lenas egna

Igår druttlade jag omkull. Det var Monster som fällde mig, delvis genom min egen klantighet. Jag föll rakt över honom, men han blev inte alltför tillplattad utan kom utglidande ur min armhåla, lika glad som innan. Men i en flashback dök drömmen jag haft natten innan upp i minnet…

Vi hade satt in Monster i trådburen, och om den inte var uppfälld när vi gjorde det, eller om vi fällt ihop den efteråt vet jag inte. Båda alternativen är förstås en praktisk omöjlighet, men det spelar ju inte så stor roll i en dröm. När han skulle tas ur buren var den i vilket fall som helst ihopfälld, och jag minns panikkänslan jag hade i drömmen när jag insåg det. Skräcken när jag fått upp buren, och fått ut den väldigt platta, och väldigt stilla monsterhunden. Vanmakten när jag kände att han inte andades. Jag mindes precis hur det kändes att sitta på marken med den platta, livlösa kroppen i knät, att jag smekte hans huvud när någon plötsligt sa: Men han viftar i alla fall på svansen!

Allt det hann snabbt fara genom huvudet medan jag samtidigt kände hur förbannat ont det gjorde i ena knät och i handflatorna där jag låg raklång i gruset medan ett högst levande Monster gjorde sitt bästa för att släpa mig därifrån. Och det var bara att resa på sig, snabbt inspektera skadorna och linka in på appellplanen för skotträning. Skotträningen gick bra i alla fall, och finns rapporterad på hundarhundar.se.