lenas egna

Antalet hemlösa, förvirrade och deprimerade getingar på balkongen har äntligen minskat spåpass så att det inte känns obehagligt att ha balkongdörren öppen. Nu går det att andas igen.

Jag klagar inte gärna på värmen. Jag tycker att när man hör till de som klagar på kylan från september till maj, så ska man bara vara tacksam, ju varmare desto mer. Klagar man är det stor risk att det slår om och blir sån där skitsommar med 12 plusgrader och regn istället.

Nädå. Jag gillar läget med värmebölja. Idag håller sig temperaturen under 25 grader och det är dessutom ganska mulet, så man skulle ju kunna tro att det var lite svalare, men istället har luftfuktigheten skjutit i höjden och lägg därtill att jag inte kunde ha balkongdörren öppen på hela förmiddagen, och det blev ganska… svettigt. Svårt att andas faktiskt. Promenaden som igår blev lång i betydligt högre temperatur och gassande sol, blev idag betydligt kortare, ingen av oss orkade mer. Så länge vi var ute erkände Mella visserligen ingen trötthet utan skuttade på som vanligt, men när hon kom in var hon minst lika slut som Dizzy.

Nu har vi bestämt – jag och tjejerna – att vi vill åka och bada ikväll. Frågan är vart, antalet ställen där man är tillåten att ha med hund är minimalt. Och lägger man därtill kravet att man vill kunna bada själv också utan att bryta benen, så minskar antalet till ungefär noll.

Första dygnet med tjejerna har gått mycket bra. Jag trodde igår att vi skulle få en besvärlig natt. På hemvägen stannade vi och köpte korv, och medan vi satt på gräset i skuggan under ett träd och åt den, satt Dizzy med blicken kanske inte klistrad utan snarare flackande mellan våra korvar. Stella däremot tröttnade snabbt på den sysslesättningen och ägnade sig istället åt att finfördela några barkbitar. Tydligen slank det ner några flisor också, för på sluttampen av resan hörde jag de karakteristiska harklingarna, och väl ute ur bilen började det desperata ätandet av gräs. Inne fortsatte det med ett gäng damm- och hårtussar (inte så svårfunna, jag kammade både Carrey och Monster innan vi åkte, men hann aldrig dammsuga). Så kom första spyan.

Hostandet, harklandet, det hysteriska ätandet av allt möjligt och spyendet fortsatte under kvällen, och jag beredde mig på att natten inte skulle bli särskilt lugn. Men faktiskt, med den sista spyan som kom strax innan jag la mig verkade det som irriterat ha lossnat, och sen var det lugnt.

Lite vandrande fram och tillbaka innan tjejerna var överens om vem som skulle ha vilken bia-bädd, och efter att båda två provat en stund om det kanske var bättre att sova i vår säng (tydligen inte), så var allt lugnt och stilla hela natten.

Vi har haft en ganska lugn dag, med en rejäl långpromenad i värsta hettan mitt på dagen. Inte ens MellaBus hade ork att springa särskilt mycket när hon fick vara lös. Särskilt mycket för att vara hon, alltså. Vid ett tillfälle hann jag nätt och jämnt och med en genial instinkt hejda båda två från att slänga sig i ett lerdike, genom att utstöta ett gällt tjut i en för mig helt ny tonart och kasta mig ner i vegetationen intill vägen (en vegetation som till största delen var tistlar upptäckte jag när jag låg där i shorts och linne), det räckte för att få dem att vända om bara några steg före plumset och ta reda på vad jag egentligen sysslade med. Och efteråt kom jag på att det kanske hade räckt att jag kallat på dem alldeles som vanligt, men jag är van vid att ta till extraordinära metoder med Monster…

För övrigt har A påbörjat inlärningen av ett nytt trick.

Datorsladdproblemet är löst. A:s dator är av samma märke, och den tillhörande sladden passade även min. Att han nu är utan sladd istället är ju inte mitt problem, eller hur?

Vi har istället fått ett nytt problem. Det har länge varit en del getingar på balkongen, och över helgen har det blivit väldigt många fler. Nyss lokaliserade vi källan: ett getingbo i ett par arbetsbyxor som A hade hängande bakom balkongdörren. Nu är boet vandaliserat och byxorna bortplockade, vilket enbart innebar att istället för att några getingar ganska stillsamt flög ut och in genom fönstret, är hela balkongen en enda getingsvärm. Man vågar knappt gå ut och röka, absolut inte ha dörren öppen eller låta hundarna komma ut där.

Det kommer att bli en varm natt, när det är så här varmt behöver balkongdörren stå öppen om nätterna. Om inte de små kräken har skingrats till imorgon måste en flaska Radar inköpas.

Men jag kan inte låta bli att tänka på scenen som skulle ha utspelat sig om inte getingboet upptäckts innan A drog på sig byxorna nästa gång…:)

Ryktet har spridit sig, så det är ju inte mycket till nyhet längre, men nu är det bevisat, det jag redan visste: Monster är den finaste hunden i världen! (Eller åtminstone den finaste hunden i Borås. Av den rasen. Den dagen. Och enligt just den domaren.) Men ärligt talat, även om jag visste att han är finast, så visste jag också att min bedömning av saken är tämligen partisk, och inte särskilt saklig. Mina förhoppningar låg på nivån ”det kan bli ett cert om det går riktigt, riktigt bra”, och med det skulle jag ha varit skitnöjd. Men bästa hane, och sedan BIR, det hade jag verkligen inte väntat mig! Och det var nog lite av en skrällvinst, konkurrensen var inte dålig!

Sen blev det inte mer än så i finalen, men det är inte lätt att hävda sig i gruppen, och då var han rejält trött i värmen efter att dessutom ha varit med i Door Keepers avels- och uppfödargrupper (som blev placerade 3:a resp 2:a om jag minns rätt). Men ändå. Min hund var med i finalen! Bara en sån sak!

Bäst I Rasen!

BIR och BIM - Monster och Miranda

I väntan på finalen. Visst är han väl finast?

Nu är vi hemma igen. Med ”fel” hundar. Våra pojkar är kvar hos Sandra, i utbyte har vi Dizzy och Stella-Mella med oss. Det är på sätt och vis lugnare, men ändå inte. Det är iaf annorlunda.

Jag har en massa fler bilder, bl a från dagens bad- och tårtkalas, men jag glömde en väldigt viktig grej hos Sandra: Datorsladden. Och nu har jag redan förbrukat halva batteritiden.

Och hörni: TACK för alla gratulationer! Och tack Sandra för att du är så duktig att visa monstret (jag har fött upp en bra handler, som någon sa…)

Kaffestopp vid McDonalds i Värnamo. En småbarnsfar fick skäll av A.

Det växer märkliga saker i den småländska skogen.

Nu passerar vi Gislaved.

För övrigt börjar datorns batteri bli ganska ledset nu, så blir det inget mer vägbloggat behöver det inte nödvändigtvis bero på att vi kört i diket. Nästa investering får nog bli en cigaretttändaruttags-laptop-adapter. Eller vad det nu kan heta.

Varför bloggar jag? Därför att jag kan.

Jag har blivit mobil. Någon dag före midsommar skickade jag A att köpa mjölk och potatis och kaffe och toapapper, han kom hem med ett mobilt bredband. Jodå, han hade potatisen och det andra med sig hem också, men hade råkat ut för en sån där munvig försäljare och så gick det som det gick.

Vi har diskuterat det där tidigare, och sagt att när tillfället kommer när vi känner att vi verkligen skulle behöva vara mobilt uppkopplade, så skulle vi nog satsa på kontantkortsvarianten, eftersom det nog inte kommer att inträffa särskilt ofta. Men nu har vi alltså ett abbonemang, och då gäller det ju att utnyttja det. Alltså vägbloggar jag nu. Inte så mycket för att det känns viktigt att vägblogga, utan för att jag kan.

Mitt tunga huvud igår blev så småningom framåt kvällen en smygande huvudvärk och en rent sjuklig trötthet. Jag satt här och skulle fixa en del grejer (t ex min ofärdiga blogg), men orkade inte, ville bara blunda. Bestämde mig för att gå och lägga mig tidigt istället, men orkade inte det heller, så jag blev sittande i soffan ända till midnatt med datorn framför mig (liksom beredd ifall jag skulle få ett plötsligt anfall av pigghet), mestadels blundande utan att orka ta mig härifrån. När jag äntligen reste på mig för att fortsätta blundandet i sängen, bestämde jag mig faktiskt för att ta en migräntablett.

Det verkade inte ha hjälpt, huvudvärken sitter där den sitter. Inte så svår att den är handikappande, inte än. Men jag känner liksom igen typen.

Visserligen är det ganska vanligt att både besök hos Sandra och utställningshelger och framför allt kombinationer av detta, brukar ge migränanfall (utan att vi för den sakens skull behöver dra några slutsatser om umgänget med S&A, mina migränattacker har inte alltid helt logiska orsaker), men den här gången verkar det som om anfallet kommer redan i förväg. Det vore ju en ny variant, en riktigt höjdare måste jag säga.

Nu har jag lite drygt 4 timmar på mig att få allt färdigt för avfärd, då måste jag vara så klar att jag kan last in hundar och packning i bilen och ge mig av för att hämta A på jobbet. Sen väntar ca fem timmars bilresa. Här finns faktiskt inte utrymme eller tid för några migränattacker.

Sådeså!

Det är tungt idag. I huvvet. Jag misstänker att det är åska på G, det är varmt, blåsigt och ganska mulet. Framför allt tungt. I huvvet.

Det där med att WP klagade på att minnet inte räckte till, kanske inte var helt fel ändå. Det har visat sig att jag inte var ensam om det problemet. Och det är inte alltid det är ett stort antal mer eller mindre nödvändiga plugins som är boven heller. Åtminstone inte direkt. Däremot, ju fler plugins man har, desto mer minnesförbrukning kan man spara in på att – hör och häpna – avinstallera den svenska språkfilen! Det är översättningen som slukar minne, och numera har de flesta av de mer populära pluginsen också svenska språkfiler. Så jag kommer antagligen att ta bort översättningen.

Tungt som sagt. I huvvet. Jag funderar på om ytterligare en magnecyl kommer att göra susen? Eller ytterligare en kopp kaffe? Eller kanske en kombination? Fast helst skulle jag och mitt huvve vilja lägga ner oss på kudden ett tag.

Och jag vill att det där åskvädret, om det nu ska komma, kommer snart.

Istället för att gå och lägga sig i någorlunda skaplig tid kan man ju alltid ta och radera sin blogg. Helt och hållet. Och sen installera om och hoppas på det bästa.

Det gjorde jag. Fast jag orkar inte göra klart, inga plugins är installerade än, och därför ser det knäppt ut och det är mycket som inte fungerar. Förhoppningsvis är felet lagat nu i alla fall.