Jag hade tänkt skriva mer om det här, men det är nåt vajsing med uppkopplingen som visserligen fungerar men bara halvbra, och jag har läst och letat och letat igen och slutligen kommit fram till att det finns något som heter MTU (som jag aldrig hört talas om innan), som man möjligen kan ändra lite på vid den här typen av problem. Sen fick jag läsa och leta och leta ännu mer, innan jag hittade någorlunda bra instruktioner till hur man skulle gå tillväga. Jag drog ett djupt andetag och skulle börja (det är läskigt när man inte har en aning om vad man gör egentligen), när jag läste raden om Windows Vista. Har man det så rekommenderas man att hålla fingrarna borta från MTU-inställningarna. Vista skötte det bäst själv (och nej, det var inte Microsoft som påstod det).
Ja, så här sitter jag med min fortfarande halvtaskiga uppkoppling. Och nu orkar jag inte skriva det jag tänkt om CSS Naked Day, använd länkarna istället och läs där. Men det är alltså inte något fel som är trasigt här, det är bara strippat. Det blir tillbaka till ordningen med mitt nya coooola tema igen så snart den 9 april är till ända.
Well. Nu ska jag se om den halvtaskiga uppkopplingen vill låta mig göra en liten ftp-överföring så att jag kan genomföra själva stripteasen…
Här har jag efter mycket pillande och funderande och trixande och algoritmerande (nytt ord!) fått till den där vädergrunkan till höger. Vad händer då? Vädret blir olydigt!
Utanför fönstret är det inte alls samma väder som jag ju med egna ögon kan se härintill att det ska vara. Utanför regnar det. Men det ska egentligen vara sol med lite moln på. Temperaturen är inte heller som den egentligen ska vara, den har skenat iväg till tio grader istället för noll.
Jag hade tänkt att jag skulle tvätta (åtminstone) köksfönstret idag. Och byta gardiner. Julgardinerna fick byta namn till vintergardiner vid tjugondag Knut ungefär och därmed hänga kvar, men nu är det inte ok med vintergardiner heller längre. Och jag kan inte med bästa viljan i världen påstå att det är vår- eller påskgardiner. Och påskgardiner har väl ändå ingen normal människa?
Jag hade tänkt alltså. Just nu funderar jag över tänkbara giltiga anledningar att skjuta upp det till imorgon. Imorgon är A hemma. Inte för att jag precis tänker skjuta över det på honom, men det skadar väl inte att han ser hur duktig jag är när jag är det?
Det har hittills bara varit idel vänliga ord över mitt nya tema. Nu väntar jag bara på Sandras dom.
Hejåhå, det råkade visst bli ett nytt tema. Igen. Och den här gången har jag gjort precis alltihop själv. Jag har verkligen försökt gå igenom varenda detalj så att det ska stämma överens, men jag har säkert missat något ändå, så upptäcker du något som ser fel ut, säg till! Om du inte har IE6, då får du faktiskt ta och uppgradera istället. Det är hög tid och det är av många skäl inte ok att använda det längre.*
Den där header-bilden med alla orden är praktiskt för den som inte ids läsa mina inlägg. Den kan ses som en snabbsammanfattning över vad jag skrivit de senaste dagarna. Oerhört smart. Och vädret kommer förstås från norska yr.no, som välvilligt delar med sig av sina prognoser, att användas av den som vill och som kan en smula om webbprogrammering.
Dagen till ära bjuder jag på lite bilder från skogsturen i förra veckan.
* Jag har testat temat i FF3, IE7, IE8 och Google Chrome, alltsammans på PC/Vista, kan du säga om det ser ok ut eller inte på andra någorlunda moderna operativ/webbläsare så är det välkommet.
Båda snuskpellarna har varit dåliga i magen ett par dagar. Benämningen snuskpellar kommer dock inte av detta, utan av det eviga slafsandet i det som Kalmars alla löptikar (det är troligen samtliga befintliga tikar och några till, och alla går de i våra stråk) lämnar efter sig. Tackar som frågar, båda magarna är redan bättre, som tur är.
Att vara dålig i magen och därmed tvungen att bajsa ofta, förde med sig en fördel. Tycker i alla fall lillsnuskpellen, som lärde sig ett nytt trix. Han har ju läst boken, och vet att frekvent upprepning av ett lönsamt beteende är det allra bästa för snabb inlärning. Det är ju mycket sällan man får hänge sig fullt ut åt njutningen som slafsande i en löptikskissfläck ger, matten släpar genast iväg snuskpellarna med våld. Inte ens när två snuskpellar samarbetar och limmar fast åtta tassar runt samma fläck, ger sig matten. Och hon är förvånansvärt stark! Men konstigt nog, vid enstaka tillfällen får man slafsa ganska länge av någon anledning…
Sambandet insåg lillsnuskpellen när han var tvungen att bajsa många gånger på samma promenad. Magen trycker på, han sänker bakdelen och oj, där fanns ju en mysfläck precis under näsan: klick och slafs! (Nej, jag klickade inte, det var bildligt menat.) Efter en halv dag med frekvent bajsande satt trixet där. Ner med rumpan och belöningen i form av långvarigt slafsande är uppnådd. Voila! Inte var det svårt att arbeta bort hjälpen i form av bajsnödighet heller.
Min slutsats är att jag måste skaffa en bättre träningsbelöning än de vanliga hotdogsen. Kan någon skicka mig ett par flaskor löptikskiss tack?
(Och nu blir det vansinnigt spännande att se vad google hittar för lämplig annons till detta kiss- och bajsinlägg.)
Det kom ett mail där man bad mig som sakkunnig om råd och hjälp, jag kände att jag för att kunna ge relevanta råd behövde göra lite research, vilket jag inte hade tid med just då och svarade därför inte omedelbart. När det gått ett par dagar och jag fortfarande inte hunnit, skickade jag iväg ett kort mailsvar med besked om just detta, att jag inte hunnit göra nödvändiga efterforskningar men att jag skulle återkomma inom ytterligare ett par dagar. Och att jag gärna hjälpte till med det som behövdes.
Dagen efter kom svar på detta att man redan bestämt sig, mina råd behövdes tydligen inte. På alla punkter hade man bestämt sig för alternativ som jag, baserat på min erfarenhet och kunskap (just den erfarenheten och kunskapen som efterfrågades från början) inte skulle ha rekommenderat. Det meddelade jag direkt, med motiveringar som förklarade varför.
Sen hörde jag inget mer. Och det hela är inte mitt bekymmer, det spelar verkligen ingen roll för mig. Men jag undrar varför man över huvud taget ber om råd, om man inte tänker lyssna på dem. Och jag undrar om man fortfarande räknar med att jag ska hjälpa till, om man räknar med att jag ska realisera alternativ som jag inte på något sätt vill stå för?
Igår kväll fick jag för mig att jag skulle pröva en grej till bloggen. Inget nödvändigt, mest lite kul. Tycker jag då. Och tro inte att det var nån färdig plugin eller så, oneeej då, den krävde ganska mycket tankeverksamhet och experimenterande och kodande, och så en väldig massa pill innan jag fick resultatet att se ut precis som jag ville. Och då passade det inte i det här temat. Eftersom jag ändå hade ett par idéer för teman skramlande i bakhuvudet, så kunde jag inte låta bli… Jag satt till framåt morgonkvisten, rätt många timmar idag har jag fortsatt, och om jag gör lite mer kaffe nu så kan det nog bli klart innan jag lägger mig.
Kanske. För det är alltid mer än man tror, när man klickar runt för att kolla så kommer man rätt som det är till någon arkivsida som man glömt och som inte stämmer med resten. Eller också glömmer man kolla hur kommentarsformuläret ser ut när man inte är inloggad… Eller något annat. Men jag ska försöka.
Och det här var verkligen inte vad jag tänkt ägna så stora delar av helgen åt. Men jag har lärt mig en del som jag inte kunde innan, så det är lite nytta också, inte bara nöje. Förresten om så vore, varför skulle jag ha dåligt samvete och urskulda mig för att jag ägnat mig åt enbart nöje en helg?
Det tredje stora vårtecknet idag, och nu börjar jag bli tveksam… vill jag verkligen ha vår?
Mitt på vägen låg den, och Monster visade inga tecken på någon sorts ormrespekt, tvärtom. Tur för honom att jag är desto räddare, har jag aldrig ryckt i kopplet tidigare så gjorde jag det nu…
Ja, så visste jag ju att man kan se skillnad på huggorm och snok på de gula fläckarna på huvudet, och det fanns mycket tydliga gula fläckar, men inte fasen kommer väl jag ihåg när ormpaniken drabbar mig om gula fläckar är bra eller dåligt? Nu har jag kollat, och det betyder snok. Men egentligen spelar det ingen roll, jag får ju samma panik för en kopparödla.
Jag har i många år lyckats hålla min ormskräck i schack, mycket tack vare att jag sluppit träffa ormar i naturen, jag kan liksom förtränga att de finns där. Nu är det otäckt igen. Väldigt otäckt.
Nästa stora vårtecken efter vitsippan hittade jag nyss. En fästing mitt i pannan på Monster. Jag avstod dock att fotografera den.
Jag hade tänkt skriva ifatt mig lite nu, men hinner inte, eftersom vi just fastslagit planen för dagen: en utflykt till Öland. Och vad kan passa bättre en dag som denna?
Kolla kolla! Kolla vad jag hittade! Lite dammig och lite skamfilad, men ändå!
edit: Jag skulle ju ha skrivit Anemone Nemorosa också. För att stila lite. Det är det ena av två latinska namn jag kan. Det andra är Potentilla Fruticosa. Men den blommar inte än.
Ibland måste man ju få vara åtminstone lite nöjd med sig själv. Det är jag nu. Åtminstone vad beträffar hundfronten. Hela veckan har jag varit duktig, och faktiskt genomfört det jag föresatt mig. I måndags kväll alltså ett lydnadspass utomhus med Monster, i tisdags kväll kontakt- och passivitetsträning på klubben. Och jodå, Carrey har också fått göra grejer, men där är det inte precis någon målinriktad träning, så det är inte så mycket att rapportera om.
I onsdags var vi till skogen och jag la spår till båda två som genomfördes till full belåtenhet, trots att mina talanger som spårläggare verkligen inte är något att skryta med. Jag försöker hålla koll på hur långt jag går, men tappar räkningen efter ungefär 25 steg. Jag glömmer hur många vinklar jag gjort och hur många och vilka föremål jag lagt ut. Jag glömmer titta på klockan innan jag börjar, så liggtiden har jag heller ingen aning om. Jag kommer sällan ut ur skogen på det ställe jag tänkt mig och jag får högst oplanerade väg- stenmurs- och vattenövergångar. Monsters spår blev i alla fall någorlunda skapligt, förutom att underlaget kändes svårt med knastertorr mossa, men det kanske bara är min känsla. Sedan la jag Carreys spår på andra sidan skogsvägen, och tänkte först att det skulle bli mycket lättare, eftersom marken där, trots att det bara skilde några meter, bestod av mjuk och fuktig mossa. Men det varade inte så länge… det blev mera blött än fuktigt efter ett tag, och förfärligt snårigt så att jag fick göra en massa svängar runt det värsta och sedan verkligen inte kom ut där jag tänkt mig.
Sen satt jag då och drack en kopp kaffe (dagens största miss: jag glömde köpa bullar på vägen, som jag sett fram emot att sitta i solen och förtära!) och trummade med fingrarna en stund. Fördrev sedan ytterligare lite tid med att leka naturfotograf. Vet ni att myror låter?
När jag tog ut Monster var han helt skogstokig, om det var iver efter att få spåra eller förhoppningar om ett skogsrejs ska jag låta vara osagt, men han tjöt när jag selade på, och det var mera tur än skicklighet att jag hann få benen genom rätt hål innan han for iväg som skjuten ur en kanon. Det där med kontrollerade former får vi nog ta en annan dag… Jag hann börja tvivla på hur jag skulle klara spåret om han skulle hålla den hastigheten, men han sansade sig faktiskt ganska omgående. Fort gick det ändå, men inte så fort att det blev slarvigt någonstans. Han stannade och visade tydligt intresse för leksakerna jag lagt ut, plockade visserligen inte upp dem men var inte värre fixerad vid spåret än att han kunde leka ett tag vid varje grej i alla fall, även om det var jag som fick dra igång honom. Vinklarna tror jag inte ens han märkte, så precist och enkelt tog han dem. Ett par gånger slutade han spåra och stannade upp med höjt huvud och lyssnade efter något, men fortsatte sedan självmant. Jag var sammantaget mycket nöjd med vildens framfart i spåret.
Eftersom jag lagt ifrån mig hans koppel på vägen där spåret började, fick han skutta lös tillbaka. Jag tänkte inte på att vi då skulle passera början på Carreys spår… Där visade Monster prov på sin självständighet, sa hejdå och försvann som ett grått streck in i skogen. Han var borta en bra stund, och det skulle inte förvåna mig om han tog hela det spåret också, både fram- och baklänges. Jag tänkte att det var lite synd på alla leksaker jag drällt omkring mig där, eftersom Carrey inte är någon direkt lysande stjärna i spår, och eftersom det var så extremt snårigt, och när nu dessutom Monster varit där och suddat fram och tillbaka skulle det nog inte gå så bra…
Men Carrey överraskade mig och klarade det hela galant. Med sin egen yviga spårstil där han ofta är långt vid sidan av, lyckades han ändå på något sätt komma rätt (fast jag trodde vi var fel), för han hittade alla grejerna. Tror jag. Och det är väl tack vare att han är så väldigt säker på att hämta föremål och aldrig ger upp om han har minsta lilla vittring som han ändå lyckas.
På vägen hem kom jag på att jag ju bestämt mig för att Monster inte skulle få spåra mer i skog, utan bara träna på fältspår eftersom det inte alls gått de gånger vi fösrökt där… Men vafaen. Han har inte spårat särskilt mycket över huvud taget, så det skadar nog inte alltför mycket om han får lite spårrutin först, och börjar fatta vad det egentligen är han gör och inte bara göra det. Med lite rutin ska det väl inte vara helt omöjligt att spåra även i öppen terräng heller. Och med tanke på att det verkar vara långt – mycket långt – kvar innan vi kan visa upp någon sorts program på en appelplan har vi gott om tid på oss att träna på det också.
(Jo, jag har lite bilder på hundarna i skogen också. Det blev inte bara jaktstugor och gärdsgårdar. Men det får komma sen. Jag återkommer.)
Omgörning in public
Observera att den här sidan för tillfället genomgår operation "mot html5" - en total makeover som jag belsutade att göra inför öppen ridå, med diverse förklaringar till vad jag pysslar med.
Om ni undrade.
Fast förklaringarna har jag skippat nu. Intresset var svalt, och jag har inte tid.
