Originally uploaded by lenathorning
Kolla kolla! Kolla vad jag hittade! Lite dammig och lite skamfilad, men ändå!
edit: Jag skulle ju ha skrivit Anemone Nemorosa också. För att stila lite. Det är det ena av två latinska namn jag kan. Det andra är Potentilla Fruticosa. Men den blommar inte än.
Ibland måste man ju få vara åtminstone lite nöjd med sig själv. Det är jag nu. Åtminstone vad beträffar hundfronten. Hela veckan har jag varit duktig, och faktiskt genomfört det jag föresatt mig. I måndags kväll alltså ett lydnadspass utomhus med Monster, i tisdags kväll kontakt- och passivitetsträning på klubben. Och jodå, Carrey har också fått göra grejer, men där är det inte precis någon målinriktad träning, så det är inte så mycket att rapportera om.
I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.
Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?
När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.
Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…
Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.
På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.
(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)
Inte bra alls att komma efter sådär. Såhär menar jag. Jag hade ju en massa mer att skriva redan igår som jag inte hann, och så blev det lite idag också och så hade jag ju bilder också och jag har alltid jättesvårt att skriva ifatt i efterhand och nu är klockan snart ett och jag måste väl sova antar jag.
Vart tar tiden vägen egentligen?