En maginfluensa kommer väl aldrig någonsin lägligt, men det finns tillfällen då den ställer till mer bekymmer än annars. A kom hem från jobbet idag och klagade över magont, nu är maginfluensan i full blom. Åt alla håll. Själv känner jag ingenting. Än så länge.
På fredag kväll ska jag åka till Gotland. Bara en sån sak, jag har varit på Gotland en gång tidigare i mitt liv, och det är bortåt 35 år sen, så jag vill inte gärna missa tillfället. Dessutom anledningen till resan, jag ska vara ringsekreterare på SSRK:s utställning. Och med tanke på att ringsekreterarkostnaden troligen är väldigt hög när vi måste hämtas från fastlandet, och att det inte är någon särskilt stor utställning, så kan jag inte tänka mig att det finns några reserver. Jag måste helt enkelt vara frisk och komma iväg.
Men kör det inte lite i magen nu…? Eller?
…och jag hinner banne mig inte med. Nu är det redan onsdag, fast det var söndag igår. Och jag ger mig tusan på att det är lördag när jag vaknar imorgon. Det är nån som snor åt sig åtminstone varannan dag verkar det som. Ändå försöker jag att inte sova för att vakta dagarna, men det är omöjligt, de försvinner ändå.
Det är inte total stiltje här, långtifrån, men det känns ändå inte som om jag har något särskilt att berätta. Kanske är det för hackigt och i småbitar och lite här och lite där med allting, det finns liksom inget längre sammanhang någonstans att börja skriva om.
Fast igår var älskingstanten (Monsters benämning) Ullis här på en kortkort fika. Det kan jag berätta om. Hon tog gräsligt fula bilder på mina fina hundar. Man kan väl kosta på sig sånt när man är proffsfotograf, antar jag. En annan anstränger sig ju att ta så snygga bilder som möjligt…
Jo, vi har tränat också. Men det är också enligt konceptet hackigt och i småbitar och lite här och lite där. Inte mycket att berätta.