lenas egna

[singlepic id=62 w=200 float=left] Inte nog med att det var ”extrapris” på röntgenundersökningen, som en bonus fick man bilderna med sig hem på en CD. Och på höftbilden fanns en intressant extra bonus, nämligen svansen! När man har bara en kort svans kommer hela med på bilden, och det var intressant att se avslutet på den, hur den liksom smalnar av och tar slut i en liten krok.

Och det slog mig att frågan som man ofta ställer när det gäller importerade aussies, om de är kuperade eller har medfödd stubbsvans, och som man oftast inte vet svaret på, plättlätt borde kunna avgöras på höftplåten som ändå tas. För en kuperad svans måste väl rimligen få ett mycket tvärare och mera avklippt slut än den här?

Å andra sidan, även om man ser att det är en kupering, så skulle frågan om det var en naturlig stubb eller inte kvarstå, eftersom man i USA som regel kuperar även korta stumpar som Monsters. Och då vet man ändå ingenting om huruvida hunden bär på stubbanlaget eller inte.

Vi överlevde pärsen, både Monstret och jag. Förstående personal tog mig på sånt allvar att det nästan gjorde mig ännu mer nervös, och Månsen fick en mycket svag dos lugnande. Så svag att det tog rätt lång tid innan han däckade, och han kämpade emot så gott han kunde, vägrade lägga sig och lutade sig istället mot väggen. Men till slut sjönk han ihop med en duns, och andades lungt och djupt hela tiden. Allt väl när det gällde det alltså.

Allt väl som det ser ut på plåtarna med. Vi får hoppas att SKK tycker detsamma.

Nu är det en mycket trött och mycket beskedlig liten hund som sover intill mig. Man kunde inte tro att det var samma hund som på gammelmansben stapplade hem från garaget och inte riktigt orkade lyfta på benet för att kissa och absolut inte bry sig om en plastpåse som blåste förbi precis framför näsan, som bara en timme tidigare gjorde sitt bästa för att riva hela inredningen i receptionen på Läckeby-kliniken.

Själv blev jag mentalt helt utmattad. Det är skönt att det är gjort.

Jag är nog mer vekhjärtad än jag vill erkänna ibland. Idag innebar det att jag gick upp redan klockan fem istället för strax före sex, när A ger sig iväg hemifrån.

Idag krävdes nämligen speciella arrangemang. Hussen tar alltid hand om morgonrastning och utfodring av hundarna innan jag väcks, men idag fick han väcka mig först, och sedan gå med en hund i taget. Och medan Monster var ute gav jag Carrey mat. Bara för att jag inte står ut med att ge en hund mat och låta den andra vara utan. Ja, så blev det ju ändå nu, men Monster kanske tror att Carrey inte heller fått mat, så det ändå är rättvist?

Fånigt, jag vet. Det hade kanske varit ett problem om det varit Carrey som skulle svälta, men det hade varit ett problem oavsett om han sett Monster äta eller inte. Monster verkar inte bry sig nämnvärt faktiskt.

Men jag slapp i alla fall känna mig orättvis. Det gjorde det värt att tvingas ur sängen en hel timme tidigare än vanligt.