lenas egna

Jag är strängt upptagen, och det blir inte bloggat varken här eller där. Eller någonstans. Men en god nyhet kan jag bjuda på lite snabbt: Om inte annat så har monsterhunden i alla fall alldeles utmärkta leder, det har jag nu papper på. Fast jag hade aldrig trott något annat heller.

När de där lederna kommer att användas i någon sorts tävlingssammanhang är dock oklart. Vi jobbar på saken. Jag jobbar på saken. Monsterhunden själv deltar ibland i denna strävan, annars använder han sina utmärkta leder till att studsa omkring som en bumbibjörn, och är rätt nöjd med det.

Jag fick en förklaring till ansamlingen av fågelskådare. Enligt lokalradion igår hade det siktats en raritet – en dvärgörn tror jag det var. Jag såg ingen dvärgörn vad jag vet, och hade jag gjort det så hade jag ändå inte känt igen den. Men fågelskådare såg jag som sagt.

Här är resten av bilderna från min ölandsutflykt i förrgår. Jag har faktiskt gjort mig besvär med att ta reda på vad blommorna heter, sån expert är jag inte så vad visste vad det var jag fotograferade. Orkidéerna som jag var på jakt efter hittade jag i mängder, och tog för givet att det var Adam och Eva för jag vet att den är vanlig. Men där hade jag fel, det var St Pers nycklar, visade det sig.

[nggallery id=11 descr]

Jag tog en tripp till Öland idag. All by myself. Fridfullt, tänkte jag innan och svängde mycket medvetet söderut efter bron. Det var bara det att det pågick någon sorts konstrunda, så 137:an var en enda karavan av snigelkörande konstintresserade. Det finns lika många konstnärer som väderkvarnar på södra Öland. Minst. Jag fortsatte och fortsatte men de konstintresserade gav inte upp och någon mil före Ottenby körde jag över till östra sidan. Där tog jag första bästa lilla väg som ledde ner till sjön (ja, man säger ”sjön” på Öland, inte havet). Fridfullt, tänkte jag igen. Det var bara det att jag råkade visst hamna i fågelskådarnas Mekka, där trängdes minst femti bilar och husbilar från flera länder.

Nåja, fågelskådarna gjorde väl inte så mycket väsen av sig, de stod längs vattenbrynet med sina stativ och jag gick åt andra hållet, uppåt strandängarna. Många bilder blev det, men ni får bara ett smakprov nu.

Maj är en månad i min smak. Framför allt vetskapen om att precis hela sommaren är oförbrukad och det är långt till hösten gör maj till kanske den bästa månaden.

Det står en liten bukett liljekonvaljer på köksbordet och luktar gott. Nyss hörde jag den fösta svalan. Jag antar att orkidéerna blommar för fullt på Öland nu. Jag tror det får bli en utflykt över bron en dag i helgen. Kameran och jag. Eventuellt kan A och hundarna få följa med också. Eller också inte.

Jag har en känsla av att jag använt den rubriken förut, och förmodligen i liknande sammanhang. När jag faktiskt har saker att blogga om, men det gått någon dag och jag har så himla svårt att ”skriva ifatt”. Det är lättare att blogga om nu än om då. Och så blir det inget bloggat alls.

Snabbresumé: Vi var alltså i Stockholm i helgen. Inte Stockholm-Stockholm, inte norr om Södertälje och ingen trängselskatt, men det var 08-land och då är det Stockholm ändå. Vi var hos Carin och jag var ringsekreterare på hoffespecial och vi gick lite i skogen och vi åt god mat och drack vin (och jag fick inte ont i huvudet) och jag såg Carin tävla appellen som gick kanonbra och vi pratade en massa och hade himla trevligt och så åkte vi hem igen.

Hundarna skötte sig sådär… Dvs Monster uppförde sig som förväntat, eller rent av lite bättre. Han for omkring som det yrväder han är och pinkade bara en gång på hoffedamernas bädd och hade inte sönder något vad jag vet, men testade om det gick att gå på presenningen över poolen (det gick inte). Men Carrey däremot… den väluppfostrade, artiga, sansade hunden, som lyssnar och lyder, han var den som jag fick skämmas över. Han bestämde sig för att skendräktiga Ulma faktiskt var i höglöp och betedde sig därefter. Han blev fullständigt blockerad och brydde sig inte det minsta om tillsägelser i alla tonarter. Sen hjälpte ju Ulma faktiskt till genom att skamlöst bjuda ut sig så fort han var i närheten, det gjorde ju inte saken bättre. Men jag kände inte igen Carrey som han uppförde sig. Pinsam var ordet.

Väl hemma igen är det… typisk vardag. Som vanligt. Och jag tycks ha fallit in i ett icke önskvärt mönster, jag somnar ifrån teven tvärt pang bom på kvällarna, vaknar framåt småtimmarna så hundarnas kvällskissningspromenad infaller nån gång efter två på natten och inskränker sig till ett varv runt cykelförrådet utanför dörren. Jag blir så irriterad på mig själv för detta, men när sömnen bara slår till så tvärt, jag hinner nästan inte känna att jag är sömnig innan, vad gör man åt det? Jag måste i alla fall försöka ha självdisciplin nog att gå ut med hundarna tidigt, sen är det ju lite skit samma hur det blir med mig själv.

Jag kom minst sagt av mig i allt jag skulle göra i eftermiddags, när jag fick veta att Caddy var dålig. Ont i magen och tårar i ögonen, väntan på att Sandra skulle ringa upp när hon visste mer, och beskedet när det kom var inte så lugnande som jag hoppats. Lille Caddy-gubben, mitt första ”barnbarn”. Jag håller tummarna för att tillfrisknandet efter operationen går fort och bra, och att provsvaren när de kommer är så bra de bara kan.

Imorgon är det dags för utställningsresa igen. Den här gången till Nynäshamn. Eftersom jag är bojkottad får jag väl ge mig iväg på långresor:) Nädå, så farligt är det inte med den där bojkotten. Visserligen verkar den pågå, men det är en ganska isolerad bojkott, så att säga. Det här långväga uppdraget har jag bjudit in mig själv till, bara för att få en ursäkt att hälsa på Carin. Och på köpet lära mig lite om hoffar, det är visst 60 anmälda, på utställningarna härikring brukar det komma max tre och dessutom av tämligen tveksam kvalitet.

Vi drar mitt på dagen imorgon, både A och hundarna ska med, och kommer inte hem förrän söndag. Ifall ni undrar.

Igår druttlade jag omkull. Det var Monster som fällde mig, delvis genom min egen klantighet. Jag föll rakt över honom, men han blev inte alltför tillplattad utan kom utglidande ur min armhåla, lika glad som innan. Men i en flashback dök drömmen jag haft natten innan upp i minnet…

Vi hade satt in Monster i trådburen, och om den inte var uppfälld när vi gjorde det, eller om vi fällt ihop den efteråt vet jag inte. Båda alternativen är förstås en praktisk omöjlighet, men det spelar ju inte så stor roll i en dröm. När han skulle tas ur buren var den i vilket fall som helst ihopfälld, och jag minns panikkänslan jag hade i drömmen när jag insåg det. Skräcken när jag fått upp buren, och fått ut den väldigt platta, och väldigt stilla monsterhunden. Vanmakten när jag kände att han inte andades. Jag mindes precis hur det kändes att sitta på marken med den platta, livlösa kroppen i knät, att jag smekte hans huvud när någon plötsligt sa: Men han viftar i alla fall på svansen!

Allt det hann snabbt fara genom huvudet medan jag samtidigt kände hur förbannat ont det gjorde i ena knät och i handflatorna där jag låg raklång i gruset medan ett högst levande Monster gjorde sitt bästa för att släpa mig därifrån. Och det var bara att resa på sig, snabbt inspektera skadorna och linka in på appellplanen för skotträning. Skotträningen gick bra i alla fall, och finns rapporterad på hundarhundar.se.

Idag börjar jag känna mig som människa igen. (Märkligt uttryck förresten. Fast ändå inte.) Precis som Sandra beskrev det igår, så brukar man måndagen efter en utställningshelg vara ganska urvriden. Ändå hade jag inte någon särskilt jobbig helg, det flöt på lätt och bra båda dagarna, och på söndagen hade jag bara 44 hundar i ringen. Men ändå, det där att vara oavbrutet skärpt och samtidigt glad och social, det tar på krafterna mer än man tror när man inte är van. Normalt sett räcker det ju med att jag är lite skärpt, när jag sitter här och pular för mig själv. Och så tillkommer för lite och för dålig sömn. Men för min del var nog hemresan det som blev mest tröttande.

Jag hade sett fram emot att slumra i tre timmar i min vilstol på båten, men det blev ingenting med det. På raden framför mig satt två mammor med tre små barn. Glada, pigga och pratsamma barn. Nu gjorde mammorna så gott de kunde och stoppade i barnen kex och saft och läste sagor så lågmält de kunde, allt för att hålla barnen stilla. Men jag satt så nära att jag fick lyssna på sagorna jag också. Och även om en treåring inte tröttnar på att höra om en anka som ska åka till farfar ens på förtifemte gången, så gör jag det. Redan på tredje varvet var jag lite less faktiskt.

Och ändå var barnen inte det jobbiga. Kanske hade jag kunnat somna till sagan om ankan, om det inte varit för gubbgänget som satt 4-5 rader bakåt. Jag – och resten av passagerarna i vilsalongen – vet allt om deras helg på Gotland. Den upprepades också till förbannelse, vissa delar (särskilt den om när Krister höll på att missa sängen) säkert minst förtifem gånger. Det var inga ungdomar, det var 50-plussare och man tycker att de borde ha lärt sig att visa lite hänsyn vid den åldern. Att de kanske skulle förstå att deras medpassagerare som sjönk ner i sina stolar med jackor över huvudena kanske ville ha det lite tyst? Men icke.

Och efteråt irriterade jag mig på mig själv som inte gick fram och sa till. Och så undrar jag om det skulle varit samma högljudda tjatter om deras fruar varit med? (Skulle inte tro det.)

Idag känner jag mig i alla fall som en fungerande människa igen. Men jag har fortfarande träningsvärk i skrivarmen.

Jodå, jag har varit på Gotland nu. Det vet jag, för det var ett stort ”G” på skorstenen på båten som tog mig över vattnet. Men så många fler bevis på att det var just där jag var har jag inte. Jag kom fram strax efter midnatt, fraktades med en Volvokombi med hundburar till ett vandrarhem och lovades 18 grader varmt och sol nästa dag. Det visade sig stämma väldigt dåligt när jag vaknade lördag morgon…

Men det tog sig med vädret. Det visade sig att jag befann mig på en idrottsplats, som såg ut som idrottsplatser på landet gör. Den kunde ha legat var som helst. Ett par fotbollsplaner där utställningen var byggd, med skog runtom. Vandrarhemmet drevs av idrottsföreningen, och var alltså på samma ställe. Och det var i stort sett allt jag skulle få se av Gotland. En och annan hund såg jag förstås också. Ur ringsekreterarperspektiv.

Lördagkvällen var en annorlunda lördagkväll, jämfört med hur det brukar vara, med hotell och fin domarmiddag. Men vi hade trevligt ändå. Efter maten blev vi sugna på glass. Faktiskt extremt, oemotståndligt sugna på glass. Rentav desperata.

Söndag eftermiddag fraktades vi till båten igen. Det var ljust och jag hann under den korta bilresan se en del av det som förmodligen var Gotland. Det lilla jag hann se såg ut ungefär som Öland. Sedan var vi visst i Visby, lämpades av på en tydligen berömd glassbar, som visserligen hade ett stort sortiment men det kunde ha varit en glassbar med stort sortiment på vilken turistort som helst. Den verkade dessutom just då vara samlingspunkt för landets alla skolresor, alldeles för många högljudda ungar med alldeles för stora ryggsäckar och alldeles för få och alldeles för utmattade vuxna som tillbehör för att jag skulle kunna kalla stället för mysigt. Jag tror inte jag skulle gjort det utan alla skolresorna heller förresten. Men glassen var god och inte hutlöst dyr.

Sen var det dags att gå på båten igen, och jag kunde titta lite på Gotland från sidan liksom. För visst var det väl Gotland?

Helgens utsikter

För tillfället är vädret hos mig ointressant, men det här ser väl ganska skapligt ut, eller hur? Fast jag vet fortfarande inte hur jag ska packa. Sol och 14 grader kan när det gäller kläder betyda vadsomhelst från linne till fleectröja och vindjacka. En nordvästlig vind, även om den betecknas som ”light breeze” kan ställa till det ordentligt om man är utsatt för den, särskilt om man samtidigt befinner sig i skugga. Min erfarenhet av Gotland är begränsad, men jag misstänker att det är som Öland i det avseendet. Precis som de där 14 graderna under gynnsamma förhållanden kan bli åtskilligt fler, eftersom marken värms mycket snabbt.

Alltså: packning för alla sorters väder utom snöstorm.

Planeringen av hur själva resan ska genomföras har varit ett halvt äventyr. Båtbiljetten har SSRK bokat och jag har fått ett bokningsnummer, det var den enkla biten. Men så ska jag ta mig de 7-8 milen från Kalmar till Oskarshamn. Det är samma län, så en länsbuss verkar ju vettigt. Tidtabeller finns på nätet, KLT:s hemsida verkar vid första anblicken bra. Jag hittar lätt och snabbt avgångar och ankomsttider.

Men så kommer jag till detaljerna. Norrgående bussar passerar bara en liten bit från mig, går det att kliva på där, eller måste jag ta mig in till Centralen? Och framme i Oskarshamn: Bussen går till Resecentrum, är det samma ställe som järnvägsstationen eller inte? Var ligger båtterminalen i förhållande till det (eller var jag nu ska/kan kliva av bussen)? Kommer 20 minuter att räcka, eller måste jag ta bussen innan och istället få överdrivna 1 timme och 20 minuter i Oskarshamn?

Jag kollar kartor. Kartor på Google (där finns båtterminalen och en massa busshållplatser tydligt utmärkta, dock ingen upplysning om var resecentrum ligger). Kartor på Eniro (där finns järnvägsstationen med, men är det samma sak som resecentrum, för det finns inte, inte heller finns båtterminalen eller ens gatan som den ligger vid), kartan på KLT, där finns resecentrum och alla andra busshållplatser, men inga som helst upplysningar omvilka hållplatser min buss trafikerar), karta på Destination Gotland skulle jag ha kollat om det funnits någon…)

Efter att ha pusslat ihop informationen från alla olika ställen hade jag bara kommit fram till att Resecentrum inte är samma ställe som järnvägsstationen i Oskarshamn. Och att det ligger långt från båtterminalen (stationen ligger däremot nära). Huruvida jag kunde kliva på bussen på hållplatsen nära mig var enkelt att ta reda på, jag gick ut och läste på skylten.

Så jag fick ta till den ålderdomliga informationskanalen telefoni och ringa KLT. ”Du ska gå av vid gamla järnvägsstationen”. (Gamla? Finns det fler än en?) ”Bara säg till busschauffören, han vet.” (Jaha, okej… även om det är en hon?) Jag undrade också lite stillsamt om det vore för mycket begärt att ha med de hållplatser som trafikeras i tidtabellerna, det skulle vara så mycket enklare då. ”Jamen det finns ju.” Paus. ”Ja, alltså i de tryckta tidtabellerna, de som man får på bussen. På nätet vet jag inte.”

Bra. Nästa gång vet jag. Jag ska först ge mig ut och åka buss, så att jag kan samla på mig relevanta tidtabeller, sedan sätta mig och planera. Förresten tror jag hon hade fel. Tabellerna på nätet är pdf-upplagan av de tryckta. Eller borde iaf vara. För inte är det väl så konstigt att man lagt ner jobb på att göra två versioner när man kan använda samma?