lenas egna

Jag skulle ju kunna inleda med att säga att jag fallit för trycket att äntligen ta mig för att blogga. Men det har faktiskt varit ganska tryckfritt den här gången, inget tjat och inget gnäll. Antingen betyder det att mina läsare plötsligt begåvats med ett större tålamod, eller också att de (ni) fullständigt tappat detsamma och övergett mig.

Däremot föll jag till slut för facebook-trycket. Jag har länge strävat emot, men till slut ville jag åtminstone ta reda på what’s all the fuzz was about. Och det är så finurligt (eller inte) anordnat, att man inte ser någonting just, om man inte har ett konto och är inloggad. Väl där så hittades jag snabbt av ett par bekanta, och det var ju kul, så hittades jag av några fler och jag själv hittade ett par stycken. Ja, så var jag lite aktiv där några dagar. Men… näe. Hela konceptet känns så rörigt och grötigt med en miljon funktioner som jag inte behöver och inte vill ha.

Det brukar sägas att det som framför allt gör facebook så fantastiskt är att man kan hitta gamla klasskompisar och andra som man tappat kontakten med för länge sen. Ja, det är möjligt. Men jag har inget sånt behov. Alls. De personer jag tappat men skulle vilja återuppta kontakten med är mycket lätt räknade. Och jag behöver inte facebook för att hitta dessa. Nu har jag inte varit inne på facebook på någon vecka, och jag har en bunt vän-förfrågningar liggande obesvarade. Med ett par undantag är det folk jag känner tidigare, och hade jag tänkt fortsätta med facebook så hade jag svarat ja på förfrågningarna. Det är bara det att jag inte tänker hänga där. Vill ni något så finns jag på andra ställen, där jag trivs. Här t ex. Och på Bloggy (även om jag gör långa pauser där också ibland). Ja, så har jag ju telefon också. Och mail.

Ett annat tryck jag föll för är foppa-tofflorna. Jag har sagt sen de dök upp att aldrig, never ever, skulle jag ta på mig något så fult. Det spelar ingen roll hur bekväma de sägs vara. Men så, under värmeböljan i somras (ja, lördag-söndag måndag som var alltså, det kan ha varit all sommar vi fick, jag tror det är höst nu) så ökade behovet av något sandal-aktigt. Något lite svalare än mina rejäla street-walking-kängor, men stadigt nog att kunna gå med hundarna i. Och så hittade jag foppa-tofflorna. De är diskret matt-svarta och liksom inte så omfångsrika, liknar mer ett par trätofflor än de där färgglada Kalle Anka-fötterna jag sett hittills.

Sommaren tog ju som sagt slut, så mina foppisar har fått göra inomhustjänst. Och jädrans så sköna de är…