lenas egna

Idag börjar jag känna mig som människa igen. (Märkligt uttryck förresten. Fast ändå inte.) Precis som Sandra beskrev det igår, så brukar man måndagen efter en utställningshelg vara ganska urvriden. Ändå hade jag inte någon särskilt jobbig helg, det flöt på lätt och bra båda dagarna, och på söndagen hade jag bara 44 hundar i ringen. Men ändå, det där att vara oavbrutet skärpt och samtidigt glad och social, det tar på krafterna mer än man tror när man inte är van. Normalt sett räcker det ju med att jag är lite skärpt, när jag sitter här och pular för mig själv. Och så tillkommer för lite och för dålig sömn. Men för min del var nog hemresan det som blev mest tröttande.

Jag hade sett fram emot att slumra i tre timmar i min vilstol på båten, men det blev ingenting med det. På raden framför mig satt två mammor med tre små barn. Glada, pigga och pratsamma barn. Nu gjorde mammorna så gott de kunde och stoppade i barnen kex och saft och läste sagor så lågmält de kunde, allt för att hålla barnen stilla. Men jag satt så nära att jag fick lyssna på sagorna jag också. Och även om en treåring inte tröttnar på att höra om en anka som ska åka till farfar ens på förtifemte gången, så gör jag det. Redan på tredje varvet var jag lite less faktiskt.

Och ändå var barnen inte det jobbiga. Kanske hade jag kunnat somna till sagan om ankan, om det inte varit för gubbgänget som satt 4-5 rader bakåt. Jag – och resten av passagerarna i vilsalongen – vet allt om deras helg på Gotland. Den upprepades också till förbannelse, vissa delar (särskilt den om när Krister höll på att missa sängen) säkert minst förtifem gånger. Det var inga ungdomar, det var 50-plussare och man tycker att de borde ha lärt sig att visa lite hänsyn vid den åldern. Att de kanske skulle förstå att deras medpassagerare som sjönk ner i sina stolar med jackor över huvudena kanske ville ha det lite tyst? Men icke.

Och efteråt irriterade jag mig på mig själv som inte gick fram och sa till. Och så undrar jag om det skulle varit samma högljudda tjatter om deras fruar varit med? (Skulle inte tro det.)

Idag känner jag mig i alla fall som en fungerande människa igen. Men jag har fortfarande träningsvärk i skrivarmen.