Maj är en månad i min smak. Framför allt vetskapen om att precis hela sommaren är oförbrukad och det är långt till hösten gör maj till kanske den bästa månaden.
Det står en liten bukett liljekonvaljer på köksbordet och luktar gott. Nyss hörde jag den fösta svalan. Jag antar att orkidéerna blommar för fullt på Öland nu. Jag tror det får bli en utflykt över bron en dag i helgen. Kameran och jag. Eventuellt kan A och hundarna få följa med också. Eller också inte.
Jag har en känsla av att jag använt den rubriken förut, och förmodligen i liknande sammanhang. När jag faktiskt har saker att blogga om, men det gått någon dag och jag har så himla svårt att ”skriva ifatt”. Det är lättare att blogga om nu än om då. Och så blir det inget bloggat alls.
Snabbresumé: Vi var alltså i Stockholm i helgen. Inte Stockholm-Stockholm, inte norr om Södertälje och ingen trängselskatt, men det var 08-land och då är det Stockholm ändå. Vi var hos Carin och jag var ringsekreterare på hoffespecial och vi gick lite i skogen och vi åt god mat och drack vin (och jag fick inte ont i huvudet) och jag såg Carin tävla appellen som gick kanonbra och vi pratade en massa och hade himla trevligt och så åkte vi hem igen.
Hundarna skötte sig sådär… Dvs Monster uppförde sig som förväntat, eller rent av lite bättre. Han for omkring som det yrväder han är och pinkade bara en gång på hoffedamernas bädd och hade inte sönder något vad jag vet, men testade om det gick att gå på presenningen över poolen (det gick inte). Men Carrey däremot… den väluppfostrade, artiga, sansade hunden, som lyssnar och lyder, han var den som jag fick skämmas över. Han bestämde sig för att skendräktiga Ulma faktiskt var i höglöp och betedde sig därefter. Han blev fullständigt blockerad och brydde sig inte det minsta om tillsägelser i alla tonarter. Sen hjälpte ju Ulma faktiskt till genom att skamlöst bjuda ut sig så fort han var i närheten, det gjorde ju inte saken bättre. Men jag kände inte igen Carrey som han uppförde sig. Pinsam var ordet.
Väl hemma igen är det… typisk vardag. Som vanligt. Och jag tycks ha fallit in i ett icke önskvärt mönster, jag somnar ifrån teven tvärt pang bom på kvällarna, vaknar framåt småtimmarna så hundarnas kvällskissningspromenad infaller nån gång efter två på natten och inskränker sig till ett varv runt cykelförrådet utanför dörren. Jag blir så irriterad på mig själv för detta, men när sömnen bara slår till så tvärt, jag hinner nästan inte känna att jag är sömnig innan, vad gör man åt det? Jag måste i alla fall försöka ha självdisciplin nog att gå ut med hundarna tidigt, sen är det ju lite skit samma hur det blir med mig själv.