag kan väl inte kalla det rusning, men jag har helt avsiktligt varit väldigt o-aggressiv i marknadsföringen och bara skrivit om det här. Jag tycker det känns tryggare att ta det lite vackert i början, så får vi se hur det hela utvecklar sig så småningom. Lite draghjälp fick jag igår av både Sandra och Lotta (tack snälla!), och de har nog båda två betydligt fler bloggläsare än vad jag har.
Igår kväll satt jag och pysslade vidare med det hela, men så halkade inspirationen in på ett sidospår. Det började med att jag öppnade en nytagen bild i Gimp, och så kom jag på att jag aldrig riktigt tagit mig tid att lära mig programmets finesser, och inte tagit reda på vilka plugins det finns (och jag har ju läst att det är det rikliga utbudet av plugins som gör att det blir minst lika bra som PhotoShop), så då började jag göra det, och så började jag leka med olika filter och grejer.
Och det kan inte hjälpas, jag tycker det är så kul att kunna göra en oljemålning t ex. Utan att kunna måla.
Det är en konstig känlsa när yngsta barnet plötsligt fyller 25. Plötsligt, för det var ju alldeles nyss han fyllde tre och vi packade ner alla napparna ihop med övriga bebissaker i lådan som skulle till första kusinen som snart skulle födas. Och det var alldeles nyss han fyllde fem och bara önskade sig en traktor med dubbelmontage, om ni visste vad vi jagade efter det! Vi hittade traktorer av alla riktiga märken och alla tänkbara redskap och lantbruksmaskiner, men ingen traktor med dubbelmontage. Tiden när han var i yngre tonåren känns däremot väldigt avlägsen, den har vi båda lagt långt bakom oss.
Nu blir han alltså 25. Vi har fått skriftlig inbjudan till kalaset ikväll, och på dagens schema står bl a införskaffandet av present. Han önskar sig äggkoppar…
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.